I ljusets kokong – Philippe Jaccottets poesi om utsatthet och beskydd

Det är lätt att fantisera, att skriva: texten blöder inte. Det är levandet som sårar, inte att skriva om sår, påpekade den franske poeten Philippe Jaccottet. I hans medkänsla med de utsatta fanns insikten om hans eget privilegium som författare – att i lugn kunna sitta vid ett skrivbord.

Han levde tillbakadraget i södra Frankrike, i Drome i den lilla staden Grignan, skrev livet igenom dikter, dagbok, essäer, han översatte. När han som mycket gammal får ont i kroppen, en sjuk arm, lever han sig in i också andra människors fysiska smärta, den som inte går att undkomma, som kan lära en något. Hans sista bok blir klar inte långt före hans död som 95-åring år 2021.

”Drömde jag att ljuset …/ inte enbart fanns i musiken jag hörde/ utan också i den som spelade”…

Hans dikter och prosatexter har följt mig, eller snarare jag dem, sedan många år. De är framför allt vackra och gåtfulla på ett nedtonat, alls inte gåtfullt sätt. Finns det en konkret och nästan vetenskapligt saklig mystik, är det fråga om det här. Medan Jaccottet öppnar vägar in i andra författarskap, i musik och konst, visar han att det både går och inte går att komma långt med ord. Det mest storslagna förblir rödhakens granna bröst, vattnens och växternas obegripliga ljus.

När vinet blir blod

Den omgivande naturen i Grignan: olivträden, flodvattnet, gräsen, tycktes oupphörligt engagera honom och gav honom ingivelser att skriva. Ljudet från aftonklockan i den närbelägna kyrkan återkommer som startpunkt för texter, som är ”ett slags tal, ett utrop eller en påminnelse”. Klockan tar plats också i Paul Jaccottets sista bok ”La Clarté Notre-Dame” och ”The Last Book of the Madrigals” (2021) som han skrev färdig med hjälp av poeten José-Flore Tappy. Hon har också skrivit bokens efterord, översättningen av boken till engelska av John Taylor kom år 2022. Det är ett klart och rent nu i ljudet av tempelklockor, ja, en form av glädje, skriver Jaccottet, något att hålla vid liv, samtidigt så skört och så svårt att gestalta i ord utan att uttrycka sig klumpigt. Ljudet gör en tyst och häpen.

Hans misstro mot att skriva alltför vackert, förskönande, var stor från början.

Hans misstro mot att skriva alltför vackert, förskönande, var stor från början. När han debuterade var andra världskriget i färskt och smärtsamt minne. Han hade dåligt samvete, tyckte han borde skriva om de plågades skrik i stället för om klosterklockor.

Men liksom John Donne på 1600-talet visste det, visste Jaccottet det: klockan klämtar för var och en, för alla alltid och i tur och ordning. Och lidandet kan inte ignoreras. När vinet flödar i glasen känns det ”som ett slags tunnare blod utan sår”. Gästerna skålar för skönheten, men Jaccottet ser vinet förvandlas till blod i glasen och som ett eko hörs det motsatta: ”Skål för smärtan i världen!” Nej, ironi är det inte, det är en lyhörd författares medkänsla, som ibland verkar övergå i självplågeri: ja, vad kan en poet göra?

Lägga ned sitt skrivande, bli hjälparbetare i krigszoner eller politisk aktivist? Blunda, stänga öronen? Eller lugnt fortsätta med sin syssla såsom Leonard Woolf, när Virginia bad honom komma in från trädgården och lyssna på Hitlers tal i radio: Leonard vägrade, påpekade att han höll på att plantera irisar, som skulle blomma ännu länge efter att Hitler var borta.

Den palestinske essäisten, juristen Raja Shehadeh från Ramallah har tillägnat Leonard Woolf sin bok ”Occupation Diaries” (2013). Det dagliga livet är aldrig oberoende av den förda politiken, men trädgården kallar, ger både frukter och skönhetsupplevelser. Den palestinske poeten Mahmoud Darwish hör till dem Philippe Jaccottet värdesätter och skriver om i sin dagbok ”Patches of sunlight or of shadow, i engelsk översättning av John Taylor, utgiven år 2020. Mahmoud levde i exil största delen av sitt liv, hans poesi ”mäter avståndet mellan existens och utplåning”, så som han skriver i en av sina dikter.

Helvetet och blommorna

Jaccottet måste skydda sig för att inte plågas, såg skrivandet som ett slags tillflykt, på samma sätt som musiken och naturen. Så länge han lyssnar på Monteverdi med slutna ögon drabbar inget ont, musiken är en mantel som sveper in honom även om han vet att den är ytterst tillfällig, ungefär som att drapera sig i snö:

”Jag har aldrig förmått strunta i de ekon som stiger ur Helvetet.”

Han kan datera en helvetesupplevelse: intrycken från ett underjordiskt fängelse i närheten av den antika ruinstaden Palmyra i Syrien, som han besökte år 2004 och skrev en resebok kring. Egentligen borde den skrivna sidan förbli blank, och en dödstystnad ristas in den, skriver han. Han söker en balans, kopplingen mellan helvetet och blommorna visar inte enbart motsatser.

Är det idag eskapism att gestalta hur ljuset faller in i en djup tulpan?

Den här diskussionen, som fördes efter Auschwitz, och gång på gång sedan dess, kan den föras på ett nytt sätt i dag i klimatkatastrofens skugga? Den finlandssvenska poeten Kerstin Söderholm gömde under andra världskriget undan sina dikter om liljekonvaljer. Det var mitt i en världsbrand opassande att skriva om blommor.

Är det idag eskapism att gestalta hur ljuset faller in i en djup tulpan? Också ifall texten skrivs med en mångskiktad vertikalitet som inte är aningslös eller likgiltig inför världens tillstånd?

Någon väver vatten

”Ouelqu´un tisse de l éau (avec des motifs  d´arbres/en filigrane). Mais j´ai beau regarder /je ne vois pas la tisserande ,…”/

Någon väver vatten (med träd som motiv i ett filigranarbete), men den som väver går inte att upptäcka… Jaccottet vandrar längs floden nära sitt hem och får ingivelser som om han såg allt för första gången.

”Ännu en tid är vi inneslutna i ljusets kokong”… skriver han i dikten som kan göra en lycklig människa rädd. Utdrivningen ur paradiset förestår förr eller senare, även om den kanske inte är lika definitiv som i de bibliska sammanhangen.

Jaccottets tanke är, att vi lever ett liv, skriver ett annat, men båda hör ihop. Och en författare hör ihop med en tradition. I Jaccottets fall är det Hölderlin, Rilke, Dostojevskij, T.S Eliot, Emily Dickinson… ja, listan på klassiska författare blir mycket lång. Jaccottet, som var född i Schweiz, hade i ungdomen den schweiziske poeten Gustave Roud som mentor, umgicks med sina samtida kolleger i Frankrike: Ponge, Bonnefoy och Char. Den nittonde december 2001 skriver Jaccottet i sin dagbok att Sebald har dött i en bilolycka, femtiosju år gammal: ”En av de få ”nya” författarna som jag har fallit för helt och hållet.”

Jaccottet återkommer till den tidiga Hölderlin, dikten ”Patmos” är central:

…”Ge oss oskuldsfullt vatten/Å, ge oss vingar”…

Jaccottet ger sig rätten att hålla naturen och upplevelsen av den i centrum. Vattnet och vingarna. Rörligheten, att vandra och begrunda. Att ge sig hän åt upprepningar som kan leda till nya upptäckter. Extatiska epifanier eller apokalyptiska visioner är inte det största.

Svart utan guldkant

Paul Jaccottet skriver under alla år drömdagbok. Han kan om natten drömma fram titlar för dikter, en är: ”Inför guden med svart hundkäft” – det kan låta vackert :

”Men i natt befinner jag mig inte i ett museum/ det svarta framför mig har ingen guldkant/ och om jag möter en hund, är det bara en hund/ från den här världen,/ färdig att bita.” (övers. Bengt Erasmie)

Det är lika bra att stryka de vackra titlarna, kanske lämna hela boken ofullbordad, eller att avsluta texten ”mitt på sidan som bara skrivits med tårar,/ utan värn.” Ja, som alltid: skyddet skrivandet och läsandet ger är bara tillfälligt.

Tomas Tranströmer skrev in blåsipporna i nobelprislitteraturen, de små med luden stjälk, som trotsar köld och mänskligt vansinne varje vår. Philippe Jaccottet skriver om violerna, som är på gränsen till att vara menlösa, men som stannar upp tiden ett tag. Alla dagar går förlorade, violerna hjälper oss att slippa se det.

”Det ringa som öppnar en väg, som bryter ny väg”…

Han skriver om de vilda blommorna, inte så mycket om deras doft som om deras ljud: suset från blomflockarna, vad säger det? Det är ett så främmande språk. Det viktiga är att hålla blommorna levande genom att hålla språket levande, inte göra sidorna till ett herbarium! Det fria och luftiga måste bibehållas.

Det är de jordiska blommornas hemlighet skriver Jaccottet, att de är både fria och bundna…

Det är de jordiska blommornas hemlighet skriver Jaccottet, att de är både fria och bundna, de blommar sin korta tid medan de himmelska är för evigt ”fastspikade i nattens träd”.

Världen lyser i skuggan, i centrum befinner sig en mild och okänd sol. Jaccottets ljusdiktning touchar här Albert Camus texter, essän ”Sommar”, om ”den oförtröttliga solen”.

Det var bara en fågel

Kungsfiskaren är Paul Jaccottets fågel, den är ”ett lysande fragment, den brinner i pilträdet”, ”en fågel man varken kan jaga eller snara, och som slocknar i ordens bur.” Igen detta: verkligheten, det levande, kan inte tvingas in i konserverande formuleringar. Kungsfiskarna är tillfälligt uppflammande hållpunkter på vägen mot förgängelsen. ”Fågellågan” är så fri, den endast är. Outgrundligt vad, men allt annat ”än bara gammal dy och blivande damm ”. Jaccottet hänförs av fåglar, hur de är, medan han kan gripas av plötslig avsmak inför sig själv och sitt författande.

”Har jag inte gjort några framsteg?” undrar han, utled på sin egen röst samtidigt som han vet, att han inte kan tvinga sig till något nytt som blir tillkämpat. Han vill göra sin röst hårdare, men den skulle då bli helt lögnaktig.

När han jobbar i trädgården ser han en rödhake och undrar hur han kan beskriva färgen på dess bröst…

När han jobbar i trädgården ser han en rödhake och undrar hur han kan beskriva färgen på dess bröst, prövar olika alternativ, kommer till korta: rödhakens färg är så mycket, det går inte att fånga den, rödhaken är en budbärare utan budskap.

”sådant är det outgrundligt gåtfulla hos färgerna”

Den pyttelilla fjäderbollen med ett hjärta får honom att tänka på förruttnelsen: den bör man inte låta komma till tals, hävdar han, men det är ingen idé att förneka den heller, bara ge den sina rätta proportioner. Och här öppnar sig i texten det som finns och skymtar under hela läsningens gång, som handlar om att åldras och snart dö. Han skriver:

”Det är inte roligt att vara på väg att bli sitt eget kadaver… ”

Det låter nästan uppsluppet, men följs av konstaterandet, att den här färden ofta går genom fullständigt helvetiska trakter. Mera skuggor behövs verkligen inte, men förskjutningarna mellan mörker och ljus är så intressanta, alla skeden i gryningen och skymningen.

Större än sin bur

Jaccottet tänder lampan som leder fram till gryningen, i samma anda som den grekiske poeten Giorgios Seferis, som skrev: ”nu går vi hem och tänder lamporna”. Men, kunde Paul Jaccottet invända: hur många är det inte just nu som är, eller blir, utan ljus utan hem. Och jag tänker på resan en sensommar genom Frankrike, min familj och jag stannade en dag i Grignan, på väg vidare till Provence. Det var en tid i livet då vi verkligen var inneslutna i en ljusets kokong. Redan då, år 1995, hade jag läst dikter av Jaccottet tolkade till svenska, men ville eller vågade inte störa honom för en intervju. Vår resa fortsatte, fortsätter.

När jag i dag läser utdrag ur Jaccottets dagbok från hans ungdom år 1952, två år innan jag själv föddes, hittar jag det beckettska ”Try again…” och småler igenkännande. Men: medan Beckett skriver ”Fail again, fail better,” skriver Paul Jaccottet inget om att misslyckas. Nej, han skriver bara:

”Försök en gång till… låt oss börja om från början, med tårar i ögonen, vårt hjärta större än buren det befinner sig i.”

Fakta om Philippe Jaccottet

• En schweitzisk-fransk författare, poet och översättare som levde 1925–2021.
• Mycket sparsamt översatt till svenska, i fem volymer, av Bengt Erasmie, bland dem ”Och inte desto mindre”(2003). På franska finns ett fyrtiotal verk.
• De senaste årens översättningar till engelska av John Taylor, bla. ”La Clarté Notre-Dame”och ”The last Book of the Madrigals” ( i samma utgåva 2022) och dagboken ”Patches of sunlight or of shadow- Safeguarded notes 1952-2005” (2020)
• Philippe Jaccottet tilldelades många priser, bla. Goncourtpriset för poesi (2003) och Cino del Duca-världspriset (2018) som tilldelades Jaccottet för ” hans verk som förmedlar en modern humanism.”.