Då jag inte kan generalisera får jag ta till bekännelser. Men innan jag bekänner, kan ni gissa från vilket år följande föredömligt generaliserande prismotiveringar härstammar?

”Runebergsprisets nomineringsjury gladde sig särskilt åt flerstämmigheten och den höga nivån hos romankonsten och lyriken. I bägge genrerna syns hur vår litterära kultur blir alltmer nischad, att de skrivande generationerna blir allt fler … Också inom novellistiken hittar man glädjeämnen. Novellernas register sträcker sig från det klassiskt avklarnade och psykologiskt nyanserade till det mer upplevelsebetonade och gränsöverskridande.”

Och vilket års bokskörd kan denna kritiker, som här bedömer nomineringarna till Runebergspriset, tänkas avse: ”Litteraturen från sistlidna år kunde kanske karaktäriseras med orden långrandighet, förutsägbarhet, brist på engagemang.”

Javisst, ni avläste alldeles rätt. Det är fråga om 2012 års böcker som ovanstående svepande beskrivningar passar lika väl som prismotiveringarna – juryns till synes mest kreativa bidrag – vilket år som helst. Där återgår man till källorna, till platsen där skrivandet rinner till för att ibland till och med sluta som bok. Läs för all del juryns motiveringar så ser ni strax på vilka grunder årets böcker har valts ut. Nomineringsjuryn för år 2012 erkände strax i början på sitt tal i Borgå sin oförmåga att generalisera:

”Vi påstår att urvalets strängaste vinkling görs redan när man beslutar vilka som sitter i urvalsjuryn. De här åtta kandidaterna som tävlar om Runebergspriset 2013 är ett resultat av vår livssituation, vår litterära smak och vår speciella läsart …”

Det här påståendet, som ju också för all del är ett slags generalisering, föll inte i god jord. Förutom Yles nyheter och tidningen Uusimaa omnämndes inte urvalsjuryn i en enda tidning, åtminstone inte i de 17 notiser jag kunde hitta på Kuopio stadsbibliotek. Bara en initierad kulturredaktör hade förstått att kräva namns nämnande, i synnerhet när juryns tal poängterade att ”den strängaste vinklingen görs redan när man beslutar vilka som ska sitta i nomineringsjuryn”.

Vilket skulle bevisas. Nomineringsjuryn, bestående av Pia Ahlbäck, Sari Peltoniemi och Undertecknad formulerade den 12.12 2012 i museet som en gång varit Runebergs hem följande: ”Den som vill närma sig en intriglös text eller konceptuell dikt behöver läsverktyg som våra mediahus inte längre står till tjänst med.”

Runebergspriset – hur det delas ut

När jag första gången tackade ja till att vara med i nomineringsjuryn lovade jag mig själv att det också skulle vara sista gången. Bara en gång i livet ska man behöva slita hund för att lära sig lite mer om hur systemet fungerar.

Att jag den gången, 1991, var tjänstledig från mitt arbete som kulturredaktör på Savon Sanomat gjorde det lättare att tacka ja. Och när jag år 2012 bröt löftet jag gett mig själv underlättades beslutet av att de två böcker jag planerat att få publicerade sköts fram till 2013.

Första gången den stora litterära publiken kunde få se bortom prisnämndernas korta motiveringar var när professor Juhani Niemi kunde berätta om hur det gick till när Finlandiapriset 1990 delades ut för sjätte gången (se Kirjojen takaa, Karisto 1991, 187-208).

Jag studerade på dramalinjen vid Tammerfors universitet och gick på Niemis föreläsningar, och uppmuntrad av hans text om utdelningen av Finlandiapriset vågade jag publicera mina egna bekännelser kring Runebergspriset 1991. Visserligen fick jag samla mod i nästan fyra år – eller så var det så att min text varken hade beställare eller utgivare – innan den trycktes i Savon Sanomat (29.11 1995) där jag fortfarande jobbade mellan tjänstledigheterna ända fram till år 2000.

Juryns dåvarande sekreterare, Kaisa Aukia, påminde mig, när vi sågs vid nomineringsceremonin i Borgå 2012, om att jag hade skrivit om hur jag råkade i luven på juryns ordförande Juha Virkkunen med en utsaga om Antti Eskolas Sotapäiväkirja (Krigsdagbok) som kom ut det året. I det högtidliga talet 1991 sägs i alla fall att våra möten varit ”givande, öppna och livliga” och att ”tio böcker på ett självklart sätt stigit fram i juryns slutplädering”.

Man kan väl säga att Juhani Niemi skrev ner sina bekännelser på ett klokare sätt än jag. För om jag nu, i skenet av exemplet från 1991, berättar att vi i nomineringsjuryn 2012 inte grälat en enda gång, kommer inte många att tro mig. Men så var det.

Först tvivlade Juhani Niemi på att han skulle klara uppdraget: ”Nu ska också jag ansvara för mycket, bli den som säger sista ordet. Jag vågade knappt andas när jag svarade stiftelsens tjänsteman att jag visserligen var intresserad av uppdraget. För ett drygt år sedan skrev jag i en kolumn i Iisalmen Sanomat att Finlandia-, Savonia-, Karelia- och Runebergprisen är som tåget: kulturen når ut till folket med deras bistånd. ’Pristagare går alltid att uppbringa, så länge det finns kompetenta prisutdelare’, skrev jag, och fortsatte: ’Och sådana tycker vi ju alla att vi själva är’.” (187-188)

Niemi avslutade sin Finlandiadagbok med att ge över ansvaret till framtida bedömare: ”Härmed får historien ordet.” När man läser Niemi nu blir man i alla fall påmind om att juryns interna diskussioner just inte har förändrats, och också att Matti Rinne, journalist på Ilta-Sanomat, var den som startade attacken som slutligen ledde till att Finlandiapriset uteslutande blev ett romanpris, eftersom folket ”inte vill läsa essäer, dikt eller aforismer”. (s. 207).

Min egen redogörelse ”Näin valittiin syksyllä 1991” (Så valde man hösten 1991) slutade i samma tongångar som ”Nomineringsjuryns tal” började i Borgå 2012:”Urvalet säger mer om varje jurymedlems trauman och fixeringar än om höstens bokskörd.”

Systemet måste också verka neutralt

Fastän jag är författare blev jag invald i juryn som medlem i – och efter beslut av – styrelsen för Finlands kritikerförbund. De andra två medlemmarna valdes av Suomen Kirjailijaliitto och Finlands Svenska Författareförening. Tidningen Uusimaa och Borgå stad står för prissumman på 10 000 euro.

Kritikerförbundets och de två författarorganisationernas styrelser står alltså bakom den ”den strängaste vinklingen som görs” när de beslutar om vilka som ska sitta i Runebergsjuryerna. Gemensamt för detta är att beslutsgången liknar den när man utnämner expertis för utdelningen av statliga konstnärsstipendier, däremot väljs juryn till Savoniapriset som man väljer nämndemän, ur de olika politiska partierna.

Många tingsdomare tycker att nämndemansutnämningarna är problematiska, och problematisk är också utnämningen av Savoniaprisets jury som görs av stadsstyrelsen i Kuopio. ”Nuförtiden räcker det inte med att man är neutral och obunden, Systemet måste också utåt sett verka neutralt. Det är det inte när ett politiskt organ väljer domare i strid med läran om maktens tredelning”, skrev en tingsdomare i Helsingin Sanomat (8.1.2012, A 12). I följande dags tidning skrev ordföranden för Suomen lautamiehet/Finlands nämndemän Matti Laukkanen att politiska utnämningar är felaktiga. Justitieminister Anna-Maja Henriksson är också av åsikten att utgångspunkten för val av nämndemän måste breddas.

Juryn avgör och historien fäller sin dom.

Som författare är jag fortfarande så idealistisk att jag tänker att det inte är bra att vara med och avgöra ärenden som berör en själv. Alltså borde man jäva sig från juryuppdrag för litterära pris under de år man själv ger ut en bok. I alla fall väja för den genre där man just det året konkurrerar ute på marknaden.

Kanske inte ens detta håller i framtiden, fastän jag många gånger fått höra att Finland är ett så litet land att man i Finlands bokstiftelse knappt kan välja någon enda till Finlandiajuryerna om man börjar hålla hårt på principer för jäv. Så hamnar man till slut i konsensus, liksom Arto Kytöhonka en gång skrev:

”Consensus, det betyder konspiration/ det säger ordboken./ Och en konspiration har inget behov av att ha/ fel … (Nagauta 83, Äitini talo, Min mors hus, 1991)

Krigsrättens snabba dom

Låt oss glömma bindningarna. Men var kan man hitta villiga jurymedlemmar om de förutom eventuellt jäv också måste ta ställning till sig själva som slaktare?

Tuomas Anhava var den första som en gång kallade experterna på Suomen Kulttuurirahasto för ett gäng slaktare, sen kallade Veijo Meri det krigsrätt, med rätt att avkunna snabba domar. Det här slaktandet ekade i mitt huvud när jag första gången tvekade om att delta i juryarbetet. Vid samma tidpunkt kom Paavo Haavikko med en allvarlig protest mot Finlandiapriset. Alla dessa pris förvrängde enligt honom uppfattningen om vad en författare egentligen höll på med och vad en bok i själva verket var. Spelet var förlorat om man talade mer om författaren än man skrev om böckerna, för att inte tala om i vilken utsträckning man läste dem.

Tjugo år senare är diskrepansen större än under Pentti Saarikoskis och Hannu Salamas mest blötlagda tider, och så internaliserad överallt att tummarna på Facebook går i höjden direkt, oberoende vad man säger om författarens verk. En debutant som inte vill agera potentiell pristagare blir illa sedd. Ännu värre är det om han eller hon står med blomkvasten i kläm under armen med ett glas fickvarm skumpa i handen och lägger ut texten i Thomas Bernhards anda, om att pris till författare är en form av förnedring, eftersom alla juryer består ”av inkompetenta människor, som vill kacka en i huvudet när man tar emot deras pris” (Wittgensteins brorson, 1982/ 1988, övers. Margaretha Holmqvist).

Var och en vet och känner i dag, eller förmår i alla fall ängslas över det som Aleksis Salusjärvi skrev i en ledare i Kritiikin uutiset 4/2012: ”De stora mediernas kulturnyheter och kritik följer slaviskt volymen, det vill säga pengarna … Det är bara en handfull kritiker som på egen hand förmår reda ut de nya fenomenen inom kulturen.”

I samma rikting skrev författaren Vuokko Tolonen i Lysmasken redan för fem år sedan, när hon beskrev hur Runebergspriset delades ut (”i Finlandiaprisets skugga”, 2.2 2008), liksom också kritikern och pedagogen Jari Olavi Hiltunen i Lysmaskens första ledare 2.1 2013: ”I motsats till på 1950-talet kan man nuförtiden inte längre tala om en läsande allmänhet som en autonom enhet som kunde ge sitt stöd till t.ex. Sofi Oksanen och Tuomas Kyrö. De populära författarna i dag läses troligtvis snarast för att medierna och de prisutdelande institutionerna får oss att göra så.”

Jag kände mig som domare vid krigsrätten först när jag återvände till böckerna från 1991 och materialet som jag samlat på mig i Runeberg-processen. Hur jag tvår mina händer kan man läsa om i Parnasso 6-7/2012 i artikeln ”Runebergia lukiessa. Kuinka tunnistaa hyvä teksti” (Läsa för Runeberg. Hur man identifierar en bra text, 18-20).

”Jag kommer i alla fall inte att vinna”, sa en nominerad författare när vi publicerade Runeberg-kandidaterna för 2013. Det hade stått klart för vederbörande omedelbart när det avslöjades vilka som satt i den slutliga prisjuryn.

Författaren vet, känner i sitt skinn, vad som står på spel i den här slakten: juryn avgör och historien fäller sin dom. Om en av jurymedlemmarna eller en som delar ut stipendiepengar inte skulle råka gilla dina verk måste de andra jobba desto mer för att tummen slutgiltigt ska vändas upp. Och därför står de som man tills vidare låtit leva, de som klarat sig så långt som till en nominering, där så bleka och samtidigt så lättade den där lilla stunden tillsammans, medan de väntar på att fotograferna avfyrar sina kameror.

En tredjedel i bokhyllan, en fjärdedel till antikvariatet

1990-års Finlandiajury hade ingen sekreterare till sin hjälp. Det hade Runebergsjuryn både 1991 och 2012. Sedan Kaisa Aukia gått i pension skötte tidningen Uusimaas enda kulturredaktör föredömligt sin uppgift från första mötet fram till publiceringen av kandidaterna. Följande dag, den 13.december blev hon uppsagd av samma chefredaktör som inledde ceremonin som offentliggjorde åtta Runebergkandidater.

År 1991 fick de som nominerats sväva ut på restaurang Kosmos, där någon – eller alla – som står bakom priset bjöd hela Runebergslaget runt. Pentti Kirstilä, den första deckarförfattare som blivit nominerad, och hans fru, åt råbiff. Det minns jag. Och anteckningarna vet berätta att vi fick 3000 mark i honorar – 10 procent av prissumman på 30 000 mark – och därtill normala dagtraktamenten och givetvis reseersättning för tre möten.

År 2012 har jurymedlemmarnas antal bantats från fem till tre, fastän läsuppdraget är mycket större, det har vuxit från 150 till 219 böcker. Jurymedlemmarna får 800 euro utan dagtraktamenten och tre resor till mötena, men inga övernattningar, något som var ett problem för den som kom från Kuopio; kommunikationerna till Lempäälä och Åbo fungerar bättre.

Med den här riktningen och den här farten kommer man 2033 när Runebergspriset delas ut för 47:e gången att stå där med en och en halv jurymedlem som läser 300 titlar för en nominell ersättning. Men den andra biten av lönen är böckerna, av dem stannar diktsamlingarna och ett trettiotal av de bästa i mitt arbetsrum. När jag slog in de övriga läsbara som julklappar återstod 56, ungefär en fjärdedel av de titlar förlagen hade sänt till jurymedlemmarna.

Affären Rosebud i Kuopio skulle ha tagit sig an lådan med böcker, om de fått den i julklapp. I bok- och tidningshandeln på Kuninkaankatu ber jag att få två euro per titel. Innehavaren säger att han kan ge en hundring för hela lådan, det blir priset av kanske fyra romaner till gängse bokhandelspris. Men kontanter får jag inte, de nya böckerna ska bytas mot gamla. Mitt förhandlingsläge blir inte heller direkt bättre av kunskapen om att antikvariatet tar emot bara ungefär fem procent av det som erbjuds. År 1991 tog man emot allt.

Jouni Tossavainen
Skribenten är författare.