När jag blev tillfrågad om jag ville ställa upp som ordförandekandidat för Läscentrums styrelse måste jag tänka efter en stund. Jag ville inte åta mig ett jobb som jag inte skulle kunna engagera mig i så mycket det förtjänade. Sen tänkte jag: vad kan ligga mig närmare om hjärtat är att arbeta för läsning och läskompetens? Vad skulle jag hellre använda min tid till än verka för att Finland också i framtiden bebos av läsande människor? Jag kunde inte på stående fot komma på något annat förtroendeuppdrag där mitt kunnande, min erfarenhet och mina utgångspunkter skulle komma till bättre användning. Efter den tankeprocessen var det lätt att tacka ja.

Vi ska om möjligt göra ännu fler och ännu större insatser för läskulturen än någonsin tidigare.

Nu har jag varit Läscentrums styrelseordförande sedan i våras. Under ett drygt halvår har jag mer och mer funderat över hur man kunde gynna läsandet (och framför allt barns och ungas läsande). Jag har alltmer förstått att det är vi vuxna som har nyckelpositionen. Detta är vårt ansvar. Vi ska om möjligt göra ännu fler och ännu större insatser för läskulturen än någonsin tidigare. Som jag ser det har vi nu nått en gräns, men situation går fortfarande att påverka. Om tio år är det för sent.

Olika kampanjer, satsningar och projekt som ska lyfta och gynna läsentusiasmen är fina och viktiga i sig, men jag skulle hellre efterlysa mer av det helt elementära, en långsiktig verksamhet, en kultur som uppvärderar läsning och litteratur. Allt börjar nämligen, enligt mig, i attityder och värderingar. När det gäller barns och ungas läsning handlar det också om den inställning vi har till barn- och ungdomslitteraturen. Där har nästan alla vi vuxna anledning att se oss själva i spegeln. Om man anser sig vara välorienterad i litteraturen borde man, som jag ser det, kunna förutsätta att det innebär att man också följer med barn- och ungdomslitteratur. Allt för ofta ser man diskussionstrådar till exempel på Facebook, där man ber om tips på barn- och ungdomsböcker – och tråden fylls av kommentarer om verk som de vuxna själva läst som unga. Det är i och för sig inget ont i det, men jag tycker att kommentarerna också avslöjar att man inte är tillräckligt insatt i samtidslitteraturen.

Problemet ligger inte i att vi inte skulle ha ett utbud av mångsidig, pluralistisk barn- och ungdomslitteratur som riktar sig till olikartade läsare på olika nivåer. En sådan finns ju faktiskt. Problemet ligger i att de här böckerna inte hittar fram till barn och unga. Det är här vårt ansvar som vuxna kommer in. Det är på vårt ansvar att man får information och att nya böcker lyfts fram. Det är förlagens ansvar. Det är bokhandlarnas ansvar. Det är mediernas ansvar. Det är betecknande att bland de sex böcker som kandiderade för barn- och ungdomslitteraturens Finlandiapris 2016 bara fanns två som blivit recenserade i Helsingin Sanomat. Alla sex kandidater för Finlandiapriset för vuxen skönlitteratur hade blivit det. Ifall det hade varit tvärtom hade det säkert orsakat bråk och uppståndelse. Nu var det bara ett fåtal som fäste någon uppmärksamhet vid det. Det är ren skenhelighet att oroa sig över läsningen och samtidigt knuffa barn- och ungdomslitteraturen ut i periferi och tystnad och tänka att ärendet hör till ”någon annans bord”. Så ligger det inte till. Det är vår gemensamma sak.

Böckerna skall finna tillgängliga för alla oberoende av ekonomi eller rörlighet.

En central aktör är förstås skolan. Fastän läsvanor och läskultur börjar redan hemma tror jag också på skolans betydelse. Läscentrums största enskilda uppdrag är att förmedla författarbesök till skolor, bibliotek och andra intresserade mottagare. Jag vet att skolor och kommuner kämpar under trycket av minskade anslag, men jag sänder ändå ut en önskan: skär inte ner på författarbesöken! Ett besök som inspirerar till läsning är något av det bästa man kan ge barn och unga under läsåret. Och våga utmana ert gamla tänkande visavi besöken: ett författarbesök kan mycket väl knyta an till ämnen som aktualiseras i undervisningen! Man kan be en författare tala för föräldrar om läsningens betydelse! Man kan göra längre projekt utgående från olika böcker! Skolan får anstränga sig lite och visa initiativrikedom så att författarbesöket inte bara stannar vid en 45 minuters föreläsning i ett auditorium med flera hundra elever, men jag vill påstår att nyttan är mångfaldig i relation till besväret. När resultaten av den nya Pisa-undersökningen så alarmerande visar att inlärningen i Finland blivit mer ojämlik, är det desto viktigare för skolan att fästa uppmärksamhet vid att tillfälle till läsning och intresse för litteraturen ligger inom räckhåll för alla elever oberoende av bakgrund.

Vid sidan av skolorna är biblioteken av central betydelse. Länge har vi kunnat stoltsera med ett fint bibliotekssystem som gratis kan förse var och en med nycklar till böckernas värld. Biblioteken är också, som jag ser det, en nationalskatt som det är all orsak att hålla fast vid. Det är oerhört värdefullt att vi har både stora och små bibliotek. Filialbiblioteken och biblioteksbussarna understöder jämlikheten. Böckerna skall finna tillgängliga för alla oberoende av ekonomi eller rörlighet.

Julen närmar sig, men i litteraturfrämjandet räcker det inte med bara god vilja. Det behövs gärningar. Så det jag önskar till jul är att detta skulle uppmärksammas i den statliga och kommunala budgeten. Och vad kan var och en av oss göra för egen del? I alla fall något av följande:

1. Köp böcker i julklapp till barn och unga.
2. Skaffa information om nya barn- och ungdomsböcker. Gå in till exempel på förlagens hemsidor och lägg till de intressantaste på din egen läslista.
3. Prata, prata och prata om böcker. Skriv om dem. Rekommendera dem.
4. Om du är lärare, tänk ut hur du kunde använda litteraturen i undervisningen ännu mer.
5. Om du har möjlighet, boka ett författarbesök eller en bokpratare.
6. Var en läsambassadör för dem du möter.

Salla Simukka
Skribenten är författare och ordförande där Läscentrums styrelse