”Vad då för Runebergspris?” frågade en arbetskamrat i kafferummet, när hon hörde att jag var med i nomineringsjuryn.

Jag förklarade vilka instanser som ligger bakom priset och uppdragets omfattning: i år 189 verk, på finska och svenska. ”Lite som Finlandiapriset, men förutom romaner läser vi också noveller, lyrik och essäer.” Min arbetskamrat skakade på huvudet. ”Och hur mycket får du för det?” ville hon veta.

Jag täcktes inte säga hur lite det var. Men det hade jag gissat redan när jag tackade ja till en plats i juryn tillsammans med Läscentrums verksamhetsledare Riitta Vaismaa och FD Fredrik Hertzberg. Den där kafferumskonversationen kändes så onödig och nedslående; inte är det ju en fråga om pengar eller vad tävlingen råkar heta, utan om att uppmärksamma litteraturen på ett sätt som författarna själva sätter pris på.

Stora förväntningar – tufft jobb

I stället för det jordiska goda hade jag väntat mig att få intellektuell kompensation. Och jag skulle äntligen få följa med hur en jury arbetar när texterna som ska läsas till största delen ännu inte varit uppe i anmälningar eller recensioner.

Otåligt väntade jag på att se vilken kalabalik hela prisruljansen skulle orsaka. Skulle kulturredaktörerna ställa oss till svars för de val vi gjort? Skulle litteraturdebattens vågor svalla höga på kultursidorna, på löpsedlarna, på nätet? Eftersom jag själv skrivit böcker mindes jag höstar när jag ångestfyllt väntat på att priskarusellen skulle sätta igång. Nu skulle jag få min chans att lyfta fram glömda böcker, kämpa för att någon dikt- eller novellsamling skulle få en plats i solen, eller försvara verk vars tankevärld eller upphovsman inte hört till medievärldens gullgrisar.

Som författare var det spännande att ingå i en jury där medlemmarna är litteraturproffs men inte författare. Jag visste att Riitta Vaismaa i kraft av sitt värv ”känner alla”. Skulle hon i sitt juryarbete kunna lägga de personliga relationerna till sidan och koncentrera sig på ordet? Och Fredrik Hertzberg, litteraturforskare med lyrik som specialområde; hur skulle det gå när han dessutom är finlandssvensk? Jag beslöt att försvara min plats, alltså författarnas, genom att vara så flitig och upp-to-date i arbetet som möjligt.

Så hade också Riitta och Fredrik tänkt. Läsbetinget började vid påsken och avslutades vid vårt sista möte i november. Där emellan, det mesta koncentrerat till hösten, fick vi de 189 titlar jag nämnde, av dem var 25 på svenska. Högen bestod av 104 romaner, 13 samlingar noveller eller kortprosa, 57 diktsamlingar och 15 titlar övrig skönlitteratur.

I åtta månader läste vi bokstavligen natt och dag. Riitta förde läsdagbok, det blev tiotals sidor där hon kortfattat bedömde varje bok. Vi skickade e-post till varandra dagligen, under de sista veckorna flera gånger om dagen.

Vackert sagt: nivån är varierande – djärvare uttryckt: här finns undermåliga varor

Jag har tänkt på mig själv som litteraturälskare och storkonsument, särskilt av inhemsk litteratur, och sett mig en liten smula som expert också. Nu kom sanningen fram. Jag hade tydligen inte på åratal haft en aning om hur det stod till med den inhemska litteraturens kvalitet och bredd.

Nu fick jag i min hand det ena efter det andra verket, om vilket det på bakpärmen sades att det var författarens andra eller tredje, och författarens namn verkade inte ens vagt bekant – jag blev förskräckt. Jag hade ju ändå regelbundet läst två stora dagstidningars kultursidor, följt med litteraturprogram i radio och tv, och till och med som lärare på skrivkurser varit med och fött fram debutanter.

Samtidigt som jag beundrade och förundrade mig över den litterära tätens och många debutverks höga nivå, förfärades jag över den njugga offentlighet de fått. Det är verkligen inte den enskilda läsarens fel om han eller hon inte känner till samtidslitteraturen i hela dess vidd. Det finns antagligen för många titlar, som juryns ordförande Riitta Vaismaa också påpekade i sitt tal. Tidningarna har valt sin kulturpolitiska linje: ett säljande fåtal. Biblioteken köper in nyheter enligt samma princip. I bokhandeln får man lov att lägga in beställning, om man ska ha något annat än det som bjuds ut i travar.

Förutom kvantiteten var också kvaliteten en chock. Vill man säga det vackert är den varierande. Djärvare uttryckt: här finns också undermåliga varor. Till och med ansedda förlag har alltför ofta lämnat allt i skribenternas händer. Också ”konstprosan” kan ju krylla av språk- och faktafel. Vissa förlag verkar helt sakna redaktörer, eller så har de somnat vid manuskripten. Erfarna skribenter tillåts hosta upp hundratals sidor utan att man ens kan skymta en struktur. En del nyare skribenter får lättvindigt sina på alla sätt tunna böcker ut på marknaden; man undrar om de överhuvudtaget kan få något honorar, eller om de själva betalar för sin status som ”författare”.

När det gäller underhållningslitteraturen är det annorlunda: med några undantag satsas det på deckare och på damavdelningen. Man ser att man tänkt på språket och kompositionen, att fransarna är friserade och att man satsat pengar och yrkesskicklighet på utförandet. Inte att undra på att många förläggare skickade sina topptrimmade produkter till oss fastän de säkert visste vad tävlingen gällde.

Eller hur var det, egentligen? På vissa intressanta nyheter fick vi nämligen vänta länge. Vissa böcker hann få recensioner i pressen innan de landade hos oss. Många förläggare förhöll sig njuggt till vår önskan om att få förhandsexemplar, så kallade inlagor. Vissa sände sina paket först när Riitta tog i med hårdhandskarna. Ett förlag skickade en av sina redaktörers nyaste, men inte en roman från i våras av en av de egna författarna. Ett annat underlät att skicka oss någonting alls från våren, så att en författare fick lov att ge oss av sina friexemplar.

Författarsystrar och -bröder, om ni bara visste! I er förläggares ögon är ni ingenting om ni inte säljer, syns, går på cocktailpartyn eller dör precis innan boksäsongen.

Det här är fel också mot läsarna. Hur i fridens namn ska en läsare hitta fram till boken om förläggaren inte bryr sig? Att kandidera för Runebergspriset borde väl vara en fin chans att föra ut smalare litteratur – och på lång sikt fostra läsekretsen.

Man skulle kunna tro att kandidaterna skulle synas i medierna, att man tipsar om deras verk i bokhandlarna och gör reklam i tidningarna. Icke. Kandidaterna offentliggjordes i en enspaltare, bara någon enstaka tidning gitte intervjua dem, såvida de kom från det egna spridningsområdet. Jag såg inte en enda artikel där man ordentligt skulle ha satt sig in i hela utbudet.

Förstahjälpen för Runebergspriset

Kafferumskonversationen från i höstas känns inte längre ovidkommande. Min jobbkompis avslöjade ju med ett par ord det som intresserar den stora publiken och medierna: pengar och publicitet.

Vad göra? Borde man ta till ett garanterat knep och addera en nolla till prissumman? Hundratusen i stället för tiotusen, och bara en domare, till exempel Kimi Räikkönen. Allra effektivast vore Runebergspriset som doku-såpa. Idén skulle vara att låta författarna svälta inför tv-publiken. Vinnaren skulle få fortsätta att skiva – gratis.

Runebergspriset hamnar nu i skuggan av Finlandiapriset och Helsingin Sanomats debutantpris. De sistnämnda har fått oproportionerligt mycket publicitet och de avgörs veckorna före jul, precis när Runebergspriskandidaterna offentliggörs.

Det skulle vara klokt och gynnsamt för alla att offentliggöra priskandidaterna först efter jul, som avslutning på bokåret. På det sättet skulle man hinna fira Finlandiapriset klart, och många böckers livslängd skulle också förlängas med ett par månader, från veckorna före jul fram till vårbrytningen och den nya boksäsongen. Kanske då också förläggarna skulle upptäcka finessen med Runebergpriset, och förhoppningsvis också kulturredaktörerna, som så här på vintern inte har lika bråda tider som under hösten.