Den prestigefyllda estniska litteraturtidskriften Looming publicerade nyligen litteraturvetaren Toomas Haugs recension av diplomaten, politikern och författaren Jaak Jõerüüts färska verk Muutlik (Föränderlig) som poetiserar personliga erfarenheter. Haug skriver så här: ”I en tid när författare inte längre förmår skapa meningsfulla karaktärer, blir de också tvungna att lägga sig själva mer i blöt.”

Den här meningen uttrycker egentligen en mer allmän tendens som under de senaste åren har fått en allt tydligare och mer dominerande roll i den estniska litteraturen. Fastän det ofta inte tycks handla om författarnas oförmåga utan om deras ovillighet, har Haug utan tvekan rätt i att Jõerüüts bok representerar en ”inre pilgrimsfärd”. Jaak Jõerüüt har själv sagt i en intervju: ”Jag vill hela tiden komma närmare mig själv.”

Avsiktligt eller inte, så avspeglar en sådan bekännelse den allt viktigare rollen som den (själv)biografiska aspekten, det ”jag”-centrerade berättandet, spelar i den estniska litteraturen. Alltså är den i själva verket inte egentligen skönlitteratur, utan självbiografi. Vid sidan av fiktion som för en långt i tid och rum eller griper en djupt, är direkta beskrivningar av minnen, känslor och handlingar i bokform allt mer tongivande.
Toomas Haug är givetvis inte den första som har påpekat vilken ovanligt stark spridning det självbiografiska har i vår nutida litteratur. I slutet av 2008 publicerade teologen och kolumnisten Toomas Paul essän ”Postbelletristlik ajastu” (Den postbelletristiska eran) där han skrev: ”att bära folkdräkt varje dag hör till det förflutna, och det gör också skönlitteraturens roll för vår känsloutveckling.” I stället för böcker håller det på att uppkomma ett reality show-format.

Detta uttalande kom vid exakt rätt tidpunkt, för just 2008 nådde den självbiografiska litteraturens ankomst sin explosiva fas – två självbiografiska böcker härskade på bästsäljarlistorna och var även kritikernas favoriter (eller i varje ett av deras favoritteman). I sin bok Ajapildi sees (I tidsbilden) beskrev den kända språkvetaren och journalisten Mari Tarand sin ungdom och fokuserade på sin bror, en av Estlands mest legendariska och mest älskade poeter, Juhan Viiding.

Ännu mer framgångsrik än Tarands bok blev dock rockmusikern och programledaren Mihkel Rauds avsiktligt fräcka och skandalösa Musta pori näkku (Svart lera i ansiktet) som saftigt skildrade Rauds ungdom och hans och andra musikers alkoholism. Medan det i Mari Tarands bok utan tvekan finns en generaliserande nivå som går bortom det individuella, motsvarar Rauds bok i själv verket påståendet att de abstraherande berättelserna börjar ersättas av reality shows – det underhållande exhibitionistiska formatet har glidit över från tv-skärmen och in mellan bokpärmarna.

Raud postulerar motsvarande attityd genast i början av sitt verk, där han påstår att ett konstverk inte definieras av sin form eller sitt innehåll utan av de ”smutsiga” biografiska fakta som hänger ihop med verkets skapande eller med författaren. Med andra ord: en så subjektiv, avslöjande och direkt, ofiltrerad personlig historia som möjligt. Musta pori näkku var en otrolig försäljningsframgång som gjorde snöbollen till en lavin. Det har exempelvis under de senaste åren blivit allt vanligare att i texter som handlar om estnisk skönlitteratur – däribland även poesi – använda det motsägelsefulla begreppet ”ny uppriktighet” eller ”nyärlighet”. Detta har även börjat påverka läsandet: man baserar allt mer tolkningen av skönlitteratur på just en strävan efter det enkla, på antagandet att det berättande ”jagets” röst är lika med författarens röst.
Förmodligen känns det ovan beskrivna inte överraskande för den finländska läsaren, eftersom kända personers biografier eller reseskildringar och andra former av exhibitionism ju redan länge har varit helt naturliga fenomen i de västeuropeiska bokhandlarna.  I Estland känns denna tendens intressant just därför att dess omfattning och inflytande uppfattas som speciella och för att en stor del av så kallade höglitterära författarna försöker ansluta sig till självbiografins ökande popularitet eller åtminstone anpassa sig till den. Och mer än det – kanske har några av de samtida litteraturklassikerna för egen del till och med bidragit till att framkalla den självbiografiska tendensen och uttryckt djupare motiveringar för den.

Jag tänker här framför allt på Tõnu Õnnepalu, som kanske var den första av de samtida författarna som medvetet började leka med de möjligheter som självbiografin erbjuder. 2002 utkom hans bok Harjutused (Övningar) under pseudonymen Anton Nigov och trots det alternativa författarnamnet – en av Õnnepalus stora favoriter är Fernando Pessoa – innehöll den öppet personliga diskussioner om världen, livet och litteraturen.

Mer än det: Õnnepalu postulerade att ”jag” är det enda seriösa problemet som återstår för den västerländska litteraturen, att mitt ”jag” är det enda som är värt att skriva om, som är värt att beskriva.

Det som är skrivet mellan raderna

Men det går även att i den estniska kontexten finna bredare förklaringar och motiveringar till det självbiografiska skrivandets segertåg. Man ska inte glömma Estlands närhistoria. Ett av de mest utbredda uttrycken som används för att beskriva den estniska litteraturen under sovjettiden är ”att skriva/läsa mellan raderna”. Detta innebar ett tänkesätt som i huvudsak handlade om att maskera ett budskap i form av skönlitteratur, att dölja det så finkänsligt och skickligt som möjligt, så att texten helst lästes av vissa (till exempel sensorer eller nyckelfigurer inom kommunistpartiet) i ett register och andra (den estniska läsekretsen som drömde om frihet och självbestämmanderätt) förstod textens andra register som fanns mellan raderna.

När Estland åter blev självständigt försvann behovet av denna rätt så komplicerade och skiktade praxis. Tvärtom – efter en viss fördröjning gick det att i den estniska litteraturen se en berusning av möjligheten till frispråkighet. Inom poesin nådde detta direkta skrivsätt sin kulmen under första hälften av 2000-talet när den litterära generationen som började skriva just efter att Estland igen blev självständigt, gav ut sina allra starkaste socialkritiska diktsamlingar (bland andra pseudonymen fs, Elo Viiding, Jürgen Rooste, men även de äldre Kivisildnik, Kalev Kesküla och Mats Traat).

Självbiografins popularitet kan vara den andra litterära vågen av denna berusning, som nu tar sig uttryck inom prosan. Jag tror att exempelvis den explosionsartade ökningen av reselitteratur under de senaste åren i viss mån hänger samman med erfarenheten av det slutna rummet under sovjettiden – i det här sammanhanget kan man påminna sig om det paradoxala faktum att det på den tiden gjordes reklam att Sovjetunionen utgjorde en sjättedel av jordklotet, så i princip fanns det visserligen plats att röra sig, men de övriga fem sjättedelarna var däremot mer eller mindre helt stängda.

Det verkar som om esterna därför inte ännu har kommit över resandet som en fysisk symbol för frihet. Att lämna Estland uppfattas även i dag som en social framgång, en prestation, en empirisk bekräftelse på ett gott liv. Därav även det ofantliga flödet av reseböcker i de estniska bokhandlarna. Det mest synliga exemplet på detta är den så kallade ”Minu”-serien: Minu Mongoolia, Minu Alaska, Minu Soome (Mitt Mongliet, Mitt Alaska, Mitt Finland), som representerar den allra mest lättillgängliga delen av det nuvarande självbiografiska skrivandet.
Orsaken till att det självbiografiska elementet passar så väl in på dagens bokmarknad kan ligga i att konsumtionssamhällets ideal och modeller för självförverkligande har rotat sig i det postkommunistiska andliga klimatet. Underhållningsmedierna lever uttryckligen på människors ”jag”-upplevelser, deras personliga berättelser av de aspekter som Mihkel Raud kallade ”smutsiga”. Livsstilen och avslöjanden som konsumtionstidningar odlar är inte bara fysiska. Och den exhibitionistiska retoriken tycks smyga över från underhållningspressen till böckerna.

Bokens betydelse ändras. Kanske sammanhänger förståelsen av också denna aspekt med Estlands historiska situation. I det sovjettida samhället innebar ett bokköp ofta ett litet, tämligen ofarligt, men ändå tydligt motstånd mot den statliga likriktningspolitiken. Fast böckerna som man skaffade sig måste inte alls alltid/främst vara skrivna av estniska författare – verken skulle vara på estniska. Under Brezjnevtiden fanns det stora bokhyllor i hemmen och för att fylla dem såldes det tiotusentals exemplar av till exempel William Faulkner eller Marcel Proust på estniska. Alla läste inte nödvändigtvis dessa införskaffade böcker, men efterfrågan i sig förstärkte bokkulturens växande roll i samhället.

Praxis att skriva mellan raderna gjorde det möjligt att koppla varje verk med en kritisk blick till sovjetsamhällets fördelar – och därför kunde man även offentligt motivera den estniska översättningen och publiceringen av många av världslitteraturens klassiker. Men nu har boken förlorat sin betydelse som vapen för den tålmodiga frihetslängtan och håller på att allt oftare bli medel för någon självförverkligande kändis att exponera sig. Medan man under sovjettiden med hjälp av böcker omsorgsfullt lade en kulturellt-politisk skyddsmur runt en etnisk gemenskap, så finns det nu allt fler böcker som författaren använder för att stötta eller lyfta sin egen piedestal – vilket ofta betyder att det väsentliga inte är den sålda produktens kvalitet, utan dess kvantitet.

Sådana verk förstärker för sin del självbiografins speciella ställning inom dagens estniska bokkultur och försätter vikten av skönlitteratur och självbiografi ur balans. Detta påverkar den del av författarkåren som har arbetat eller vuxit upp framför den sovjettida estniskspråkiga bokhyllan. Nu upptäcker man att detta minne av hemmet och förråd av erfarenheter, denna blygsamma fristad i ett fattigt och förtryckt samhälle, håller på att förvandlas till en hög redo för pappersinsamlingen. Minneskulturen har ersatts av en intryckskultur.

Litteraturen som exhibitionistens verktyg

Kanske det inte skulle finnas orsak att gnälla, om detta läge inte fördjupade oklarheten mellan att förstå och att ge meningen åt litteraturen. Det är tydligt att Roland Barthes befriande vision om Författarens öde inte har uppfyllts när det gäller att ge mening åt litteraturen – tvärtom, allt oftare kan vi tala om just Bokens död, eftersom verket framställs som bara en länk i Författarens projekt med att bygga upp och framställa sig själv, det vill säga att utan Författarens figur skulle verket inte ha något självständigt bestående värde eller någon betydelse.

Att skriva har blivit ett medel för exhibitionism. Här kan man tillägga påståendet som statistikcentralen nyligen publicerade, att varje vecka sysslar 1 % av Estlands befolkning med skrivande. Det betyder cirka 13 000 personer (vi ska minnas att försäljningen av en diktsamling mer framgångsrik än genomsnittet i regel inte brukar överskrida 200 exemplar). Man kan alltså fråga sig vem som skiljer agnarna från vetet?

Det har också en viss betydelse att Tõnu Õnnepalu trots allt anser att författaren och berättaren är en fiktion, en roll som man tar på sig så länge berättandet pågår. Kanske det är just denna förmåga till en vidare självreflektion, behovet att ta ett steg åt sidan och inte bara betrakta sig själv i spegeln, utan också betrakta spegeln, som gör Õnnepalus stil njutbar, och att man känner igen skönlitteraturen även om innehållet är öppet självbiografiskt? Tyvärr kan självutlämnandet också ta överhanden. Toomas Haug anser att Jaak Jõerüüts litterära bekännelser är ”poserande cyniskt-sentimentala”, vilket innebär att ”jag” inte längre är medlet, utan målet.

Men vad återstår då? Jag har ett svar. Att försöka beskriva så många skikt av mänskliga erfarenheter som möjligt genom fiktion, alltså så att beskrivningen inte i första hand behöver anknytas till författaren, det vill säga till mitt liv och min person, utan till den mänskliga existensen på ett mer allmänt plan. Det ges fortfarande ut en hel del traditionella romaner i Estland. De är kanske inte alltid så iögonenfallande, eftersom författarens blick inte är riktad enbart eller främst på honom eller henne själv, utan snarare på den förgångna, nuvarande och kommande världen.

Jan Kaus
Jan Kaus är estnisk författare. Han har också verkat som ordförande för Estlands författarförening, 2004-2007.