Vårens tidskriftsruljans är över. Nämnden för understöd för kulturtidskrifter dryftade under april och maj 164 ansökningar och förespråkade understöd mer än hundra. Undervisningsministeriet – som gjorde en del förändringar i det föredragna – beslöt om de slutgiltiga summorna i slutet av maj.

Jag sitter min andra treårsperiod i nämnden, och varje år upplever jag arbetet som både intressant och svårt. Det är intressant att bekanta sig med den mångfald av publikationer som kommer ut i Finland. Fältet är levandet och vidsträckt och man kan aldrig luta sig tillbaka på rutinerna från i fjol.

Till svårigheterna hör att pengarna inte räcker till, och att bedöma tidskrifternas verkliga behov av stöd och vilken effekt stödet ska ha. Man måste också minnas det regelverk som finns för utdelningen: stödet ska kanaliseras så att det kan avhjälpa tidskrifternas ekonomiska svårigheter.

Att upprätthålla det gemensamma samtalet

Utmaningarna är många. Nämnden föreslår stöd för de publikationer som upprätthåller ett ”offentligt samtal om kulturen, vetenskapen, konsten eller det religiösa livet”. Det är vackert formulerat.

Men hur ska man i praktiken avgränsa det? Kultur, konst, vetenskap och religion är väldigt vida begrepp. De förändras också över tid. Några kan tycka att fredsarbete är en del av den samhälleliga diskussionen, andra tycker att djurens rättigheter hör dit.

En bra lösning är att tänka tillräckligt brett: det som en betydande grupp anser vara en viktig samhällelig eller kulturell fråga är också det. Om publikationen uppfyller ett av kriterierna är den med i diskussionen om stöd för tidskrifter inom de områden kulturstödet täcker.

Själv tänker jag mig att tidskriftstödets syfte är att upprätthålla en kulturell diversitet, på samma sätt som man skyddar naturens mångfald. Människans tanke, en intellektets flygekorre, är väl en del av den, och i behov av understöd?

Som medlem av nämnden har min uppgift inte varit att huta år ens den i mitt tycke stolligaste tidskrift. Om den bara kan förmedla sin syn och uppfyller kravet för tidskriftstöd har den förtjänat sitt bidrag. Om pengarna räcker, alltså.

Gränsdragningens problem

Gränsfall finns många. De vetenskapliga tidskrifterna faller utanför utdelningen; de har ett eget stödsystem, mer generöst än kulturtidskrifternas. Organisationernas publikationer kan inte få stöd, inte heller de som får annat statsunderstöd. Kvalitet är också ett kriterium, enligt reglerna. En del av tidningarna är mer att betrakta som hobbytidskrifter än som opinionstidskrifter som riktar sig till en bred publik. Detta diskuteras på nytt varje år: ska just den här tidskriften få vara med?

Eftersom de religiösa tidskrifterna och opinions- och kulturtidskrifterna för några år sedan får samsas om samma moment, får nämnden lov att jämföra ofta väldigt olikartade tidskrifter. Många religiösa tidningar har en rik kyrka bakom sig, en församling eller liknande. Inte alla har det, men många. Behövs då verkligen statsunderstöd?

En del av ovan nämnda sysslar med religiös förkunnelse, ett diskuterande grepp om frågorna låter i alla fall inte vid första läsningen höra av sig. Ska sådana tilldelas understöd bara för att man bör understöda religiösa tidskrifter? Ska man bedöma alla tidskrifter efter på pricken samma villkor?

Å andra sidan: att fastna i den egna tron är ju inte främmande för vissa andra opinionstidningar heller. Och långt i från alla religiösa tidskrifter är dogmatiska.

Sent beslut

För undervisningsministeriet är 800 000 euro i stöd för kulturtidskrifter ingen stor summa, men för mottagaren är den ofta av avgörande betydelse. Om utdelningssystemets brister har man talat och skrivit mycket.

Mest störs man av tidpunkten för beslutet. Den infaller precis innan sommaren, då tidskrifterna redan har ett halvt års utgivning bakom sig, utan vetskap om eventuellt bidrag. Situationen är förvisso fånig. Inte många andra statsunderstöd kommer när halva året redan gått.

Eftersom pengarna delas ut till ”förläggare för tidskrifter i ekonomiska svårigheter”, måste beslutet grunda sig på ekonomiska fakta. Och dokumentet som rör detta godkänns i föreningarna i mars-april.

Det är svårt att tidigarelägga beslutet innan man omformulerat bidragsvillkoren, eller innan man börjat granska tidskrifternas ekonomi med en större spännvidd än ett år. I år försökte man lägga fördelningen en hel månad tidigare, nämnden sammanträdde i april i stället för i maj.

Det fungerade inte – vi var tvungna att ha ett extra möte i maj. Alla sökande hade inte hunnit dokumentera sin ekonomiska situation i tid. Några klagade till och med på att tidigareläggningen orsakade dem extra besvär.

Vad säger siffrorna?

En annan knepig detalj är att avgöra behovet av stöd. Bland tidskrifterna finns stora professionella publikationer som görs av en kader avlönade journalister, och små tidskrifter som tillkommer mer ideellt. Och när en tidskrift kan överleva förluster på tiotusentals euro, kan en annan trilla av pinn för ett underskott på tusen.

Alla publikationer betalar inte ens honorar till sina skribenter. Om man jobbar ideellt uppstår inget underskott och understödet kan inte heller bli mycket större. I stora tidningshus innehåller underskottet en del av de allmänna utgifterna, vilket betyder att det kan vara betydande.

Summor som har så här olika bakgrund måste man alltså kunna avläsa. Hur stora är förläggarens reella resurser? Är alla utgifter som uppgetts relevanta? Skulle understödet hjälpa tidskriften att utvecklas?

För mig är det obegripligt att nämnden i sina beslut ska bedöma tidskriftens ekonomiska situation, när man i ministeriets blanketter inte frågar efter tidningshusets balansräkning utan bara efter resultaträkningen och budgetförslaget.

Balansräkningen är ett viktigt instrument när det gäller att bedöma en tidskrifts ekonomiska situation, föregående års resultaträkning räcker inte. Jag tar ett par år gammalt exempel. Nämnden stod i beråd att avslå an ansökan för att en tidskrift såg ut att ha en stor vinst från föregående år.

Jag trodde ju inte på att tidskriften plötsligt blivit ett riktigt guldägg, och lyckligtvis hade man sänt in en balansräkning. Där kunde man läsa att tidningen på grund av resterande skulder från tidigare år varit tvungen att dra åt svångremmen för att undvika konkurs. Vi beviljade den understöd.

Som ni märker går besluten inte rätlinjigt efter blinda siffror. Och vitala och viktiga tidskrifter som görs med små resurser får ofta de största summorna.

Bibliotekens åsikt

Av medlen avskiljs en del för stödprenumerationer för bibliotek. I år var summan 58 200 euro. Den får användas till prenumerationer på tidskrifter som får ministeriets bidrag. Vilka tidningar är det så som intresserar biblioteken?

I fjol fick 116 tidskrifter kulturtidskriftsunderstöd och biblioteken prenumererade på 98 av dem. Nästan alla fick i alla fall ett års prenumeration, och det är bra. Det sammanlagda antalet årgångar som beställdes var 1 843.

De fördelar sig intressant. Mest intresse tilldrog sig en naturtidskrift, Luontokuva, med 115 årsprenumerationer och en handarbetstidning, Taito, som fick 110 årsprenumerationer. De är färgtryckta tidskrifter med stor spridning och prenumerationerna är ganska dyra.

Naturtidskriften kostar i år 53 euro och handarbetstidskriften 48 euro. Dessa biblioteksprenumerationer är många gånger värdefullare än tidskrifternas hela direkta understöd. I år fick varken Luontokuva eller Taito något direkt stöd.

I år har de största understöden tilldelats Teatteri, Taide, Voima och Kaltio, av dem beställde biblioteken 7-38 årsprenumerationer.

Heikki Jokinen PM, frilansjournalist och kritiker, tidigare ordförande för Läscentrum och för Finlands kritikerförbund