Bildkonstnär Ulla Karttunens utställning i Glogalleriet i Helsingfors hade hunnit vara öppen för publiken bara några timmar när en skara poliser marscherade in och beslagtog hennes verk Jungfruhorskyrkan. Verket bestod av ett garage, byggt på platsen, barnpornografiska bilder från internet och av konstnärens förklarande texter.

Ett paniksamtal till nödcentralen satte igång en rad händelser som ledde till att Karttunen misstänks för ”innehav av sedlighetssårande bildmaterial föreställande barn” Karttunen har uttryckt sin förvåning över att polisen censurerar ett konstverk som kritiserar barnporr i stället för att koncentrera sig på att bekämpa barnporren.

I utredningen Taiteen vapaus perusoikeutena (Konstens frihet – en konstitutionell frihet; utgiven på finska av Centralkommissionen för konst 2007) påpekar Pauli Rautiainen att det som i Finlands grundlag är föreskrivet, som tryggar konstens frihet, är något som man i allmänhet har väldigt lite kunskap om som följaktligen är återhållsamt tillämpat. Karttunens öde understryker hans påstående särskilt slående.

Under de senaste decennierna har man försökt trumfa in mänskorättsfrågor i ämbetsmannamaskineriets vardag. Fallet Karttunen visar att vår ”kekkoslovakiska” mentalitet ännu grasserar fritt, och att Finland ännu har långt att gå på vägen mot ett öppet samhälle.

Censur ger odödlighet

Traditionerna förpliktar. Alla minns hur det gick för Hannu Salamas roman Midsommardansen. Det blev dom för hädelse och verket utkom i originalskick först 1990. För några år sedan fick Finland en hel del betänklig publicitet – som det enda europeiska land vars politiska ledning offentligt bad om ursäkt för publiceringen av Mohammed-karikatyrerana.

Fallet Karttunen påminner också om hur bildkonstnären Harro Koskinen dömdes dör hädelse och för vanärande av Finlands vapen 1969. Koskinens verk föreställde ett korsfäst svin; i ett annat hade han planterat ett svin i Finlands vapen, på det heraldiska lejonets plats.

Publiciteten i domarnas spår har garanterat de här verken odödlighet. Koskinens verk är för den delen ännu aktuellt. Det korsfästa svinet är i dagens kontext en utmärkt påminnelse om hur köttindustrin behandlar djuren för att vi ska få färska djurdelar så billigt som möjligt på våra middagsbord.

Det mest komiska exemplet på konstcensur dateras till 1956, när riksdagen krävde att regeringen skulle bereda en proposition om begränsning av spridningen av tecknade serier. Till alla lycka ledde inte riskdagsmännens moralpanik till åtgärder, det tillsatta serieutskottet kunde lättat konstatera att de inhemska serierna hade en moralisk halt, i motsats till de utländska: ”hos oss vinner rättvisan och ondskan får sin lön”.

Gissningsvis vet större delen av finländarna inte att det finns ett moment i grundlagen där det står: ”Vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.”

Grundlagen tryggar också yttrandefriheten, men konstens och vetenskapens frihet är ännu större. I grundlagen kringskärs yttrandefriheten i fråga om film i syfte att värna om barnen. Några sådana begränsningar finns inte när det gäller konst eller vetenskap, som Rautiainen också påpekar i sin utredning. Konstens frihet är, eller borde bara, större än det regelmässiga skyddet för yttrandefriheten. Det beror på konstverkens speciella karaktär.

Jag tror ändå att ordningsmakten hade tvekat en stund till ifall de hade blivit vidtalade att ingripa mot t.ex. en journalist eller en pressfotograf som kritiskt granskade barnporr. Medierna kan i dag stå på sig mycket bättre än konstnärerna.

Lolitas isande kritik

Barnporr och pedofili håller snabbt på att bli en ”god fiende” för dem som omhuldar kontrollsamhället. En god fiende är det yttersta onda, något som demoniseras på samma sätt som terrorismen och som berättigar till begränsningar i medborgarnas frihet.

Jag väntar med intresse på att någon populistpolitiker ska hitta på att Vladimir Nabokovs Lolita borde dras bort från biblioteken. För Tanja Saarela som drivit på olika censuråtgärder just med hänvisning till pedofili, eller för riksdagsledamot Päivi Räsänen vars käpphäst är de traditionella familjevärderingarna, skulle det passa utmärkt in i ritningarna att gapa mot just den här romanen i skandalpressen.

Ur en populistisk synvinkel är ju Lolita mycket mer dubiös än Karttunens verk, som fått en förklarande text där det framgår att det är kritiskt inställt mot barnporr och den allmänna erotiseringen av barn. Nabokovs bok fungerar å sin sida som konsten brukar. Den förklarar inte, utan gestaltar. Huvudpersonen, professor Humbert Humbert, tecknas med en isande ironi. Pedofilin fördöms inte med stora gester men huvudpersonens själsrörelser tecknas med obarmhärtig precision. Själv kan jag inte komma på någon mer träffsäker kritik av barnporr och pedofili än Lolita, men också detta verk har blivit utsatt för moralpolisens klappjakt.

Ett av konstens uppdrag är att kritiskt belysa samhället vi lever i. Men det arbetet utförs inte med samma medel som journalistiken eller den vetenskapliga forskningen använder sig av. Om konsten är framgångsrik kan den beröra och väcka starka känslor, något som i bästa fall leder till mycket mer grundläggande förändringar än någonsin en frispråkigt uttalad samhällskritik.

—

Skribenten är författare och jurist och Finska Pens representant i Pens internationella mänskorättskomitté.