”Vi är här, antingen ni vill det eller inte”, utbrast den somaliska författaren Mohamed Sh. Hassan för ett år sedan vid ett möte för nordiska invandrarförfattare på det internationella kulturcentret Caisa i Helsingfors. I Sverige bor mer än 700 invandrade författare och en del av dem har egna föreningar och t o m förlag som grundats så tidigt som på 1960-talet. Också i Finland bor en stor grupp författare som har sina rötter på olika håll i världen, t ex Umayya Abu-Hanna, Philippe Quichetau, Kiamars Baghbani, Wilson Kirwa, TaoLin, Yousif Abu al Fawez, Alexis Kouros, Arvi Perttu och Roman Schatz.

Förr innebar den litterära invandringen att man tog emot evakuerade och emigranter från Finlands närområden. Men nu kan inflyttade från de här regionerna representeras av t ex Zinaida Lindén, ryskfödd författare som skriver på svenska, bl a om Japan – en absolut mångkulturell författare.

I dag bor också många fler med utomeuropeiska rötter i Finland. En av dem, Joseph Owindi från Kenya, vars bok Kato, kato, nekru (1972, Titta, titta, en neger) är en kylslagen safari in i den finländska rasismen. Men invandrarförfattare kallades han ju inte – först senare har man uppfunnit ordet.

För den invandrade litteraturen har man stampat fram benämningar som haft som syfte att beskriva det mångkulturella sakläget och inkludera det som tidigare föll under immigrant- eller flyktingkategorin: nyfinländsk, gränsöverskridande eller diasporalitteratur. Benämningarna får håret att resa sig på många författares huvuden, de luktar byråkrati och politik och väcker negativa associationer. T ex i Sverige har invandrarnas kultur börjat representera utanförskap och utslagning, något som syns också i den nedlåtande behandlingen av författarna.

Att se författarna uteslutande som invandrare är enkelspårigt generaliserande, och särskilt barnen till invandrare och och flyktingar tar avstånd från sådant. I Storbritannien talar man om en post-etnisk fas, där författarna ironiserar över etnisk stereotypisering. Utan tvivel är det något av en logisk kullerbytta att tala om invandrarförfattare också när vederbörande är födda i det nya landet – som om de alltid skulle representera invandring och främlingskap.

Med ”nyfinländare” understryker man i stället att invandraren tillför den finländska kulturen någonting nytt. Men om t ex kurdernas och iraniernas litteratur i Sverige börjar kallas ”nysvensk” kan man också kritisera det för att vara en gest av tvångsannektering in i den auktoriserade svenska litteraturen.

Ändå har man i den offentliga diskussionen i alltför hög grad hakat upp sig på frågan om författare som flyttat till Finland ska kallas invandrarförfattare. Viktigare vore att fråga efter vad de författare som lever mellan två kulturer skriver om, och hur de gör det. Bara om man kan påvisa att skillnader i jämförelse med den finländska litteraturens huvudströmningar saknas är det relevant att avstå från mångkulturell litteratur som en särskild kategori.

Invandrarlitteraturen behandlar ofta minoritetsfrågor, kulturkrockar, skillnader inom det egna etniska samfundet, schismer mellan generationerna, och ”de okategoriserade” barnen till invandrare som söker sin identitet, som svenske Jonas Khemiri sammanfattar det i Montecore (2006): ”Vi som exploderar deras kategoriseringar för vi är inte svennar och inte invandrare, vi är dom evigt oplacerbara.”

Dubbla läsekretsar

Berättelserna av författare från utomeuropeiska länder lyfter ofta fram släktens betydelse mer än vi i väst är vana vid. Detta kan yttra sig t ex i bruket av flera berättarröster. Bildspråk och ordlekar kanske också öppnar sig mer exakt för läsarna i den egna etniska gruppen. Invandrarlitteratur kan få dubbla läsekretsar: en i majoritetskulturen och en i den egna kulturkretsen. Men man har också hittat på nya utgivningsstrategier för litteratur med kontaktyta till olika kulturer: redan i titeln på den somaliska diktantologin på tre språk, Saagal Dayrod. Nio höstregn.Yhdeksän syyssadetta (2000) kan man utläsa en mångkulturell läsekrets.

Invandrare kan ha svårare än andra att få sina verk publicerade, eftersom de till stil och ämnesval avviker från majoritetslitteraturen. Många behöver också hjälp med det rent redaktionella arbetet. Wilson Kirwa dikterade sin levnadshistoria Juoksijasoturin ihmeellinen maailma(2006, Sprintersoldatens underbara värld) för Heikki Saure. Men stipendier ges nuförtiden mest som belöning till etablerade säljande författare snarare än som oumbärligt understöd för skribenter som brottas med svårigheter med själva språket och redigeringen.

I invandrarlitteraturen kan man läsa intressanta iakttagelser om finländarna, t ex i Ardo Xaashi Samataris dikt ”Dhaqan iyo Dhulkeenna” (Traditionen och vårt land):”Om de bevisligen slöt fred i enlighet med lagarna / Skulle jag inte förvara min lever i bitande köld / (…) Om ni inte är rika utan faktiskt fattiga / (…) / Varför bjöds vi
hit och togs emot?”

Ändå borde man inte läsa invandrarförfattares texter bara som uttryck för kulturell identitet eller som fönster mot det finska, det gör dem inte rättvisa som litteratur, som universitetslektor Kai Mikkonen också understryker i tidskriften Kanava (8/2001)

Traditioner som möts

Kommer litteraturen i Finland att förändras i takt med invandringen? När olika berättartraditioner får påverka varandra, när mytologiska världar, konstuppfattningar och uttryckssätt blandas, när Kalevala möter Tusen och en natt och den befjädrade ormen kan fantasieggande konstprodukter se dagens ljus. Man har lagt märke till t ex att sättet att argumentera hos iranska författare som skriver på svenska i Sverige skiljer sig från det som är vanligt i västerlandet.

Att invandrarna och deras barn kommit in på det litterära fältet betyder att den finska litteraturens motivkrets internationaliseras, som i Umayya Abu-Hannas bok Nurinkurin (2003, Uppochner) där de palestinska arabernas närhistoria aktualiseras, och i Sofi Oksanens Puhdistus (2008, Utrensning) där Estlands historia under den sovjetiska diktaturen är ämnet.

Vi kan för all del avsäga oss alla kategorier och som postmodernismen föreskriver understryka att etnicitet och nationalitet bara är konstruktioner i vår föreställningsvärld. Men då kan vi på samma gång sluta tala om den finska, samiska eller finlandssvenska litteraturen och i stället försäkra att författaren har sin plats i den stora globaliserade världslitterära famnen, där nationaliteterna har förlorat sin betydelse. Det oaktat pågår ute i världen en kamp om livsrummet mellan olika språk och litteraturer.

Den litteratur som i dag kommer ut i Finland blir allt mer internationell både till författarkår och ämnesområden. Det är ett faktum man verkar ta tid på sig att erkänna: t ex i Storbritannien bevittnar man först nu en veritabel litterär boom med fokus på de stora migrationsrörelserna – med 60 års fördröjning. Eller så kan det gå så att vi i stället för att öppna dörren för det mångkulturella tar ett steg mot ett monokulturellt samfund, och att man tycker det är bäst att publicera böcker bara på engelska i Finland.

Eila Rantonen

Eila Rantonen är i sin forskning specialiserad på etnicitet och mångkulturella frågor och även på litterära minoriteter i Norden.