Guldstänk och gyttja – att väva ett Venedig

”Den andra gången jag reste till Venedig var det med min blivande man. Vi bodde invid stationen, på den billigaste albergon med sina enkla emaljerade tvättställ.” Så här personligt berättar författaren Gungerd Wikholm om en av sina många resor till staden. Vissa har varit fysiska, andra resor genom andras litterära världar. I den här essän med många litterära utlöpare beskriver hon staden som ett sagoskåp att bygga ut.

Författaren Colm Tóibín vandrar i Venedig. Det är pandemi, året är 2020. Han går inte till Markusplatsen, den är övergiven, ingen befinner sig där; han tänker på Tizian, som i en annan tid under en annan pest, arbetade med sin stora Pietá. Konstnärernas stad- när den är tom får konsten ta en tydligare plats, tänker Tóibín och kan helt ensam studera verk av Tizian och Tintoretto i dov belysning. Så mycket blir förstört av för starkt ljus och trängsel. Så inte nu.

Colm Toibin, prosaisten, som tidigare skrivit romaner bl.a. med Henry James och Thomas Mann i centrum, ger år 2022 ut sin första diktsamling Vinegar Hill, och där får också Venedig plats. Hans lyrik är saklig, i staden som är dränkt av romantisk mytologi, serverar han också vass samtidskritik:

…

” It is harder,

As the man said,

To imagine

The end of capitalism

Than the end

Of the world.”

…

Ja, de här raderna går rakt in i en. Colm Tóibín uttrycker känslan för läget i världen kort och koncist. Världens undergång är lättare att föreställa sig än ett slut på kapitalismen.

Ljuset är ryggraden

Om sin vistelse i pandemins Venedig skriver han också i essäsamlingen A Guest at the Feast, år 2023. I den folktomma staden åker han i en vaporetto på Canal Grande och ser en båt med en kista i mitten. Inte bara världens undergång, utan den egna, kommer i tankarna. Och självfallet Thomas Manns Döden i Venedig, scener ur romanen, samtidigt sentenser ur hustrun Katia Manns ”Unwritten memories”, där hon berättar om sin mans besatthet av en vacker ung polsk pojke de såg under sin resa i Venedig år 1911. Han, som var en förlaga till romanens Tadzio.

Tóibín älskar också ljuset över vattnet på väg från Lido till Venedig, i synnerhet i solnedgången. Och ja, det där ljuset är ryggraden i en vistelse i den både konkreta och drömda staden. Tóibín känner ändå ängslan; när han kommer i land måste han ta tempen, kolla om han har feber. Hälsokontroller hör till, när covid lamslår världen.

Tizian, Mann, Tóibín… livets eufori och ändlighet. Torrt konstaterar Tóibín, att Venedig är en utmärkt plats för att klaga över orättvisorna i livet. Han är ändå tacksam, han också tidigare varit där, första gången år 1977 och 43 år har gått sedan dess. Så han tar lugnt på sin covidmask, och begrundar alla små välsignelser, ljus och skugga.

Gobelängen på vinden

Hur kom det sig, att jag växte upp med en ständig längtan till Venedig? Det finns kanske en enkel förklaring. På sin vind på landet i Karis, satt min farmor Lonny och vävde trasmattor. Jag brukade rymma dit och älskade den där vinden med redan dödas kläder, upphängda under lakanstyg bakom vävstolen, och ett stort skåp med många små lådor och hemlighetsfulla fack. Jag satt bredvid farmor på vävstolsbänken, som om jag lutat mig mot de stora hemligheterna, de som snart skulle avslöjas för mig. Och på golvet mot en vägg under snedtaket lutade en långsmal gobeläng, redan bleknad, intill säckar med mjöl, som farmor bakade bröd av.

Staden som jag ville och kände jag måste se – den vävda staden med gator av vatten, hur såg den ut i verkligheten?

På gobelängen med träram fanns hus jag aldrig sett någon annanstans, gatorna var av vatten, det fanns en avbildad kupol. Jag var införstådd med kyrkor för farmor var religiös och vi brukade lyssna på gudstjänster i radion tillsammans. Hon berättade spännande historier om människor och djur. Men jag minns inte att hon berättat något som helst om den vävda långsmala tavlan, hur den hamnat där på vinden. Staden som jag ville och kände jag måste se – den vävda staden med gator av vatten, hur såg den ut i verkligheten?

Ankomster i dåets nu

Cees Nooteboom i sin bok Venice – The lion, the city and the water (2022) önskar att han ännu skulle kunna anlända till Venedig för allra första gången. Det är ju omöjligt för en som besökt staden ett otal gånger.

Han återupplever den första ankomsten i tankarna, han befinner sig i det han kallar ”the now of then”, försöker nå det förgångnas nu.

Det kändes nästan som något förbjudet att gå ut på den stora rektangeln av sol, omgiven av mörka och smala gränder.

Känslan av lycka när han första gången stod på Markusplatsen har aldrig lämnat honom, skriver han. Det kändes nästan som något förbjudet att gå ut på den stora rektangeln av sol, omgiven av mörka och smala gränder.

Det unika Venedig, byggd på pelare av trädstammar, började resas på 400-talet ur gyttjig sankmark av människor som flydde ut på öarna i lagunen. Staden var i över tusen år en självständig republik, senare erövrad av Napoleon och blev en del av Italien på 1860-talet. Att staden sakta sjunker är både krass verklighet och har varit en tacksam myt att bygga en alltmer tilltagande turism på.

Ulla Britta Ramklint skriver i sina rese-essäer Europa magica (1992) att Venedig inte är staden som stinker av förfall, utan ”doftar av förgängelse”. Det känns inte som en förskönande omskrivning. Även om jag inte varit där under de regelbundet återkommande översvämningarna, aqua alta, den råa fuktiga vintern eller längre tider under den kokheta sensommaren.

Det var den hänförande första gången: jag anlände tillsammans med en väninna med tåget från Florens till Sankta Lucia stationen: bara några steg och där stod jag invid Canal Grande: starkt solljus nästan bländande, bara några meter och jag kunde doppa fötterna i drömmens vatten.

Jag var lösgjord från allt omkring mig, inte turist, inte resenär, inget, ingen annan än den som når sina fantasiers mål och det överträffar det föreställda: här här är jag i världen! Ingen kräver något, ingen ger reprimander, det är bara att stiga ombord på vaporetton och ta sig till det lilla hotellet med högt i tak och kanalens vatten guppande utanför fönstret. Gondolieri!

Sjunkandet och hänförelsen

Och så nästa dag står jag högst uppe i Markuskyrkans kampanil: det är tidigt 1980-tal och mycket utsläpp från industrierna i Mestre på fastlandet intill. Henrik Tikkanen, som har tecknat och skrivit en reportagebok här (1973), kallar staden Dödens Venedig med en blinkning till Thomas Manns Döden i Venedig. Miljön förgiftas, det ser illa ut, men Venedig sjunker inte snabbt, den lever på myten att den kommer att göra det. I dag vidtas allt fler åtgärder för att rädda miljön, de stora lyxkryssarna kan inte komma så nära som tidigare och i synnerhet den invaderande endagsturismen försöker stadens myndigheter begränsa. Lokalbefolkningen kämpar för att staden inte ska dö kvävningsdöden och många har flyttat bort från centrum.

Hon har en ny filmkamera, filmar allt och alla.

Venedig kan vara outhärdlig i hetta och intensiv trängsel, men underbar med den salta vinden i ansiktet på väg ut mot Lido eller på väg därifrån. Scener ur filmer kan stiga fram, kanske med Katherine Hepburns medelålders, amerikanska ensamma kvinna, som i filmen Summer Madness (1955) kommer till Venedig med tåg. Hon har en ny filmkamera, filmar allt och alla. Hon har sparat i åratal för att förverkliga sin livslånga dröm om den här resan. Hennes vemodiga iver, kärlekslängtan, hänförelse och besvikelse är berörande, även om filmen är föråldrad, inget mästerverk att återvända till. Men den är filmad på plats och visar en tid, som i dag ter sig som någon form av en oskuldens era. Också det en villfarelse, en romantikens grundbult.

Visconti och vi

Viscontis film Döden i Venedig, som på sin tid (1971) kändes fantastisk med Mahlers Adagietto som sönderspelad vinyl, har bleknat den också. De utdragna scenerna med kompositören Aschenbach, plågad av sin lust och av sitt obehag över sin egen åldrande kropp, tröttar att tänka på. Att läsa förlagan till filmen, Manns långnovell från år 1912, är intressantare. Eller att se Kristina Lindströms och Kristian Petris dokumentärfilm Världens vackraste pojke, (2021,) om Björn Andrésen, som spelade Tadzio. Filmen gestaltar ett livsöde i kontrast till alla tänkbara romantiska föreställningar om det ljuva livet.

…”på hotell Danieli har de bäddat en säng…”, sjunger Ulf Lundell i sången Möt mig vid Rialto – att övernatta på det hotellet är lika illusoriskt som ekonomiskt omöjligt, en natt på Danieli kostar minst 1.300 euro. Det är inte nödvändigt eller ens önskvärt. De hotell jag bott på har varit de enklaste; den enda gondolturen var delad med en kroatisk familj och gick till de anspråkslösaste kanalerna.

Den andra gången jag reste till Venedig var det med min blivande man. Vi bodde invid stationen, på den billigaste albergon med sina enkla emaljerade tvättställ och en alls inte romantisk utsikt över tak och teveantenner. Men romantiskt var det att sitta på legendariska, numera stängda, Grand Hotel de Bains uteservering på Lido, det var offseason, stranden intill nästan tom, det var nästan bara vi.

Livet, inte döden, var det centrala.

Vatten är tid

Venedig fascinerar med sin vertikalitet, den unika arkitekturen, konstskatterna, att tänka sig undervattensmiljön – hur håller de tusentals pålarna för dagens tryck?

Joseph Brodsky skrev i sin bok Vattenspegel (1992): ”Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare”. Brodsky, som bara vistades i Venedig om vintern, älskade doften i staden, den påminde om fruset sjögräs i hans barndomsstad Leningrad.

De vintriga söndagsmorgnarna står han i sitt fönster och lyssnar på stadens klockspel i diset och han känner att han ännu skall leva.

”Varje nyårsafton försöker jag, på ett något hedniskt vis, se till att jag befinner mig i närheten av vatten, helst vid ett hav eller en ocean, för att se ett nytt mått tid skölja upp ur det. Vattnets spår på stranden som ett löfte om mera tid, mera liv.”

Klaustrofobi och frihetskänsla

Cees Nooteboom skriver i sin Venedigbok, att människan har två verkliga hemhörigheter i sitt liv: barndomshemmet och graven. På vägen mellan dessa två behövs ett Venedig, hävdar han och ler litet syrligt åt sig själv. Fortfarande, över 90 år gammal är han i en livsfas, där hotellrum följer på hotellrum. För honom är Venedig en form av upprepningstvång, ett sätt att känna sig levande, känna frihet och slippa klaustrofobiska grubblerier över födelse och död.

Venedig är ett sagoskåp att bygga ut.

Venedig är ett sagoskåp att bygga ut. Och att än en gång läsa klassiker som James (sedermera Jan) Morris bok Venedig (1960) är roligt, en läcker eskapism. Också författarens liv fascinerar, han genomgick könsbyte år 1964, och fortsatte skriva reseböcker, 40 stycken, ända till hög ålder. Jan Morris dog som 94-åring år 2020, en ständigt nyfiken, litterär humanist, med humor:

”Själva tingen i Venedig verkar tidlösa, ty ofta var de gamla redan när venetianarna stal dem och förde hem dem till lagunstaden, kupolens utformning kom till Venedig från Bysans, och till Bysans hade den kommit från Rom”….

Och det är aningen bisarrt att läsa om Venedig som ”ett av den kristna världens stora relikskrin.” Vad sägs om att det i San Marco förvaras en kniv som användes vid nattvardens instiftande, den sten på vilken Johannes Döparen halshöggs, fortfarande blodfläckad… Och vad sägs om två små änglaskrin som prytt Pontius Pilatus altan i Jerusalem, ett finger av Maria Magdalena…. en stol som tillhört jungfru Maria…

Det bottenlösa

”I vindtygsjackan hittar du

en blå vaporettobiljett

(il biglietto, non cedibile)

…

Längs smala kanaler ska du fara

Mot strömmen i hårdblåst

…

Vatten, spetsar och guld.”

…

Adam Zagajewskis dikt ”Vaporetto” (i boken Törst, övers. Anders Bodegård, 2003) glider över från lättheten i en vaporettofärd till livets vedermödor, kallsinne och aska. Över allt reser sig ändå ”Venedigs röda torn”, det är troget. Kampanilen på Markusplatsen är en av nålarna ”på en kompass som har gått till botten.”

Zagajewski hade en ambivalent inställning till staden. I en essä i nättidskriften The Threepenny Review (2007) konstaterar han: ”Jag kan inte säga att jag hatade Venedig: ”Jag älskade den, beundrade den djupt och förstod inte varför jag var så attraherad”… (min övers.)

Det är för mycket skönhet koncentrerad till ett enda ställe, Zagajewski får en släng av det syndrom Stendahl drabbades av i Florens: han blir övermätt på staden, den gör honom otålig. Han försöker tränga in i alla mysterier som ligger på lur och det blir för mycket på en gång.

Efteråt tror han, att hans skakighet handlar om känslan att Venedig saknar botten.

Efteråt tror han, att hans skakighet handlar om känslan att Venedig saknar botten. När Zagajewski väljer den italienska stad han sätter främst, blir det Rom. Där har skönheten fast mark.

Det går att hålla med Zagajewski, men vad vore Venedig utan sina gator av vatten? Utan speglingar, ljusväxlingar, utan broarna, det mjuka rörliga underlaget? Vattnet och tiden, illusionerna.

Det är nu många år sedan jag senast var där, då med den yngre dottern, hon som alltid fått höra att hennes allra första resa gick till Venedig. Men då visste ännu ingen av oss som var med, att vi väntade henne.

Gobelängen bleknar

Farmor vävde mattor, hon reste aldrig, hon hade fött tio barn och gått till fots till köpingen. Hon var den som människor kom på besök till, inte den som besökte andra.

Gobelängen på vinden bleknade, blev gråaktig som mjöl. Jag reste och skrev och började åldras jag också. Resandet pågår alltid på något sätt, allt medan tiderna förändras så kraftigt att det kan kännas förstummande. Länder och platser blir omöjliga att besöka, på en del håll är översvämningarna katastrofala, på andra drar våldsamma skogsbränder fram. Krig och kriser hotar. Så här är livet. Vivaldi i skymningen.

(… jag tänder lampan, i fönstret i våningshuset mittemot sitter en kvinna som hon brukar, hon syr, jag skriver ännu en stund…)

”Barndomens väggbonad, tiden i skuggan

av Belsens mörker, Hiroshimas frätande ljus

Drömma om Brokadstaden, en fristad

Silkesmaskens gåta förblir olöst

På den vävda tapeten går damen med enhörningen

La Dame à la Licorne

Spinna guld av halm

Väva ett Venedig”

(Ur Brokadstaden 1999)