/ Ge mig / de rätta orden / så att jag / kan lära mig trösten.//

(Kirsi Kunnas, 1956)

Människan har ett starkt behov av att uttrycka sig. Det kaotiska i känslorna och i det kroppsliga pockar på att få ett utlopp. Att kunna kanalisera sitt inre i en eller annan uttrycksform ger en möjlighet att iaktta sin psykiska verklighet från en viss distans. Man kan hantera den – och få en ökad självkännedom. För att på ett mer holistiskt sätt möta människan har man utvecklat olika skapande terapier, konstterapi och expressiv terapi.

Tanken på ordets läkande kraft är utgammal. Helande besvärjelser och böner känner man redan från de tidigaste religionsyttringarna, och i Grekland på Aristoteles tid beskrev begreppet katharsis den renande känslopåverkan åskådaren upplever i tragedins avgörande höjdpunkt.

Litteraturterapi – vad är det?

Av alla konstterapiformer är litteraturterapin i Finland fortfarande styvmoderligt behandlad – nedvärderad eller i alla fall betraktad som underlig i den mån den är känd – fastän den första föreningen på området, Suomen kirjallisuusterapiayhdistys, grundades i Helsingfors 1981. Föreningens föresats är att öka kunskapen om litteraturterapi och dess tillämpning, och att ordna skolning och olika evenemang. Föreningens månatligen återkommande studiecirklar är öppna för alla intresserade.

Litteraturterapins metoder lämpar sig inom många yrkesområden: inom vård och rehabilitering, utbildning och fostran och inom det fria bildningsarbetet och dess fritids- och rekreationsverksamhet, och på kurser om relationer självkännedom. Det är kanske just på grund av den vida yrkesmässiga spridningen som den finska litteraturterapin tycks ha besvärats av en viss profillöshet. Lyckligtvis ordnar man redan nu regelbundet fortbildning i ämnet. Vid Helsingfors universitets Palmenia-enhet pågår för tillfället en grundkurs i litteraturterapi, den andra i ordningen: i en studiehelhet på 26 studiepoäng innehåller studier på plats och på distans, erfarenhetskunskap i grupparbete där man fungerar både som deltagare och ledare och ett skriftligt slutarbete.

Man får hoppas att litteraturterapins status snart når de andra expressiva terapiernas nivå. Beröringspunkter finns med bild-, musik, och fototerapiformerna. Men som tillämpad vetenskapsgren har litteraturterapin ännu näsan ingen plats alls i vårt land. Bara några lärdomsprov har avlagts på området, bl. a vid Tammerfors, Jyväskylä och Uleåborgs universitet.

Den tillämpade litteraturterapin har sina rötter i USA, och från och med 1980-talet också i Storbritannien. I den angloamerikanska världen känner man ändå inte till begreppet literature therapy utan man använder uttrycket biblio/poetry therapy och så kallat självreflekterande skrivande (t ex som en del av creative writing), therapeutic/reflective writing eller expressive writing. Ett känt exempel på det senare är psykologiprofessorn James W. Pennebaker vid University of Texas och forskning om hur expressivt skrivande förbättrar livskvaliteten. Gillie Bolton, brittisk lärare i litteraturterapi och personlig och professionell utveckling, besökte Finland i maj i år och ledde en workshop för intresserade.

Betecknande för den litteraturterapi man arbetar med i Finland är att man i terapi- eller utvecklingsgrupperna kombinerar två olika former: den ”passiva” som fokuserar på läsning, och den ”aktiva” som är inriktad på skrivande. Ett grundläggande verk som introducerar praktiken är Silja Mäki och Terhi Linnainmaa (red.): Hoitavat sanat. Opas kirjallisuusterapiaan (Duodecim 2005). På svenska finns Att tiga eller att tala. Litteraturterapi – ett sätt att växa (red. Juhani Ihanus, övers. Ann-Christine Relander Helsingfors 2004: BTJ Kirjastopalvelu Oy).

Dikten och berättelsen som terapeut

Kanske är det själva sammansättningen i ordet litteraturterapi som bidrar till den vaghet begreppet besväras av. Är det fråga om litteratur eller terapi? Riitta Papunen, tidigare ordförande för Suomen kirjallisuusterapiayhdistys har definierat begreppet som varken eller – i stället är det en syntes. Litteraturterapin är inte avsedd för särskilda målgrupper som psykiskt eller somatiskt sjuka, den är ämnad för alla. Därför anser jag det också motiverat att yrkesbeteckningen litteraturterapeut inte åtnjuter TEO-skydd – det är ju inte fråga om en psykoterapiform inom ramarna för Rättsskyddscentralen för hälsovården utan en egenvårdsmetod som är ägnad att öka välbefinnandet. Konsten tillhör alla!

Med litteratur menas i det här sammanhanget ordkonst överhuvudtaget, både fullbordade litterära texter och texter som skrivits av deltagare i litteraturterapigruppen för att stimulera diskussionen. Texterna bedöms inte efter estetiska kriterier – därför är det inte nödvändigtvis särskilt lyckat att definiera litteraturterapins verkstyg som ordkonst. Det skriftliga uttryckets uppgift är att gestalta en personlig innebörd. Att klä egna känsloerfarenheter, svåra upplevelser och minnen i ord, och samtidigt kunna distansera sig, är en helande och läkande process.

På samma sätt kan en välvald text förlösa ett personligt känslouttryck. Varje läsares erfarenhet är relevant eftersom det är hans eller hennes egen upplevelse, och allt som skrivs har relevans om det skrivna är ens egen individuella röst och väller fram ur de egna känslorna och behoven. Ett sådant skrivande har en obestridlig preventiv effekt på uppkomsten av problem och t ex relationstrubbel, det vet var och en som någon gång skrivit dagbok.

Litteraturterapi passar väl för den finländska grubblande och introverta mentaliteten, och vi läser mycket och skriver också mycket – åtminstone för skrivbordslådan. Om alla de som läser på sin kammare och känner att de får kraft av böckerna skulle fås att dela med sig av sina erfarenheter, om alla poeter och novellister som skriver för bordslådan skulle visa sina texter eller dagböcker för andra, så vore vi ganska nära en litteraturterapeutisk dialog. Ett klassiskt verk på området är Arleen McCarty Hynes och Mary Hynes-Berrys Bibliotherapy – The Interactive Process (1986). Under en skicklig instruktörs ledning kan diskussionen leda till viktiga insikter om angelägna livsfrågor.

Allt detta förutsätter förstås en vilja till interaktion och att bryta sig ut ur de egna tankemönstren. En stor uppskattning av litteratur och skrivande har vi redan. I litteraturterapi tillämpas litteraturen ändå ur en ny infallsvinkel: till att förstå människan – andra människor.

Man måste inte skriva bra; den skrivkunnighet man förvärvat som barn räcker gott. Man behöver inte vara en litteraturkännare – däremot får det gärna kännas och känslorna kan man lära sig att avlyssna mer medvetet. När vi läser speglar vi oss alltid i texten på ett eller annat sätt. Olof Lagercrantz konstaterar i sin bok Om konsten att läsa och skriva (Wahlström&Widstrand 1985): ”En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.” Enligt Wolfgang Isers tankegångar kring reception skapar läsaren i läsningen inte bara verket utan också sig själv. Reader-response- och receptionsforskningen är också givande för litteraturterapin. Men fokus är ändå alltid på den verklige läsaren och inte på någon implicit konstruktion abstraherad ur textens struktur.

Det narrativa perspektivet har också inverkat på litteraturterapin. Roland Barthes skrev i sin genreöverskridande självbiografi att han var ”den historia som hände honom själv”. I litteraturterapeutiska utvecklingsgrupper eller grupper med fokus på livshistorier där ledaren praktiserar ett litteraturterapeutiskt grepp kan levnadshistorien återgestaltas med nya justerade perspektiv. Ett autobiografiskt skrivande är alltid på väg mot ett jag, säger Liisa Enwald, också när jaget ser ut att vika undan, fly eller förmera och förgrena sig till den grad att det hotar bli ogripbart.

Livshistorien och minnesprocessen belyses ur det erfarenhetsperspektiv skribenten har vid själva nedtecknandet. Fakta och fiktion blandas i allt skrivande – också i det autobiografiska. Det här står klart åtminstone för den litteraturterapeutiskt orienterade skrivarhandledaren. Var och en har copyright på sin egenlivshistoria och också rätten att ändra den, när och hur man själv vill.

Jagberättelserna förändras och byter synvinkel – ibland drastiskt. Just där döljer sig deras terapeutiska potential, som en erfaren och inflytelserik person inom litteraturterapin, dosent Juhani Ihanus uttrycker det i sin artikel ”Minäkertomuksia” (Järjen äänestä minäkertomuksiin. Psyyken ja psykoterapioiden muodonmuutoksia, Yliopistopaino 2005). När man i skrift bearbetar de centrala minnen som formar jaget och kärnepisoderna i livshistorien, möjliggörs en återuppbyggande process. Den narrativa terapins effekter kan också förstärkas av stödjande respons i gruppen.

Litteraturterapi är att tjäna med orden

Litteraturterapin har i mina ögon oerhörda utvecklingsmöjligheter, inom det snävare inriktade vårdarbetet inom social- och hälsovård men också som integrerad i arbete och fritidsaktiviteter: i det preventiva mentalvårdsarbetet, inom fortbildningen, arbetshälsan och arbetshandledningen. De som älskar litteratur och skrivande är förstås extra motiverade. Olika litteraturterapeutiska metoder har redan tillämpats med framgång i olika former av rehabilitering, i specialundervisningen, i ungas kristerapi, i arbetet med åldringar och inom barnpsykiatrin, liksom inom drogavgiftningen och bland fångar. När ska planerarna i dagens stressande, minutplanerade arbetsliv, där de välutbildade vuxna mår allt sämre, fördomsfritt utnämna litteraturterapeuter till sina samarbetspartners?

Människans språk gör människan till människa – däri ligger en djup visdom. Hon är en unik språklig varelse, ett talande subjekt. Också kroppen har ett språk: gesterna, känslorna, drömmarna och beröringen – allt är ordlös kommunikation. För att nå andra måste vi också kunna kommunicera förmedla, medla, ta hänsyn till omständigheterna. Därför har vi orden. Litteraturterapi är att tjäna med ord – och att vara i ordens tjänst.

***

Skribenten är filosofie doktor, litteraturforskare och litteraturterapeut. Hon leder skrivargrupper och en grundkurs i litteraturterapi, Kirjallisuusterapian perusteet, vid Utbildnings- och utvecklingscentret Palmenia vid Helsingfors universitet.