”Vilket är poesins förhållande till språket?” är en fråga som liknar ”vilken är bildkonstens relation till det vi ser?”, ”vilket är musikens förhållande till ljudet?” eller ”vad är dansens förhållande till rörelsen?”

Och man kan höra följande påstående om och om igen: Den experimentella eller språkmedvetna poesin – med vilken man avser allt upptänkligt utom den standardiserade fria dikten och prosalyriken – är på något sätt bunden till tanken att språket ”inte är inkorporerande utan åtskiljande”; att språklig kommunikation är omöjlig; att poesins uppgift är att bevisa detta påstående; och att denna nästa religiösa uppfattning om språket kommer från de franska filosoferna.

Enligt Jarkko Tontti (i litteraturtidskriften Parnasso 3/2010) ”ligger problemet inte i den experimenterande avantgardepoesin utan i teorierna bakom den. Premissen som ligger på lur där kan kallas det nietzscheanska-derridaska felslutet. Det lyder som följer: Eftersom en fullständig kommunikation, att man kan förstå en annan människa eller en text, är omöjlig, är också allt förstående omöjligt”.

Jag har skäl att tro att min egen poesi hör till den som Tontti kallar den experimentella avantgardepoesin. Och fastän jag också någon gång har läst Derrida kan jag inte förstå vad mitt skrivande har med Derrida eller Nietzsche att göra. För att begripa Derridas språkbegrepp ens i stora drag får jag verkligen anstränga mig. Jag känner inte heller en enda poet som skulle känna sig bunden till ett credo av det slaget.

I tv-programmet Runoraati (Diktrådet) beskrev Jukka Virtanen berömmande mina dikter som teoretiska. Man måste ändå komma ihåg att beträffande skrivande och ”teori” gäller samma som Tuomas Nevanlinna har sagt om dem som forskar om konst: ”Konstnären forskar inte i sina egna verk utan genom dem” (Mustekala 5/08, en webbsajt för konst, kritik och forskning). Poesins skapelser är inte tillämpad teori, de är i sig uttryck för ett poetiskt tänkande.

Poesins förhållande till språket

Jag kan inte dra mig till minnes vad Derrida-Nietzsche säger om kommunikation, så vi får börja från språket. Poesins förhållande till språket är som dansens förhållande till rörelsen. Att granska språket endast som lyckad respektive misslyckad kommunikation är som att tänka sig att all mänsklig rörelse är rörelse från en punkt A till en punkt B. Och om man följer samma tankekedja kommer man till detta påstående: med sina egendomliga piruetter försöker danskonstnären bevisa att hur man än rör sig så kommer man aldrig någon vart.

Låt oss inte förfalla till sådana förenklingar. Språket är något man sugs in i, det innehåller mycket annat än bara budskap, och budskapet förmedlas i sin tur av många andra medier än de kedjor orden bildar. Dikter är konstellationer av språkelement sammanbundna på de mest varierande sätt. Man kan förvisso förstå poesi, men att förstå betyder inte alltid – och enligt min mening inte särskilt ofta – att förstå ett budskap.

Dikt kan ibland förstås på samma sätt som dans kan förstås, och där skiljs inte nytt eller gammalt, experimentellt eller icke-experimentellt, åt på något särskilt sätt: Hur förstår vi en piruett? Och hur ska vi förstå rim?

Henriikka Tavi
Henriikka Tavi är poet.