Min första arbetsresa som generalsekreterare för den regionala konstkommissionen gick till Vologda i Ryssland, tillsammans med ett par hundra andra finländare, och är minnesvärd av många orsaker. Utöver de officiella ceremonierna var det bara nyheten om att kulturminister Tanja Karpelas bil i kulturforumets konvoj hade krockat, som nådde över nyhetströskeln.

Under samma resa fick jag frågan av dåvarande tjänstemannen vid Undervisningsministeriet, Veikko Kunnas, om jag – efter två veckors inkörning på jobbet – understödde länsstyrelse- eller ministeriemodellen: det var år 2005 och debatten om de regionala konstkommissionernas placering hade börjat på allvar, under två ministeriers motstridiga ledning.

Enligt den ena modellen skulle de regionala konstkommissionerna bli en del av länsstyrelserna, och bli organ som liknar de statliga idrottsråden. Enligt den andra ville man ansluta regionerna till centralkonstkommissionen och därmed sträva efter mer enhetlighet i hela konstfältet. De regionala konstkommisssionerna, som kusinerna från landet i sagan om mössen, skulle fås att diskutera ännu mer både med varandra och med kusinerna från stan, dvs. med statens olika konstkommissioner.

Från och med år 2008 underställdes kusinerna från landet Statens centralkonstkommission och Undervisningsministeriet. Länsstyrelserna blev sedermera RFV eller ELY-centraler. I samma förvaltningsreform slank tillsättandet av konstkommissionerna från Undervisningsministeriet över till landskapsförbunden.

Sen 2008 har Finland äntligen haft en enhetlig förvaltning för konstens främjande, vars verksamhet och arbetsorganisation har planerats i olika arbetsgrupper och projekt. Arbetet har inletts i hoppfull anda – nu finns alla möjligheter till en kraftfullare och strategiskt mer enhetlig konstförvaltning.

I Undervisnings- och kulturministeriet har man samtidigt berett den mest centrala och väsentliga garanten för en gemensam konstförvaltning, ett lagförslag om Centralen för konstfrämjande, som skulle uppdatera det system som verkat i mer än fyrtio år.

Konstförvaltningen behöver renovering

Under många år och i ett otal utvärderingar har man utrett särskilt de regionala konstkommissionernas ställning, deras geografiska läge och resurser. Man har diskuterat en förändring och delvis också sett den, men hela systemet behöver en ordentlig renovering. Konstfrämjandet, som det ser ut i lagen, är decenniers sedimentavlagringar av paragrafer, reviderade var för sig.

Det gamla maskineriet identifierar inte nya sätt att producera konst tillräckligt smidigt, och det praktiska beslutsfattandet och strategiska arbetet kan inte tillräckligt effektivt dra nytta av det breda kunnande som finns hos de förtroendevalda i konstkommissionerna.

Det finländska systemet med konstkommissioner har tagit modell av de Arts Councils som inrättades i Storbritannien på 1950-talet. På en resa i Skottland fick jag nyss en uppfattning om vilken tid av omvälvning denna alla konstkommissioners moder just nu genomlever. Från och med juli började Creative Scotland, som ska förena organisationerna Scottish Screen- och Scottish Arts Council, sin verksamhet. Reformen ska också genomföras i Arts Council England.

I Skottland träffade jag också Venu Dhupa, som anställts för att leda reformen Creative Scotland. Förutom nödvändigheten av en förnyelse av konstkommissionsinstitutionen understryker Dhupa en annan viktig sak som jag vill påstå att man har glömt i Finland: reformen måste förberedas noggrant. Förändringsprocessen kan vara en så pass känslig sak, att organisationen måste bereda sig på att trygga den personliga säkerheten för den som leder genomförandet.

När jag hörde om pressen på förändringar i Scottish Arts Council tänkte jag på vår egen konstförvaltningsreform, lagförslaget om Centralen för konstfrämjande och det tillintetgörande mottagande det fått på fältet. Lagförslaget är det viktigaste och mest omfattande förändringsförlag som gjorts inom vår konstförvaltning sedan lag om konstförvaltning överhuvudtaget funnits. När jag lyssnade till utfrågningen i augusti och de emotionellt färgade applåder och försvarstal som förekom där, började jag tycka att Undervisnings- och kulturministeriet skulle ha kunnat förbereda några detaljer bättre. Mitt i applåderna kunde det ändå vara lite svårt att förstå att reformen trots allt är önskad, nödvändig och oundviklig.

Valperioder och fördomar värsta bromsklossarna

Konsten och kulturen måste kontinuerligt motivera sig med siffror och genom allehanda mätinstrument. I själva verket sätter en fortgående självreflektion och motivering av det egna existensberättigandet sin prägel på konstförvaltningen. Motiveringarna och försäkringarna orsakar emellanåt också försvarsreaktioner, och särskilt känsliga tider är tiderna för förändring.

I ett samhälle grundat på demokrati är valperioderna en särskild utmaning. Fyra år är en kort tid för genomgripande förändringar, särskilt om det inte står någonting alls om dem i regeringsprogrammet. Det verkade till slut som om den alltför snäva tidtabellen var den innersta orsaken till missnöjet med reformen.

Att lagförslagets remissrunda inföll precis innan midsommar upplevdes som dubiöst. Men beredningen hade också skett under tidspress, för det s.k. Arellska papperet som satte igång det hela blev kraftigt försenat, och det hade konsekvenser för fortsättningen.

Den finska kulturen har ingen debattradition, och det syns också i vår kulturpolitik. Ett strukturellt problem tycks också vara själva informationsöverföringen.

I diskussionens hetta kunde man under utfrågningen få höra en retorik som visst lät en välgrundad oro glimta fram, men som också gav luft åt fördomar och generaliseringar. Men mest olust väckte inläggen som verkade vilja åstadkomma klyftor själva konstfältet.

Ett av inpassen visade på ett tråkigt sätt hur bästa försvar kan vara att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. En person som var full av oro över sin eget områdes position inom konstkommissionen uppmanade nedskärningsförespråkarna att rikta blickarna på vissa av kommissionens delområden, med den förenklade sifferretorik som inte alls tar hänsyn till hur de regionala konstkommissionernas uppdrag skiljer sig från de statliga. Statens konstkommissioners grundläggande verksamhet – att fördela stipendiemedel och komma med utlåtanden – utgör ju bara en liten skiva av de regionala konstkommissionernas arbete.

Konst – inte byråkrati

Med konstförvaltningsreformen vill man åstadkomma ett ämbetsverk som påminner om Finlands Akademi, självständigt och med större resurser och starkare beslutsrätt. I Undervisnings- och kulturministeriets planer ingår att överflytta sina egna operativa uppdrag och resurser till Centralen för konstens främjande, och i dess ledning vill man ha en direktör som tillsätts på fem år och med öppen ansökan – inte ministerutnämnd på politisk grund. Pengarna vill man i fortsättningen koncentrera mer på konsten än på byråkratin.

De mest problematiska bitarna i lagförslaget visade sig vara minskningen av de statliga konstkommissionerna från nio till fem, att statsunderstöden är överklagbara, och som konsekvens behöver en särskild föredragningspraxis, och det faktum att lagförslaget inte har någonting inskrivet om en styrelse för Centralen för konstens främjande, ett organ som skulle motsvara Statens Centralkonstkommission. Man ansåg att lagförslaget överlåter beslutanderätten i stipendiefrågor på en alltför liten grupp av likar.

Att utdelningen av statliga understöd som kräver föredragande, som understöd till t ex festivaler, flyttas från ministeriet till konstkommissionerna, och att Centralen för konstens främjande inte har någon styrelse inskriven i lagen, åstadkom en flod av kommentarer om förlusten av ”principen om en armlängds avstånd” och om tilltagande tjänstemannavälde.

Senare har vi fått veta att lagförslaget i alla fall tills vidare inte gör några framsteg, för ministeriet har inte fått de budgetmedel som behövs för att genomföra reformen. Delar av den kommer ändå att bli verklighet: konstnärsprofessurerna omskapas till högst 10-åriga skattefria stipendier och Statens konstverkskommisson övergår delvis till Statens konstmuseum.

Med blicken på riksdagsvalet

Lagförslaget väntar för tillfället på vad som komma skall efter riksdagsvalet. Det är möjligt att man återkommer till det i regeringsförhandlingarna.

Den tid som står till buds kunde man använda till att bearbeta substansfrågorna och uppmuntra debatten, så att man inte, då lagförslaget åter är på tapeten, känner att man bara återuppväckt en gammal infrusen mammut.

Just nu vore det viktigt att få till stånd en dialog mellan ministeriet och fältet om vad som är lagförslagets egentliga mål och vart man vill komma med de planerade åtgärderna. Att komplettera det komprimerade lagspråket med t ex ett klargörande PM skulle kunna underlätta saken.

Världen har förändrats ganska mycket sedan den nu gällande lagen stiftades, så den nya lagen kommer att medföra många omställningar. Men mycket som varit vedertaget i kulturbranschen kommer att förändras också utan lagstiftning.

Just nu har vi i alla fall en unik möjlighet att bereda en enhetlig lag för hela konstfältet. Men samtidigt som man gör det är också andra bångstyriga regionpolitiska förslag under arbete, som i framtiden mycket väl kan försvåra för dem som samarbetar på lång sikt för kulturella mål.

Kusinerna från landet och kusinerna i stan har alltså allt skäl att slå sig ihop och leka bättre tillsammans i framtiden.

Saara Tiuraniemi

Skribenten är generalsekreterare vid Tavastlands konstkommission.