Varje yrkesgrupp har att dras med en ett gäng grundparadoxer, ursprungliga motsägelser som bestämmer och drar upp gränserna för yrkesutövningen. Förenklat kan man säga att de har ett gemensamt mönster: samma ramar som gör yrket möjligt kan ofta utgöra hinder för den som söker nya arbetsformer.

I oktober 2003 publicerades min debutroman. Efter det har jag småningom blivit bekant med några av de paradoxer som är betecknande för författaryrket och den litterära världen. En del av dessa motsägelsefullheter har att göra just med debutantrollen, en del rör antagligen också längre hunna författare.

Att vara författare är inte en individuell egenskap som blåögdhet, stamning eller rädsla för höga höjder. Att vara författare har sin upprinnelse framför allt i det enkla faktum att andra människor börjar behandla den som gett ut en eller flere böcker som författare.

Till debutantrollen hör en särskilt intressant paradox. Å ena sidan anses debutanter ännu inte vara ”riktiga”, alltigenom övertygande författare, å andra sidan möts de – i alla fall de professionellt lyckosamma – i dag av nyfikenhet och ett omfattande medieintresse. Det problematiska med att debutverken i aktualitets- och nyhetsjaktens spår så ivrigt lyfts fram, är att debutböcker i genomsnitt inte är särskilt bra. Jag tycker inte att de behöver vara det heller. Ett debutverk är ett övningsarbete, en röstöppning och en skiss – ett trevande efter sin egen författarbeskaffenhet. I vilken yrkesgrupp som helst vore det omänskligt att kräva av noviserna att deras första arbetsinsatser på alla sätt skulle vara fullödiga och förträffliga. Inte heller mer erfarnas arbeten är ju alltid det.

Den debutant som helt och hållet tackar nej till mediauppmärksamhet och intervjuer (som t.ex. Jaakko Yli-Juonikas som debuterade 2003 med den originella novellsamlingen Uudet uhkakuvat [Nya hotbilder]) blir lätt föremål för förundran och betraktas som en tokdåre som spränger de vedertagna ramarna för författarskap. Den som i dag personligen undviker offentlighet bidrar oundvikligen själv starkt till i vilken mån han eller hon i andras ögon blir författare. Och väsentligare: i vilken mån hans eller hennes bok blir litteratur, tryckta sidor som andra läser.

Ofta tycks människor också vara mer intresserade av den sociala process som gör mannen på gatan till författare, än av det egentliga litterära innehållet. Här kan man kanske höra ekon från ett romantiskt konstnärsideal – anpassat till kändissamhället – en idealistisk önskan att tro på att det i konstnärens bröst flammar en särskilt genial eld, vars flammor man till egen förnöjelse kan få en glimt av genom tidningar eller teve, om man nu en gång inte själv vill ha elden brinnande i eget bröst.

Konstnärens roll och utsagor om konst

Witold Gombrowicz, en polsk författare som blivit viktig för mig, berättar i sin dagbok om ett fräckt experiment. På en ambassadfest i Argentina bad han om att bli presenterad för gästerna som europeisk konsertpianist. Så blev det också och Gombrowicz gick fram till flygeln. Efter en stund av koncentrerad tystnad gick den totalt pianookunnige konstnären lös på flygeln och hamrade frenetiskt på en den god stund. När han slutat reste han sig och bugade ödmjukt, som en som gett sitt allt, och fick ivrigt bifallande applåder.

Jag misstänker att konstnärliga yrken drar till sig mer orimliga attityder och socialt hyckleri än andra yrken i genomsnitt. Gombrowicz strävade i sitt arbete till att synliggöra myter och föreställningar kring konstnärskap och ifrågasätta dem. De frågor han ställde är fortfarande intressanta i dessa tider av tillsynes obestridlig marknadsdominans. Är den verksamhet vi kallar konstnärlig faktiskt av betydelse? Varför är den det? Hur kunde den kanske vara ännu mer inflytelserik?

Jag tror att vi borde fråga oss ännu mer kraftfullt och direkt vad vårt samfund behöver konstnärer till och vad de kan göra för oss med sin konst. En lagbundenhet i de institutionaliserade utsagorna om konst är t.ex. detta: när man talar om ett enskilt verk tycks det bli betydelsefullt (t.o.m. betydande) och dess värde är inte längre lätt att öppet ifrågasätta. Paradoxalt nog kan ett eftertryckligt förnekande av ett verks värde öka dess kulturella betydelse. Dessutom är den finländska dagskritiken ett fält som åtminstone på det litterära området är strikt hierarkiskt: jag kunde själv iaktta hur karaktäristik och jämförelser visavi min egen bok som sådana kunde transporteras från den stora dagstidningen till mindre blads recensioner.

För egen del har jag ansett det viktigt att skydda mig från författarskapets allra värsta förkonstlingsfällor genom att skaffa min utkomst i ett annat yrke (detta har naturligtvis också alldeles trivialt verkliga ekonomiska orsaker). Jag förundrar mig ibland över hur många människor som hittar sin heltidsförsörjning inom det litterära fältet ändå tycks bibehålla sitt sinne för proportioner och sin mentala hälsa. De har säkert underbara hobbies.

Attityd, utbildning, oskuld

I fjol var jag medlem av en jury som delade ut debutantpris, och jag läste alla insända böcker, nästan alla det årets debutverk, skulle jag tro. Bland dem fanns många som gladde en med sin tekniska skicklighet och sin formuleringskonst. Ändå stämde en genomgående brist till eftertanke. Väldigt få av fjolårets debutverk innehöll några övertygande samhälleliga ställningstaganden eller försök till att undersöka sociala spänningar.

Det förvånar en, eftersom författarna som etablerar sig nu är äldre och mer belästa än förr. Bland dem som kandiderade för debutantpriset under mitt eget debutantår var medelåldern kring trettiofem år. Samtidigt som debutanterna blivit äldre har deras utbildning och professionella bakgrund förenhetligats. Jag vill inte slå på trumman för någon romantisk direkt-från-rännstenen-ideologi, men jag vågar ändå påstå: det man i den litterära utbildningen vinner i teknisk skicklighet och estetiskt raffinemang kan man förlora i motivrikedom och samhällelig attityd.

Jag kräver förstås inte att all litteratur skulle behandla vår tids s.k. brännande frågor. Individens utveckling, kärlek, familjerelationer, döden och alla de bekymmer som intimt hör ihop med människolivet är stoff som sysselsätter var och en och förenar oss alla. De har sin givna plats som material för konst. Jag tror ändå att också en mer öppet samhällelig tematik håller på att uppvärderas och vinna i popularitet. Jag väntar med spänning på hur den utvecklingen kommer att synas i unga skribenters texter.

Jag har arbetat som författare i drygt ett år och under den tiden har jag lagt märke till en lika smärtsam som komisk paradox: att vara författare kan ibland vara det största hindret för en att framställa brukbar litteratur. Jag tänker inte på det tidsödande springet på obetydliga men ofta socialt givande snacka-med-författare-jippon eller den mångomtalade skräcken-för-andra-boken, trots att jag har viss erfarenhet av bägge delarna. Jag menar hela den komplicerade röra av medvetna och omedvetna mönster man tar till sig, antingen man vill det eller inte, när man träder in i den litterära världen. Sedan jag först kom i kontakt med den miljön har jag pendlat mellan hoppfullhet och cynism, mellan likgiltighet och lust att fly, mellan simpel avsky och glädje. När jag nu färdigställer min andra bok känner jag att jag tillhör dem som tror att de kommer att kunna överleva i författarvärlden. Ändå märker jag ibland att jag längtar tillbaka till den oskuldsfulla tiden som amatörskrivare. En lite sorglig sanning är att man aldrig kan förlora sin oskuld utan att slå sönder en bit av sig själv. På tal om det: samma kan gälla också för svendomen, för den sexuella oskulden, fast man inte alltid vill tala om det.

—-
Övers. A-C Snickars

Riku Korhonen är född 1972 och debuterade med Kahden ja yhden yön tarinoita (Berättelser från två och en natt) 2003