”Ei sinun tarvitse lähteä Suomeen löytääksesi suomalaisia kirjoja! (Mutta voithan silti käydä siellä). Kirjat saat Finnmarkin maakuntakirjastosta!” (”Inte behöver du åka till Finland för att hitta finska böcker![Fast nog kan du åka dit i alla fall]. Böckerna finns på landskapsbiblioteket i Finnmark!”)

Med de här orden välkomnar biblioteket i Vadsö i norska Finnmark sina läsare och påminner om hur stor närheten mellan Norge och Finland faktiskt är. Det finns ett landskap där norskt, finskt och kvenskt språk lever tillsammans, och just där finns ett bibliotek med 12 000 finländska böcker, på finska eller i översättning till nordiska språk, som vem som helst, var som helst i Norge kan beställa som fjärrlån till sitt eget närbibliotek.

Inkommande sommar är Vadsö mötesplats för ett finskt-norskt litteraturseminarium där norska förläggare, översättare, lokala litteraturentusiaster möter fyra finländska författare: Tuomas Kyrö, Claes Andersson, Rakel Liehu och Riitta Jalonen. Seminariet är avslutningen på en treårig finsk litteratursatsning i Norge. Under långa tider översattes mycket litet finsk litteratur till norska. Men genom årliga förläggarseminarier, aktiva kontakter till norska förlag och samarbete med de viktigaste litteraturfestivalerna under de senaste åren, kan finländsk samtidslitteratur nu också läsas på norska mer än på decennier.

Paasilinna+Hotakainen = sant, i Norge

Den norska bokhandelsbranschens tidning Bok og samfunn presenterade senaste år under rubriken ”Frem for Finland” det breda urvalet av nya översättningar och hävdade att en ny trend håller på att växa fram på i den norska bokvärlden: den finska samtidslitteraturen. Flera norska förlag har nu finska författare på sina listor och synligheten i tidningar tycks självklar då deras böcker kommer ut. Författare som har utkommit på norska de senaste fem åren är: Leena Krohn, Kjell Westö, Anja Snellman, Arto Paasilinna, Kari Hotakainen, Monika Fagerholm, Leena Lander, Märta Tikkanen och Rakel Liehu. Precis som i andra länder var det en stor händelse då Paasilinnas roman Jäniksen vuosi (Harens år) – äntligen – kom ut på norska år 2004. Ryktet om romanens framgångar i andra länder hade nått den norska medievärlden, och genomslaget i tidningarna var totalt. I år har Ulvova mylläri (Den ylande mjölnaren) kommit ut, och i Dagbladet skriver en av Norges mest betydande samtidsförfattare, Jonny Halberg, en essä där han jämför mansbilden i den romanen med en annan nyöversatt finsk roman: Kari Hotakainens Iisakinkirkko (Isakskatedralen). På vilket sätt motsvarar de här romanerna klichébilderna av finnar, frågar han sig, och konstaterar, att bägge romaner visserligen bekräftar klichéerna, men samtidigt motsäger dem genom att utmynna i ömsinta visioner av barmhärtighet och restaurerat människovärde.

Essäer som den här ger en intressant perspektivering på finländsk litteratur: jag tror det vore otänkbart för en finsk dagstidning att i seriös anda jämföra Hotakainen och Paasilinna.
Ett annat exempel på hur ett norskt litteraturperspektiv skiljer sig från ett finländskt är utgivningen av Märta Tikkanens dubbla konstnärsbiografi över sig och maken Henrik Tikkanen i boken Två. Den kom ut på norska nu under vintern, och klättrade upp på platserna nio och tio på bestsellerlistan, mitt bland Harry Potter, Minette Walters och populära norska romanförfattare. Samtidigt var recensionerna av den betydligt strängare än dem vi hade läst i Finland: är inte boken ett självförhärligande och oförsonlighet på en död människas bekostnad, frågade sig recensenten Liv Riiser i tidningen Vårt land. Den frågan ställde ingen så tillspetsat då boken kom ut i Finland.

Pris och personer öppnar dörrar

Att finsk samtidslitteratur nu börjar finnas tillgänglig på norska är ett resultat av olika faktorer, av vilka en heter Nöste Kendzior. Hon har etablerat en stark position som en pålitlig smakdomare som för norska förlag läser finska böcker, ger rekommendationer och översätter dem med briljans. En annan faktor heter Kari Hotakainen. Betydelsen av att han år 2004 fick Nordiska rådets litteraturpris har de facto varit oerhört stor. Juoksuhaudantie (Löpgravsvägen) var en bok som alla parter inom bokvärlden tog till sig, i samtliga nordiska länder. Å ena sidan kändes den bekant, ”typiskt finsk”, å andra sidan hade den ett modernt och subversivt berättargrepp, som gav kritikerna och läsarna aha-upplevelser. Bisarr humor av Hotakainens slag skrivs det inte mycket av i Norden, bortsett möjligen i Island.

Ytterligare två namn som har bidragit till de öppnade dörrarna till norsk förlagsvärld stavas Pekka Huhtaniemi och Anita Björklund. Huhtaniemi var Finlands ambassadör i Norge 2003-05 och Anita Björklund är direktör för Finlands kulturinstitut i Norge. Tillsammans med FILI  Informationscentralen har de aktivt skapat kontakter till den litterära världen: de bästa förlagen, de bästa tidningarna och festivalerna. Att lansera en litteratur som är så pass okänd som Finlands i ett nytt land, även om det råkar vara ett grannland, kräver koordinering av resurser och gemensam och inspirerad tro på att finsk litteratur har något att ge som det andra landets egen litteratur saknar.

Grannländer behöver också översättare

Under seminariet i Vadsö i sommar kommer Finlands kulturinstitut att utlysa en tävling för unga översättare. I dagens läge har Nöste Kendzior en handfull översättarkolleger, men det behövs för kommande år flera översättare som förmedlar mellan finska och norska. Eftersom finsk barn- och ungdomslitteratur börjar bli en alltmer attraktiv genre inom förlagsvärlden behövs det personer som kan läsa böcker och skriva presentationer och kvalitetsutlåtanden om dem för norska förlag.
Eftersom finskundervisningen vid universitetet i Oslo numera är nedlagd är rekryteringen av tvåspråkiga personer som kan översätta från finska till norska svår. För att locka fram dolda tvåspråkiga talanger inför framtiden riktas därför en öppen inbjudan att pröva sina översättartalanger i en tävling.

Även om det är de nulevande finländska författarna som fått mest uppmärksamhet bland förläggare, i bokhandlar och på tidningars kultursidor, så är det skäl att också komma ihåg klassikerna. Eftersom luckorna i det finska klassikerurvalet på norska har varit enorma är det därför glädjande att 2000-talet har fört med sig nya översättningar av kanoniserade författarskap som Aino Kallas, Marja-Liisa Vartio, Eino Leino och Pentti Saarikoski.

Hassinen stor, Jelinek liten

Sommaren 2005 var översättningar av Pirjo Hassinen, Anja Snellman och Monika Fagerholm aktuella samtidigt. Detta blev anledning till att utlysa Finland till temaland på den renommerade Björnsonfestivalen. Författartrion kompletterades med Päivi Laakso, utvandrad från Finland, utbildad till bildkonstnär i Oslo och numera tvärkonstnärlig bild- och litteraturkonstnär. Sina romaner skriver hon på norska, trots sitt finska modersmål. Hon hade utsetts till speciell temakonstnär för hela festivalen. Burlesk, spänstig och fantastisk! Var löd en av kommentarerna med anledning av den norsk-finska konstnärens verk. Samma ord kunde appliceras också på de tre andra finska författarna som uppträdde under festivalen.

Som avslutning på utfärden i det finsk-norska boklandskapet lyfter jag ännu fram ett exempel på hur en finländsk författare kontextualiseras i Norge: På ett bokuppslag i Aftenposten är fotografiet av Pirjo Hassinen stort. Snett under henne poserar, betydligt mindre, Elfriede Jelinek. Den tredje utländska författaren på uppslaget, Bret Easton Ellis, får ingen bild alls…

I strikt litteratursociologiska termer, i kvantitativa termer, ser Finlands litteratur stor ut, också i Norge år 2006.