Konsten växer inte på träd och inte på marken, och den föds inte heller – den görs. Man skulle tro att man i vårt ”innovationssamhälle” inte skulle behöva påminna om en sådan grundsanning, när alla instanser tycks brinna för kulturens ökade betydelse både för nationalekonomin, för internationaliseringen och för nationens materiella och andliga välfärd.

Man skulle också tro att tryggandet av arbetsförhållandena hos dem som representerar kulturens kärna i en sådan atmosfär vore föremål för särskild omsorg. Man skulle kunna tro att man samtidigt som man utvecklar det offentliga stödet för kulturen skulle försäkra sig om en upphovsrätts- och avtalspolitik som i högre grad skulle trygga konstutövarnas utkomst. Det finns ju ingen konst att marknadsföra, att produktutveckla, att internationalisera, att polera varumärket Finland med, om inte konstnären skapar den först.

I Finland kan man just nu se en egendomlig paradox gestaltas. På samma gång som kreativiteten höjs till skyarna och attraktionen hos konstnärliga yrken bara växer, förefaller tanken på att det konstnärliga har ett upphov på ett konstigt sätt att försvinna. Och i takt med detta råkar konstens upphovsman i en allt sämre ställning.

På litteraturens område är upphovsmannens ställning verkligt trängd, det vet författare, översättare och kritiker, som alla har skrikit i sin nöd. Men ropen har ekat för döva öron.

Statsförvaltningen lånar hellre sitt öra till storföretagen i mediebranschen, till mediekoncernerna, till arbetsgivarorganisationerna, till dem som administrerar publiceringskanalerna och till dem som utvecklar teknologin. I jämförelse med dem är konstutövarna och deras intresseorganisationer naturligtvis bara en samling eländiga lobbare.

Konstnärsorganisationerna förde nyligen en framgångsrik kampaj för att upphovsrättsärenden också i fortsättningen skulle hanteras av undervisningsministeriet. Man tänkte sig att konstnären och konstnärens värv lättare skulle finna förståelse där än i arbets- och näringsministeriet som man tänkte överföra dem till. Glädjen blev kort.

På undervisningsministeriet tillsattes omedelbart en upphovsrättskommitté där de kommersiella intressena är kraftigt överrepresenterade och resultaten är därefter. Konstnärsorganisationerna har en representant, ur författarnas synvinkel lyckligtvis en författare. Dessutom skräddarsyddes en särskild befattning, ett upphovsrättsråd (tekijänoikeusneuvos), vars innehavare på intet sätt dolt sin mission: den är att inskränka upphovsmannens rättigheter till förmån för businessvärlden.

I statsstödet för konstnärer har just ingen utveckling skett under de senaste tjugo åren, trots att antalet sökande märkbart har vuxit.

Nu kan man fråga sig: vad är egentligen det statliga intresset här? Ett affärsmässigt intresse som famlar efter de inkomster en utvidgad upphovsrätt skulle föra med sig kan man förstå. Det skulle otvivelaktigt passa ihop med ett system där staten försörjer konstnären men i gengäld exploaterar frukterna av hans/hennes arbete. Hur kan det ligga i statens intresse att agera tvärs emot de professionella konstnärer som utför ett skapande arbete, av betydelse för vår nationalekonomi. Borde det inte vara i den offentliga maktens intresse att konstnären skulle klara sig så bra som möjligt på sitt eget arbete? Borde inte upphovsrättspolitiken kraftfullt arbeta just för det? Hur är det överhuvudtaget möjligt att staten lagstiftningsvägen stöder en fräck medmontering av en betydande befolkningsgrupps utkomstmöjligheter?

Man kan misstänka att det egentliga syftet är att få om frågor om upphovsmannaskap och upphovsman att försvinna. Förstår riksdagsmännen och ministrarna i regeringen alls att t. ex. författarens enda inkomster för sitt skönlitterära arbete kommer från upphovsrätten, det han får när ha säljer publiceringsrätt av sitt verk till förläggare, medier och andra instanser?

Från avtalspartner till utgiftspost

Nyheterna från förlagsbranschen är inte mycket bättre ur författarnas synvinkel. Det har sagts, rent av ältats, att det går så bra för den inhemska litteraturen. Det gör det också ur förläggarens och bokhandlarens synvinkel; försäljningsvolymerna har garanterats framför allt av att allt större antal titlar och ökningen av allehanda sekundära förlagsprodukter.

Men med undantag av ett fåtal väldigt framgångsrika författare går det inte bra för finska skönlitterära författare. Upplagorna har blivit mindre, det är inte självklart att biblioteken köper in böckerna, synligheten har minskat i takt med att kritiken har gjort det. Försäljningssiffran för ett verk av hög litterär kvalitet kan stanna på under tusen. En övergång till ett royaltysystem baserat på försäljningsnetto har ju inte heller precis förbättrat författarens inkomster.

Håller frågan om upphovsmannaskap och själva författaren på att försvinna utom synhåll också på förlagen? I alla fall verkar författarens roll ha förändrats under förlagsbusinessens allt tuffare villkor. Bästsäljarförfattaren är förstås, oberoende av böckernas kvalitet, ett fynd för sitt förlag, och han eller hon har en bra förhandlingsposition när royalties och överlåtelserätt diskuteras. Men författaren till kvalitetslitteratur med liten spridning har inte nödvändigtvis samma sits. Utvecklingen ser ut att ha gått därhän, att författaren, den tidigare värderade avtalspartnern, har blivit ett slags varuleverantör, en utgiftsprost i produktionsprocessen som man borde hålla nere så mycket det går.

Och det går ju enklast med avtalspolitik. Förläggaren har också börjat kräva allt större rättigheter att publicera de litterära verken i olika format, med olika teknik och i olika kanaler, modifiera och förändra dem och exploatera dem på alla upptänkliga sätt. Författaren åläggs i stället allt fler plikter bl. a. när det gäller marknadsföring – givetvis utan ersättning.

Det mest flagranta exemplet på diktatpolitik kommer från koncernen Sanoma News, som med sina nya avtal praktiskt taget utan ersättning kapar åt sig alla rättigheter från sina medarbetare. Rån är riktigare ord än rofferi om man vill beskriva den här affärsmetoden. Bland Sanoma News medarbetare finns ett anmärkningsvärt antal yrkesförfattare, så de nya avtalen rör inte bara frilansjournalister. Dessutom vet man av erfarenhet att de försämringar av upphovsrätten som godkänts av en mediekoncern till tillämpliga delar sprider sig över hela mediefältet för att slutligen nå bokförlagen.

Expertutlåtande eller bara en åsikt?

Undervisningsministeriet har tillsatt en stor och auktoritativ kommitté för att bereda en utredning som utvärderar kulturen och dess aktuella tillstånd, dess samhälleliga och ekonomiska betydelse, dess målsättningar och framtid. Att dryfta förutsättningarna och möjligheterna för skapande konstnärligt arbete hör också dit. I kommittén finns ett tjugotal medlemmar, därutöver deltar i arbetet ett stort antal experter och högt uppsatta personer, men inte en enda representant för konstnärsorganisationerna syns till.

Och var tappade man bort konstnären?

Svar: på nätet.

På ett möte som kulturminister Stefan Wallin ordnade för konstnärsorganisationerna i mars frågade jag hur man tänker ta konstutövarnas och deras organisationers samlade erfarenhet och obestridliga expertis i beaktande i utredningsarbetet, när inte en enda representant för dem finns i kommittén eller bland dem som kommer att höras.

Det var inte Wallin som svarade på min fråga utan överdirektör Riitta Kaivosoja, som försäkrade att utredningen ska genomföras i en aldrig tidigare skådad atmosfär av öppenhet och ömsesidighet och att man därför skulle öppna ett diskussionsforum på nätet, där varje medborgare får lägga fram sina synpunkter. Ska man tolka svaret så att konstnärerna och deras fackorganisationer i kulturministeriets ögon inte är några experter i frågor som angår dem själva utan bara har åsikter, på samma nivå som vilken som helst medborgare, som mannen på gatan.

Att döma av de frågor som undervisningsministeriet uppfunnit enkom för nätet och som är tänkta att leda till diskussion, ska man tolka det just så här. Medborgarnas åsikt efterfrågas närmast när det gäller de ”kulturformer” som känns viktiga för dem själva och ut välfärdssamhällets synvinkel. Den sista frågan är den mest förbluffande: Begränsar upphovsrätten kreativitet?

Konstnärerna och deras organisationer har förvisso ett orubbligt svar på detta. Vill undervisningsministeriet höra?

Tuula-Liina Varis

Tuula-Liina Varis är författare och ordförande för finska författarförbundet, Suomen Kirjailijaliitto.