Känslor och kritik – en missvisande motsättning

Sommaren 2024 var avsatt för andliga övningar. Mitt mål var att se verkligheten tydligare genom att stänga ute distraherande känslor. Men det gick åt helvete. Har du någonsin känt att dina känslor stör ditt omdöme och förvränger din verklighetsuppfattning? Denna fråga är särskilt relevant för yrken där gott omdöme är avgörande, inte minst för litteraturkritiker.

I stället för själavård på en stubbe i skogen blev det sommarläsning i soffan, med fokus på populärfilosofi och särskilt Fredrik Svenaeus senaste bok Världen vaknar (2023). I denna bok utforskar Svenaeus känslornas plats i människans liv och argumenterar för att känslorna är fundamentala för vår mänskliga erfarenhet.

Svenaeus menar att det är genom känslorna vi får kunskap om verkligheten. Utan känslor skulle vi endast bearbeta information utan koppling till strukturer och mening. Han skriver: ”Känslorna styr människors handlingar, varseblivningar och tankar, fyller dem med mening genom de behov och avsikter som gör oss engagerade i tillvaron.”

Trots att känslorna inte fullständigt styr våra liv, är de omöjliga att förbigå. Detta väcker viktiga frågor för kritikern: Hur påverkar känslorna vår bedömning?

Empati och avund

I Yle-artikeln ”Skarp litteraturkritik skrivs inte av personer som vill bli bjudna på fest” beskriver Anne Hietanen hur rollen som litteraturkritiker kan krocka med personliga känslor. Hietanen, som började recensera under sin tid som student i litteraturvetenskap, insåg snart att hennes förmåga att vara objektiv ofta påverkades av empati och avundsjuka gentemot författarna.

En alltför empatisk kritiker kan undvika att påpeka brister, medan en avundsjuk kritiker kan angripa för hårt. Hietanen föreslår att ”kritisk kritik” innebär att ta både texten och författaren på allvar utan att påverkas av hur recensionen tas emot.

Är det möjligt att vara helt objektiv i kritik? Borde vi i stället sträva efter transparens och erkänna hur våra känslor färgar vår bedömning?

Fördömande och bedömning

När jag började som frilansande litteratur- och teaterkritiker 2019, stötte jag på utmaningar som påminner om Hietanens erfarenheter. En av mina tidiga recensioner gällde en bok som jag tyckte kolossalt illa om. Trots min aversion försökte jag vara saklig, men författaren blev ändå upprörd. En lärare ansåg att jag varit för bitande, medan en annan berömde min rättvisa bedömning.

Denna erfarenhet ledde till reflektioner över hur mina känslor påverkar min objektivitet. Jag tror nu att både jag och Hietanen kanske har haft en något missvisande uppfattning om sambandet mellan känslor och kritik. Motsättningen mellan empati och kritik är en falsk dikotomi.

Jag försökte vara empatisk i min recension, men den uppfattades ändå som kritisk i två olika bemärkelser. Det är viktigt att förstå att kritik kan omfatta både fördömande och bedömning. Dessutom är idén om fullständig objektivitet en seglivad myt.

Grund och riktning

Litteratur är inte bara text; det är också en dialog mellan text, författare och läsare. Våra grundstämningar påverkar hur vi uppfattar och relaterar till en bok. Till exempel kan en person som är sorgsen uppleva en roman om förlust på ett mycket mer personligt sätt än någon som är glad.

Känslor bör betraktas som en tillgång, inte ett hinder. Kritikerns känslor pekar på vad som är betydelsefullt och ger recensionen dess riktning.

Känslor som framträder under läsningen kan påverka vår stämning och därmed vår bedömning. En litteraturkritiker måste därför vara medveten om att deras känslor gentemot aktörerna involverade i litteraturprocessen både färgar och i bästa fall berikar recensionen.

 I Horisonten finns alltid kvar (2020) utmanar filosofen Jonna Bornemark uppfattningen att känslor står i motsats till förnuft och argumenterar istället för att de är sammanflätade. Hon ifrågasätter också om undvikandet av känslor rentav kan göra oss dummare. Bornemark förklarar att känslor knyter objekt och situationer till ett värde.

Ett exempel ur egen erfarenhet: Tänk dig att din partner ger dig en enkel halskedja. Även om det är krimskrams kan det få ett högt värde tack vare kärleken till din partner. Utifrån dessa känslor kan du fatta kloka beslut, som att behålla kedjan.

Om halskedjan däremot har ett högt ekonomiskt värde och du är i stort behov av pengar, kan du ändå tveka att sälja den på grund av känslor som skam eller lojalitet. Om samma halskedja ges till dig av en ovälkommen beundrare kan du istället välja att inte ta emot den alls, av rädsla för att det kan leda till obehagliga situationer.

I dessa fall är objektets värde tätt sammanflätat med dina känslor gentemot givaren och reflekterar dina personliga prioriteringar. Det finns en rationalitet i sambandet mellan känslor och handlingar, men ingen absolut objektivitet. Olika känslor kan leda till varierande bedömningar och beslut, beroende på individ, relation, situation och kontext.

Ibland handlar vi impulsivt och oförnuftigt, med känslorna som syndabockar.

Ibland handlar vi impulsivt och oförnuftigt, med känslorna som syndabockar. Men om känslor är grundläggande för vår förståelse av världen, innebär detta att de också påverkar förnuftet. Som upplysningsfilosofen David Hume uttryckte det: ”Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.”

Oavsett om förnuftet agerar som en direkt slav till känslorna eller inte, är känslorna alltid närvarande. Det är inte bara en intellektuell övning att erkänna känslornas påverkan; det är en praktisk nödvändighet. Förnuftet kan ses som ett verktyg för att hantera och strukturera känslor snarare än att förneka dem. Detta innebär att även emotionella beslut kan vara resultatet av omsorgsfulla överväganden, precis som i skarp litteraturkritik.

Rättvisa och hänsyn

Rättvisa i recensioner är en komplex fråga. Begreppet ”rättvisa” innebär ofta en aspekt av inkludering. Hietanen menar att en recension bör tilltala en bred publik och främja litteraturen som helhet. Jag håller med om att en recension gärna bör vara tillgänglig, men för att verkligen gynna litteraturen på lång sikt måste den även beakta kulturaktörer och akademiker. Detta beaktande innebär dock inte att kritikern måste behaga eller rätta sig efter dessa grupper.

Jag är inte helt säker på om det är möjligt att vara helt rättvis mot texten i sig, och det är tveklöst en utmaning att samtidigt tillgodose alla intressenter: författaren, den vanliga läsaren, den kulturella och akademiska eliten, uppdragsgivaren samt kritikern själv.

Intressen och krav

När jag som nybörjare recenserade en bok jag starkt ogillade, försökte jag vara rättvis genom att erkänna författarens arbete, erfarenheter och intentioner utan att undvika befogade anmärkningar. Trots att jag kände att min recension kanske blev för mild, försökte jag vara uppriktig och informativ. Detta återspeglade min önskan att ge läsarna en välgrundad förståelse av boken, även om det kan ha skett på bekostnad av min integritet.

Ett sådant arvode kan ibland upplevas som en förolämpning snarare än ett erkännande av ens arbete…

Det är också nödvändigt att beakta den egna situationen samt relationen med uppdragsgivaren, inklusive deras riktlinjer och förväntningar. Att skriva recensioner kan ibland vara demoraliserande och demotiverande, särskilt med tanke på det otillräckliga arvode som ofta erbjuds frilansare. Ett sådant arvode kan ibland upplevas som en förolämpning snarare än ett erkännande av ens arbete, vilket skapar känslor som kan påverka recensionens kvalitet.

Författaren och läsaren kan ha konkurrerande intressen; exempelvis kan författarens perspektiv krocka med läsarens förväntningar. En recension som värdesätts av akademiker kan sakna allmän tillgänglighet. Att vara rättvis gentemot alla intressenter innebär att navigera genom en komplex och ofta motsägelsefull terräng av intressen och krav. Genom att erkänna sina känslor, utan att uppslukas av dem, kan kritikern finna fruktbara riktningar i detta kaos.

Rädsla och skärpa

Rädsla och relaterade känslor är ofta en del av arbetet som kritiker. Även om rädsla kan leda till överdriven försiktighet, har den också potential att skärpa omdömet och förhindra oreflekterade känslosvall. Rädsla fungerar både som en skyddsmekanism och som en drivkraft för att söka djupare förståelse och noggrannhet i kritiken.

När jag inledde min frilansbana var jag orolig för att inte få fler uppdrag om jag var alltför kritisk. Numera är jag dock likgiltig för om författaren gillar mig eller inte. Hietanen kommenterar att skarpa kritiker ofta inte blir bjudna på fest, men för mig är det ingen förlust, särskilt om festen består av författare som ibland kan vara rätt så självupptagna.

Varje gång jag skriver en recension reflekterar jag över författaren, läsarna och hur texten kommer att tas emot…

Trots att jag inte oroar mig för hur jag blir mottagen, är rädslan fortfarande en nyttig känsla. Varje gång jag skriver en recension reflekterar jag över författaren, läsarna och hur texten kommer att tas emot. Jag konfronterar min rädsla och osäkerhet i varje recension, vilket hjälper mig att stärka mina övertygelser och förhoppningsvis utveckla min kritiska förmåga i en riktning som resulterar i bättre recensioner.

Transparens och autenticitet

Jag har inte funnit någon universell standard för rättvis kritik. Även om kritikern strävar efter neutralitet, påverkar känslorna vilka aspekter som tas upp och betonas i recensionen. Därför är vad vi uppfattar som förnuftigt, rättvist eller objektivt alltid färgat av personliga nyanser som vi aldrig helt kan tvätta bort.

Känslor är inte problemet. Det finns inga dåliga känslor, endast handlingar som är mer eller mindre lämpliga beroende på sammanhanget. Istället för att försöka begränsa känslor i kritiken eller enbart fokusera på hur recensionen uppfattas av mottagarna, bör kritikern sträva efter transparens genom att förmedla grunderna för sin bedömning.

Transparens kräver både mod och uppriktighet. Känslornas roll är avgörande eftersom egenskaper som mod och uppriktighet vilar på en rad grundkänslor. Även om olika teorier identifierar olika grundkänslor, inkluderar de vanligtvis känslor som ilska, rädsla, sorg, glädje, äckel, överraskning, avsky, nyfikenhet, kärlek och skam.

I Svenskfinlands kulturvärld finns emellertid en tendens att framhäva det positiva och undvika kritisk granskning, som om vi måste hålla samman och stödja varandra oavsett.

Jag är en stark förespråkare för autenticitet. En ärlig och välbalanserad bedömning reflekterar hjärtats mening. I Svenskfinlands kulturvärld finns emellertid en tendens att framhäva det positiva och undvika kritisk granskning, som om vi måste hålla samman och stödja varandra oavsett.

Jag har stött på kritiker som i privat samtal är starkt negativa till en bok, men som i sina recensioner framhäver den som en lysande prestation. Denna dubbelmoral är minst sagt frustrerande.

Autenticitet innebär dock inte att bortse helt från kontexten utanför texten. Att inte förhålla sig till författaren kan leda till en ytlig analys som missar djupare lager av betydelse. Om kritikern upptäcker att bedömningen kanske är för snäll, var transparent om detta. Att öppet förmedla hur personlighet och känslor påverkar recensionen kan öka både recensentens trovärdighet och recensionens värde.

Litteratur och människa

Hietanen påpekar att ”en bra kritiker måste älska litteraturen mer än människan.” Även om jag kan sympatisera med många av de svårigheter som Hietanen nämner, anser jag att denna ståndpunkt är något missvisande. I kritisk verksamhet är de sociala emotionerna avgörande. Svenaeus listar känslor som skam, ånger, stolthet, beundran, förtroende, misstro, avundsjuka och sympati som centrala sociala emotioner.

Sociala känslor rör inte bara individer utan också relationerna mellan dem. Du kan låsa alla dörrar och stänga alla fönster, men känslor och relationer hittar alltid ett sätt att ta sig in.

Från Svenaeus’ och Bornemarks perspektiv framgår det för mig att känslor är en fundamental del av både förståelsen av litteratur och de människor som den involverar. Man behöver inte älska människan, men för att verkligen förstå och uppskatta litteraturen måste vi erkänna och respektera de känslor som påverkar både skapandet och mottagandet av verk.

Skarp litteraturkritik är en form av mänsklig kritik; skriven om människor, av människor, för människor, i relation till människor och utifrån de känslor som präglar den mänskliga erfarenheten.

Böcker som nämns i texten:

Titel: Världen vaknar. Känslornas plats i människans liv

Författare: Fredrik Svenaeus

Förlag: Gidlunds förlag 2023, 210 s.

Titel: Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet

Författare: Jonna Bornemark

Förlag: Volante 2020, 220 s.