Nuförtiden är jag rätt skeptiskt inställd när jag öppnar böcker av yngre finlandssvenska kvinnliga författare, födda sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Alltsedan Monika Fagerholms expansiva romaner Diva (1998) och Den amerikanska flickan (2004) och Catharina Gripenbergs minst lika expansiva lyrik i samlingen På diabilden är huvudet proppfyllt av lycka (1999) har min hörsel blivit skev. Alltför ofta tycker jag mig i de nyss öppnade böckerna höra ekon av Fagerholm och Gripenberg: lekfullhet med allvar under ytan. Spretiga meningar och berättelsestrukturer. Oförskräckt finlandssvensk Girl Power?

I en av de tidigaste Flickböckerna under 2000-talet anges detta temperament genast på första sidan i romanen. Sanna Tahvanainen (som redan har lämnat allt detta bakom sig, kolla hennes senare, mogna prosalyrikböcker!) inleder romanen Silverflickan (2002, notera titeln!) så här:

”Jag skriver vykort med stadspanoramamotiv fotograferat uppifrån luften till min Mamma:

Tamara Ladylike
Vindpusten
25860 Daglösa

Kära Mamma, Här är allting bara bra. Lene och Sanne och jag sitter på betongbalkongen med fin fältutsikt på kvällarna och inandas de svalnade luften genom Prince-filter (bara så där fem sex stycken per dag), dricker lite vin (bara på veckosluten), skrattar (nästan hela tiden) och pratar (konstant, även på nätterna). Jag lär mig nya ord varje dag. Hälsa Pappa riktigt mycket.
Kram, Sanna”

I citatet hör jag detta: Mammans och orternas fantastiska-fantasifulla namn, ett lekfullt och avslappnat sätt att tilltala mamman, njutningen i nuet. Bakom den unga kvinnan ligger trassligheter, men hon står redan över och utanför dem, bokstavligen, på balkongen någonstans där livet känns lätt.

Varför hör jag aldrig samma suveräna temperament i finska böcker av kvinnor ur samma generation?

***

En hel höst kom jag aldrig längre än de två första kapitlen i Hannele Mikaela Taivassalos Fem knivar hade Andrej Krapl (2007). Jag hörde Diva mellan raderna, jag såg skuggor av Den amerikanska flickan. Flickan, på egna ben, med näst intill outsinligt mod. Hon har blivit arketyp i 2000-talets finlandssvenska kvinnolitteratur och dyker också upp i de bilderböcker som Söderströms ger ut, med Linda Bondestams illustrationer. Prinsessan Bulleribång i Hanna Mikaela Taivassalos bok med samma namn, fröken Citron i Malin Kiveläs Den förträfflige herr Glad (2004). De är självständiga, säkra i sina attityder, konturstarka i Bondestams teckningar.

Och på tal om Malin Kivelä: Hennes roman Du eller aldrig (2006) är redan nu en samtida klassiker, en fantastisk skildring av en ensam kvinnas liv i Helsingfors. Det här låter som en sorglig berättelse, men den är inte speciellt dyster. Den ensamma kvinnan är tillfreds i sitt liv. Hon vandrar omkring, iakttar, lever till hundra procent, även om inte lever i relationer.

Det är konstigt, detta med de ensamma, nyfikna, starka, traumabefriade finlandssvenska flickgestalterna. De få gånger huvudpersonen är en pojke liknar till och med han de här flickorna. Malin Kiveläs debutroman Australien är också en ö (2002) och Mikaela Sundströms Till alla hästar och till vissa flickor (2004) har pojkar som huvudpersoner, men de kunde nästan lika väl vara flickor. De tittar lika förundrat över världen, de har en språklig och reflekterande attityd till allt de ser. Bakom ligger gråa skuggor av vilsna och svekfulla vuxna som knegar på i vardagliga jordbrukar-, arbetar- och medelklassomständigheter, men de här vuxna är sällan ”farliga”. De är aldrig brutala. Och barnet får rum och tid att leva för sig själv, ensamt men inte illa åtgånget.

***

Jag har börjat leta efter suveräna och förundrade flickor i finska böcker. Jag har gått igenom utgivningen från de senaste åren för att friska upp mitt minne. Men jag kommer bara fram till en bok med samma energinivå: Merja Virolainens glada lyriksamling Olen tyttö, ihanaa! (2003, Jag är ett flickebarn, underbart!). I övrigt möter jag böcker om kärnfamiljer där våld av fysiskt, mentalt och verbalt slag har kuvat flickor, som blir huvudpersoner i vuxna, sorgsna kvinnors berättelser.

Sveriges litteratur också befolkats av sorgsna flickoffer och kvinnor de senaste åren, och finsk litteratur ligger såtillvida mitt i strömfåran av den postmoderna varianten av psyko- och maktstrukturanalys som drog över världen under 1990-talet. Författarna vände fokus mot individernas ursprung, tillbaka till det som kväste barnet, och återupprättar det genom ett intensivt och konstärligt medvetet språk som tydliggör våldets mekanismer.

Och om man ser det ur ett litterärt traditionsperspektiv kan man kanske peka på två författarskap som likt Fagerholms och Gripenbergs blev stilbildande inför 2000-talet: Kreetta Onkelis och Maria Peuras. Kreetta Onkelis Ilonen talo (1996, Glada huset), som blev så stor, att den också återuppstod som film och Maria Peuras On rakkautes ääretön (2001, Din kärlek utan gräns) som med ett minst lika stark lidelse tecknade fram det förflutnas förtryck. För mig var just den boken en stark läsupplevelse: den lilla byn i Lappland, den utsatta flickan, de brutala vuxna. Och sedan kom liknande böckerna på löpande band emot mig och jag backar idag mot väggen och värjer mig mot allting som liknar familjeskildringar. En baksidesformulering som den här väcker genast mitt motstånd: ”On kysymys huoneista, joissa ovat läsna vanhat vääryydet ja kauan sitten kuolleet ihmiset.” (Det handlar om rum där gamla oförrätter och för länge sedan döda fortfarande är närvarande.)

Jag går till min bokhylla, bläddrar bland böcker jag läst under senare år, hittar några citat om flickors utsatthet. Citaten får stå anonyma här eftersom jag inte vill kasta skevt ljus på komplexa berättelser:
”Isä muistaa minut. Vaikken hänen mielestään olekaan muistamisen arvoinen. Hän on ollut levoton sen jälkeen kun [Matti] sairastui ja taas parani.” (Pappa minns mig. Fast han tycker att jag inte är värd att minnas. Han har varit rastlös sedan [Matti] blev sjuk och sedan frisk igen.)
”Hän ei ole nähnyt äitiä niin pitkään aikaan, ettei kohta muista enää mitään. Mutta tämän hän muistaa. Tämä tapahtui, kun äiti oli vielä kotona.” (Hon har inte sett mamma på så länge, så hon minns snart ingenting. Men detta minns hon. Detta hände medan mamma ännu var hemma)
”[Hän] kävelee hetken metsässä kuningatarviitta päällään; hän on kaltoin kohdeltu kuningatar. Kukaan ei ymmärrä häntä. Kukaan ei itse asiassa tiedä että hän on kuningatar.” ([Hon] går en stund runt i skogen med drottningmanteln på sig; hon är en illa behandlad drottning. I själva verket vet ingen att hon är en drottning.)

Ensamma och sorgsna flickor, utsatta, trots att det funnits en familj…

För mig avslutades den kronologiska och tematiska linjen som började hos Kreetta Onkeli och Maria Peura genom Laura Lindstedts Sakset (2007, Saxen). I den romanen nöts en vuxen kvinna mot en liten adopterad dotter från Kina. De når inte fram till varandra, de hittar inget språk. Modern har gått vilse, förmår inte vara vuxen och stark för sin dotter. Den boken är för mig den ultimata berättelsen om barns utsatthet, både moderns och dotterns. Efter att ha läst den vill jag inte läsa en enda bok om övergivna flickor, inte som huvudpersoner i romaner, inte som flashbackepisoder i romanbyggen om trötta vuxna kvinnor.

***

Jag tycker lika mycket eller lika litet om respektive språkområdes flickgestalter. Jag ser att många av romanerna är nyansrika, storslagna, språkliga mästerverk som har potential att bli klassiker som vittnar om svårigheterna att gestalta vuxna kvinnor i millennieskiftets samhälle. Det ser ut som en reträtt till en barndomsvärld som inte kräver utrymme för svårförklarade politiska och ekonomiska sammanhang, och jag har börjat sakna fullblodiga romaner om vuxna mänskor i stor värld.

Till min glädje har jag hittat Katja Kettus nya roman Hitsaaja (2008, Svetsaren), en hisnande berättelse om spännande mänskor som berörs av Estoniaolyckan 1994. Och det är heller inget under att Sofi Oksanens roman Puhdistus (2008, Reningen) har fått ett så stort gensvar: Hon har återskapat standarden för en vuxen kvinnolitteratur – fastän hon började med en flickgestalt i debutboken Stalinin lehmät (2003, Stalins kossor, 2007) .

Maria Antas

PS 1: Jag tycker väldigt illa om att jämföra finskt och finlandssvenskt som om de vore två olika världar. Vi lever ju i samma land, i samma omständigheter. Vi skriver om samma land, kan låna samma böcker på biblioteken. Eller?

PS 2: Jag ber om ursäkt för att jag förenklat många böcker i den här presentationen, och ser fram emot en diskussion!

****

Skribenten är FL och arbetar som projektkoordinator på FILI, en expert- och exportorganisation som stöder litterär översättning och utgivning och vill göra finländsk litteratur mer känd i världen.
Tidigare har hon varit verksam bl. a. som kritiker och som chefredaktör för Astra Nova, kulturtidskrift med kvinnoperspektiv, 90 år i år.