Från bondeidyll till klimatkatastrof ­– en resa i danskt lantbruk sett genom danska romaner

I denna essä utforskas det danska lantbrukets transformation genom litteratur som belyser en kultur i upplösning, från idylliska landskap till den globala klimatkrisens mörka verklighet. Genom författarskap som Jens Smærup Sørensens granskas den förändrade relationen mellan människan, jorden och djuren. Och bandet mellan kon och kvinnan påminner oss om en tid av närhet och omsorg i en allt mer industrialiserad och otrygg värld.

Jag kör genom mitt nya hemland. Genom bussfönstret ser jag enorma fält som tycks fortsätta oändligt mot horisonten. Bara spåren av de breda jordbruksmaskinerna syns som ränder i allt det gröna och gula. Det är imponerande, storslaget. Jag ser enstaka gårdar, silor, stål- och betonghallar. Ett vitt medeltida kyrktorn med rött tak sticker fram bakom ett gult sädesfält. Och bland fälten reser sig vita vindmöllor och breder ut sina långa smala armar högt över landskapet.

En modern bondeidyll, uttryck för nya tider och ett nytt grönt tänkande?

På fälten odlas mest grödor till djurfoder, inte till människoföda. Nästan 80 procent av den danska lantbruksjorden går till djurfoder – korn, majs, rovor, raps, gräs, läser jag.

Allt inte Köpenhamn

Jordbruket har varit helt avgörande för danskarnas identitet allt sedan slutet av 1800-talet då smör och bacon blev landets stora exportsuccé. Här föddes andelsrörelsen med mejerier och nya odlingsmetoder som inspirerade jordbrukare i övriga Norden. Idag är delar av det så kallade utkants-Danmark avfolkat och utarmat.

Hela 60 procent av landets areal är odlad (jämför Finlands drygt sju procent) men ägs och förvaltas av 0,6 procent av befolkningen. Två procent arbetar inom jordbruket mot en fjärdedel 1946. Så är Danmark alls ett jordbruksland längre? Eller är det jag kör igenom snarare ett produktionslandskap för ett fåtal, ett fritidslandskap för den urbaniserade befolkningen och boplats för pendlare?

Jag ser framför mig ädla bönder och betande kor på 1800-talets guldåldersmålningar, tänker på den danska sångskatten som besjunger det harmoniska livet på landet. När jag sjunger tillsammans med danskarna förenas vi i vårt bondska förflutna.Det handlar om längtan efter en föreställd gemenskap, mera än en verklig. Jag vet.

Det handlar om längtan efter en föreställd gemenskap, mera än en verklig. Jag vet.

Bilden av livet på landet krackelerade tidigt. Behöver bara läsa Martin Andersen Nexøs Pelle Erövraren om landsbygdproletariatets eländiga liv. Eller om hur mycket svett och möda som krävts för att odla upp den jylländska heden i Ida Jessens roman Kaptajnen og Ann Barbara (2020). På filmduken gestaltades berättelsen med titeln Bastarden (2023) med Mads Mikkelsen i huvudrollen.

”Vi skaber historie, når den ikke er der længere”, skriver litteraturforskaren Mads Bunch i sin bok Samtidsbilleder (2009). Släkt- och familjeromanen har lockat danska författare de senaste tjugo åren. Allt utspelar sig inte i metropolen Köpenhamn. Provinsen, ösamhällen och föga mediasexiga avkrokar är skådeplats för otaliga prosaverk. Författare som Helle Helle, Carsten Jensen, Ida Jessen, Hans Otto Jørgensen, Josefine Klougart och Knud Romer skildrar livet från varsin kant i Danmark.

Hans väg till författarskap

Några författare har på egen kropp upplevt det hårda kroppsliga slitet, de starka samhällsomvälvningarna och mentala förändringarna. De har varit en del av det klassiska familjejordbruket med olika slags djur och växelbruk. Vägen till författarskap har gått via uppbrott, ungdomsuppror och akademisk utbildning. En av dem är Jens Smærup Sørensen (f.1946).

Hans prisbelönta romaner Mærkedage (2007) och Evigt i tiden (2023) berättar om en bondekultur i upplösning, en kultur förvandlad nästan till oigenkännlighet. Den stora historien i vår tid handlar enligt Smærup Sørensen om gränslös modernitet. I centrum av den historien står jordbrukarna. Idag ifrågasatta och på kollisionskurs med resten av samhället.

”Mærkedage” betyder bemärkelsedagar. Skildringen koncentreras kring tre stora fester i två bondesläkters liv: en konfirmation 1934, ett silverbröllop 1967 och en 60-årsfest 2003.

Platsen är den lilla byn Staun i Himmerland där författaren växte upp. Som kollektivroman är berättelsens tid och rum sprängda. Helheten blir en mosaik av röster och erfarenheter som visar modernitetens frammarsch genom fyra generationer för dem som flyttat bort och för dem som stannat kvar.

Den bortflyttade folkhögskolerektorn Søren Lundbæk ser sin gamla bondby förvandlad till ett varken eller i modernitetens utmarker samtidigt som den rymmer en dröm om ett förlorat sammanhang. Häri ligger också en gnutta självironi från författarens sida. För som han förklarar på tidningen Informations författarträff i Köpenhamn i september 2024: bondelivet ännu på 1950- och 60-talet var ett förfärligt slit.

Redan i femtioårsåldern var mänskorna kroppsligt utslitna, man arbetade 10–12 timmar om dagen, hade ingen semester, bondhustrun var ekonomiskt underordnad maken. ”Jag ville bort, in i den moderna världen.”

Men något omistligt gick förlorat i samhällsutvecklingen, kontakten till jorden. Det är avståndet, icke-beröringen med djur och natur som är själva förutsättningen för dagens stordrift och det ovärdiga, oacceptabla sättet vi behandlar djuren på, menar han. Bristen på värdighet sätter också avtryck i språket.

Sørens bror, den moderne storbonden och svinfarmaren Henrik Lundbæk, har tillväxt som lösenord men blir sina investeringars fånge.

Den lilla världen är söndersprängd

Kvinnornas historia beskrivs med andra förtecken. För dem innebär utvecklingen en frigörelse,  sexuellt och arbetsmässigt. Nya arbetsplatser ropar på billig arbetskraft, daghem, p-piller, nya utbildningsmöjligheter, skilsmässor blir vanliga.

Byn Staun var aldrig en rik jordbruksbygd, men en given och icke-självvald plats för dem som bodde där. Förbundenhet med platsen och en splittring är bränslet för berättelsen. Här har romanen många likheter med Ulla-Lena Lundbergs åländska sjöfartstrilogi och Lars Sunds Siklax-trilogi.

Mærkedage signalerar att den lilla världen för alltid är söndersprängd, det finns ingen återvändo.

Mærkedage signalerar att den lilla världen för alltid är söndersprängd, det finns ingen återvändo. Inte desto mindre återvänder Jens Smærup Sørensen till sitt landsbygdsarv i sin senaste roman Evigt i tiden. Den har en mörkare ton, färgad av en stark medvetenhet om klimatkrisen och jordbrukets medverkan till den.

Också den utspelar sig under tre olika tider men personerna är de samma, Lone och Jakob, och deras familj i det fiktiva Skovby. Vi följer deras liv under omvälvande förändringar i lantbruket. Först under den enväldiga kungens landsbygdsreformer under 1790-talet som upplöste en lokal bygemenskap. Sedan under andelsrörelsens och folkhögskolornas storhetsperiod på 1800-talet. Och så vår egen tid då huvudpersonerna som industriella livsmedelsproducenter måste förhålla sig till en miljömedveten offentlighet och en klimatkris som de är medskyldiga till.

Grisarnas skrik om natten

Jens Smærup Sørensens styrka är hur skarpt och ömt han förmår teckna tidens ekonomiska, sociala och psykologiska avtryck inifrån människorna. Titeln Evigt i tiden visar samtidigt på något bestående. Mänskan är i grunden den samma även om de yttre villkoren förändras.

Dagens Lone och Jakob möter en klimatkris av helt nya dimensioner. Mot slutet av boken skärps konflikterna, parets dotter Else är miljöaktivist och skadas i en våldsam demonstration utanför Christiansborg.

Miljösvineriet sätter sin prägel också på Skovby. Svinproducenten Midtgaard ApS orsakar fallande huspriser, lokalsamhällets invånare lider av astma och huvudvärk. Luften runt de enorma svinhusen stinker av ammoniak och grisarnas skrik på nätterna håller folk vakna. För att inte tala om en tickande bomb i form av multiresistenta bakterier som också kan drabba mänskor. Grisproducenten kan ändå fortsätta i samma skala som förr. Inget förändras i grunden.

Tiden efter katastrofen

Romanen slutar – nästan – med en naturlyrisk passage där Lone och Jakob beger sig ut i den soliga försommarsöndagen. Landskapets skönhet är en motvikt till mediernas dystra klimatrapporteringar. Parets vandring andas en djup förbundenhet med den plats på jorden där de lever.

Alla djur i byn har gått förlorade, varannan människa i byn har överlevt…

En idyll till låns? Berättelsen inramas av två korta kapitel, ”Solen” och ”Skörden”. Vi befinner oss framåt i tiden, ovisst hur långt, efter en global miljökatastrof. Alla djur i byn har gått förlorade, varannan människa i byn har överlevt, bland dem Lone och Jakob. I två-tre månader har de levt i mörker. Så ser de en skymt av solen, spanar efter liv i jorden, ser knoppar, räknar dem. Små blad, lite gräs, något grönt som spirar, ”Inte allt vill dö.” Men de är utestängda från resten av världen, elströmmen och nätet är brutet, de vet inte hur det har gått med deras barn och barnbarn. Medan de försöker överleva tänker de hela tiden på dem.

De sista sidorna är en resumé över mänsklig strävan i generationer, en smärtsam staccatoaktig text om vart utvecklingen lett oss, sett i katastrofens redan inträffade ljus.

”Det skulle blive godt, alt sammen, og det ville blive godt, og det kunne være godt, og det var godt, og det blev til ingenting.”

Kvar sitter jag med en molande känsla av sorg och vanmakt. Och tänker på min farmor och hennes ko.

Min farmors ko

Min farmor hade en ko. En enda. Den stod i ett mörkt bås intill utedasset. Bakom det tjuvrökte min mamma när vi var på besök. Mamma tålde inte fähuslukt, hon var uppvuxen i stan. Mommo var yngsta dotter till en bonde.

Det slår mig att farmor var den sista av mina förmödrar som hade en daglig och levande kontakt med kor och andra husdjur. Varför behöll hon den där kon? Var den en länk till hennes liv som bondmora efter att hon och farfar byggt sig ett nytt hus och näst äldste sonen övertagit hemmanet (den äldste stupade i kriget). Vad betydde kon för henne?

På vägen till farfar och farmor räknade min bror och jag betande kor på ängarna utanför bilfönstret. De var många fler än bilarna på vägen.

Österbotten, tidigt 60-tal, ännu präglat av en agrar kultur. Grå lador, röda bondgårdar, uthus, bodar och fähus.

Österbotten, tidigt 60-tal, ännu präglat av en agrar kultur. Grå lador, röda bondgårdar, uthus, bodar och fähus. Odlade sädesfält, åkerlappar, höstörar på ängarna, små brummande traktorer, en och annan häst dragande ett hölass eller på vintern ved från skogen. Snart skulle åkrar paketeras, småbruk läggas ner, djur föras till slakt, hus tömmas och förfalla, folk flytta till Sverige eller till fabrikerna och arbetsplatserna i stan. Småbrukarens liv blev ohållbart. De som fortsatte jordbruket blev färre men större.

Också en annan kvinna hade bara en ko. Det är Ane i Johannes V. Jensens novell ”Ane og koen” (Nye Himmerlandshistorier, 1904). Den gamla Ane tar sin ko med till djurmarknaden. Hon står där lite avsides i sina blankpolerade träskor och stickar på en strumpa med sin idisslande ko. Det är en gammal men fin ko, dagen till ära bunden i ett nytt rep. Flera kreaturshandlare kommer fram och frågar, vad kostar kon? Men hon ger dem alla samma svar, kon är inte till salu. Eller är den redan såld? Nej då, inte alls.

Till sist blir en av dem vred, har hon kommit till marknaden för att göra narr av folk? Varför står hon då här och paraderar med sin ko? Ane tiger olyckligt. Så förklarar hon sig till sist och tittar bedjande på mannen: det är en så ensam ko, den kommer så sällan ut bland andra kreatur. Så hon tog den med till marknaden för att den skulle få lite omväxling och vara tillsammans med andra av sin art. Men nu ska hon nog gå, ursäkta, farväl och tack.

Bandet mellan ko och kvinna

Jag vet inte varför den här historien griper mig så om hjärtat. Kanske för att den enkla fattiga Anes omsorg om sin enda ko berättar något om hur produktionsdjur borde behandlas, och hur orealistiskt det är sett i ljuset av vår tids sätt att producera föda. Kanske kan Anes ko inte ens kallas produktionsdjur. Den är något annat och mera, ett levande väsen med sinnen och känslor, ett flockdjur som Ane vill hjälpa i dess ensamhet.

De har något gemensamt: kons juver, kvinnans bröst. Mjölk som något av det första vi möter i världen.

Kanske säger berättelsen också något om bandet mellan ko och kvinna? De har något gemensamt: kons juver, kvinnans bröst. Mjölk som något av det första vi möter i världen. Mjölken som knyts till känslor av trygghet, närvaro och omsorg. Symbol på liv och näring. Tänk på Audhumbla i nordisk mytologi, jätten Ymer som drack mjölk ur hennes spenar. Kon är allas vår urmoder.

Och kon som kvinnans förtrogna, någon att anförtro sig till i en tid då mjölkningen ännu var kvinnoarbete. Aldrig har det skildrats vackrare än i Ulla-Lena Lundbergs Is. Pastorskan som just har förlorat sin make kan äntligen gråta ut hos korna i fähuset ”och Godan, bättre än någon människa, låter henne gråta, alla hennes magar stinna av medkänsla”.

Det frodiga danska landskapet utanför bussfönstret har förbytts till ett pärlband av industrihallar och flashiga firmabyggnader i glas och stål och glada färger. Långtradarna kör sina eviga rutter, fraktar varor och livsmedel, allt det där vi tycks behöva. Trafiken på motorvägen tätnar, skyltar och avtag till förstäder flimrar förbi. Vi närmar oss Köpenhamn. Allt tätnar, blir högre, större. Magnetiskt. Här är jag nu. Här är vi, de flesta av oss, levande våra liv i det urbana.

Men av jord är jag kommen, av jord är vi alla komna. Och någonstans gör den tanken ont.

Den här essän är den första av två i en miniserie kring liknande tema. Essä nummer två av samma skribent publiceras i mitten av mars 2025.