Vem strävar inte efter den lycka som bara kärleken möjliggör, men hur kan man skriva om kärlek nu när kärleken som ord är fullastad, fullare än någonsin förr? Full av betydelser som blandas med andra och åter andra konnotationer (betydelsenyanser). Kärlek är en kolossal abstraktion. Den har blivit slät och rund, nötts i användning. Ordet ”kärlek”, denna rubin som glittrat i alla nyanser av rött, har bleknat till en grå sten där färgnyanserna har upplösts, blandats med varann så att man inte längre ser dem.

Ezra Pound, sin tids litterära vägvisare, uppmanar poeter att vandra i rädsla för abstraktioner. Han tycker inte att man borde använda uttryck som till exempel ”fredens dimmiga fält”. Uttrycket blandar det abstrakta och det konkreta och gör bilden otydlig. En liknande blandning av abstrakt och konkret är till exempel ”kärlekens ocean”.

Alltså – hur skriver man om kärlek? Nå, många vet svaret: med metaforer. Om kärlek kan man skriva med metaforer, klä ett gammalt nött ord i en ny mantel. Detta är dock lättare sagt än gjort, för mantlarna är fransiga. Vi vet ju: nästan allt är redan sagt, kärlekens metaforer använda, rosor och hjärtan.

All poesi baserar sig på det redan skrivna. Om en dikt avlägsnar sig för långt från det tidigare skrivna känner läsaren inte igen dikten, kan inte öppna den, och dikten förblir svävande i luften. Om skribenten inte alls tar hänsyn till poesins konventioner finns det en fara för att dikten blir trivial och endimensionell. Den förblir ett försök att plagiera verkligheten.

Poesins primära kontext är inte verkligheten, vardagen eller vad vi nu vill kalla den fysiska värld som omger oss. Poesins kontext är annan poesi, annan redan skriven skönlitteratur. Poeten och essäisten Joseph Brodsky säger att när man skriver poesi är den närmaste publiken inte de egna samtida och än mindre eftervärlden, utan de egna föregångarna. Med detta vill han säga att när vi skriver kommenterar vi samtidigt det vi läst tidigare, det vill säga skönlitteratur som någon annan redan skrivit.

Om dikten lever vidare, om den lever längre än, säg, sin författare, har den inlöst sin plats i förhållande till andra dikter, i förhållande till den redan skrivna skönlitteraturen, inte i förhållande till verkligheten. Om dikten lever vidare har den sträckt sig någonstans bortom verkligheten.

Det är inte så att diktens författare skulle ha övergivit världen, skrivit om något som en dödlig inte begriper, utan snarar så, att författaren har plockat bitar av verkligheten som byggstenar till sin dikt. Det paradoxala är att ju närmare det jordiska, ju närmare verklighetens små skärvor dikten sträcker sig, desto närmare evigheten når den ofta.

Jag anser att diktaren inte får överge den fysiska världen, verkligheten med dess diken och avlopp, utan att hon eller han måste dyka ner i dem, muddra deras stillastående vatten. På det här sättet är det möjligt för diktaren att lyckas med det där allra svåraste: att förändra den välbekanta verkligheten till ett fräscht språk, lägga till ett nytt lager på det redan skrivna.

Lovsång till detaljerna

Nyckelorden i denna kraftansträngning är vardagens poesi, lovsång till detaljerna, konkretism. Med hjälp av dem kan diktaren nå något större. Bort ändå med vardagens enformighet, där ting och händelser har en tendens att glida in i andra ting och händelser, falna till oigenkännlighet, till abstraktioner. Bort, bort – för avsikten är att hitta vardagens rikedom, förunna den äran åt föremål, åt små detaljer som omger oss alla hela tiden.

För tingen, alla små saker omkring oss – korgstolar, dörrkarmar, toalettborstar, för att nu nämna något – är uttryck för människans närvaro. På dem har människans beröring fastnat; någon kulturell länk förenar dem med oss. Genom föremålen kan författaren nå något djupt mänskligt: det tragiska och det patetiska (i ordens mest positiva bemärkelse).

Om just det här skriver Pablo Neruda när han försvarar den orena poesin. Han vill att det vardagliga och det högstämda, det närvarande och det obeständiga möts i detta ögonblick. Han skriver att inget är ovärdigt eller opassande som material till en dikt, och efterlyser en poesi som är mättad med svett, doftande av urin och liljor, fläckad av yrken utövade inom lagens gränser och utanför dem. ”Oren poesi”, skriver Neruda, ”som ett klädesplagg, som människokroppen: matfläckar och skamliga ställningar, rynkor, iakttagelser, sömn och vaka, profetior, hat- och kärleksförklaringar, vilda djur, rysningar, idyller, politiska uppfattningar, nekanden, misstankar, påståenden, vedermödor.”

Kärlekens beröring

Neruda försvarar melankolin, den nötta känslosamheten. Om ingeting är, som han skriver, olämpligt som material för en dikt, kan vi då inte ta ordet kärlek, denna kolossala abstraktion, i bruk? Och hur gör man då det? Genom att limma ihop det höstämda och det vardagliga? Och / eller genom att skapa ett samband mellan abstraktionen och det påtagliga? Inte på det sätt som Ezra Pound varnade för, inte genom att förena abstraktionen och det konkreta i still med ”i fredens dimmiga fält”, utan genom att upphöja föremål – och detaljer i allmänhet – till kärleksabstraktionens attribut eller parallella aktörer. Utan rädsla använder Neruda både substantivet kärlek och verbet älska. I förbigående sagt är verbet älska (rakastaa) ett av det finska språkets starkaste. ”Minä rakastan. Rakastan”. (Jag älskar. Jag älskar.) Detta verb innehåller en oerhörd känsloladdning som inte har bleknat nämnvärt genom användning – ordet älska hör ju verkligen inte till talspråkets vanligaste ord. Jag anser att diktaren har en verkligt god orsak att använda detta verb, och man behöver inte gömma det i den nuförtiden så moderna ironins kåpa.

Jag ska ännu återvända till förhållandet mellan litteratur och verklighet. Vilken betydelse har sist och slutligen diktarens egen erfarenhet, det att hon eller han – i det här fallet Olli Heikkonen – ”på riktigt” älskar en verklig person eller sak hett när han skriver en dikt? Säkerligen en stor betydelse. Dessutom är ju upplevelsen av förälskelsen i sig ett väldigt inspirerande tillstånd. Ändå hävdar jag att den starkaste dikten inte är den som berättar hur mycket diktens talare – måhända diktaren själv – älskar denna verkliga, kanske på nytt namngivna, person eller sak. Det viktigaste är att nå något allmänt, något särskilt, något som snuddar vid läsarens innersta. Den starkaste dikten kan mycket väl vara en som berättar om något helt annat än kärlek men ändå innehåller denna känsla. Läsaren anar att kärlekens beröring har fastnat i dikten.

Kärlek och död – dessa två teman är svåra att förbigå i poesin. Nästan alla teman kommer till syvende och sist tillbaka till kärleken, en kärlek som innefattar också mycket annat än upplevelsen av förälskelse och självaste – kärleken. Nyligen frågade Helsingin Sanomats månadsbilaga sina läsare om den vackraste kärleksdikten. Eino Leinos Nocturne fick mest understöd – en dikt som inte med ett ord nämner kärlek eller den älskade. En del av dem som röstade på Nocturne gjorde det också med reservationen att det kanske inte är en kärleksdikt. Ändå har den upplevts som den vackraste kärleksdikten.

Kanske all hållbar poesi är, oavset ämne, tal om kärlek, eller rättare sagt och framför allt kärlekens tal. Till slut ska jag ännu en gång citera Joseph Brodsky: ”Dikten – vilken dikt som helst oberoende av ämne – är redan i sig själv en kärlekshandling, inte författarens kärlekshandling till sitt ämne så mycket som språkets kärlekshandling till en skärva av verkligheten.”

******

Ledaren baserar sig på ett inledningsanförande som författaren höll på Pentinkulma-dagarna i Urjala 1.8 2003.

Lätt bearbetning av det finska originalet samt översättning av Joseph Brodsky-citat av Hanna Lahdenperä

******