Kriget och rosorna –  vad trädgårdar är och kan vara

Vad är motsatsen till krig? Kanske trädgårdar? I boken ”Orwell’s Roses” utforskar Rebecca Solnit ämnet. Orwell odlade rosor parallellt med sitt dystopiska författarskap, och den palestinska författaren och juristen Raja Shehadeh skriver att ”trädgården har räddat mig.” I en blomdoftande, men samtidigt skarp nutidsessä reflekterar Gungerd Wikholm över trädgårdens betydelse i hårda tider.

På tröskeln till covidepidemin, våren 2020, hittar Olivia Laing sin drömträdgård tillsammans med sin man Ian. Lockdowntiden börjar och hon tänker på John Miltons Paradise lost (1674), jordklotet dinglande i en tunn tråd och vad som helst kan hända.

Hennes trädgård har varit den kända engelska trädgårdsmästaren Mark Rumarys, med klättrande blåregn, clematis och kaprifol längs de milt röda tegelmurarna, allt övergivet och förvildat, med många slingrande stigar, som inte leder någonstans.

Hur hon gör den här trädgården till sin egen är ett av skikten i boken The garden against time – in search of a common paradise (2024). Hon väver samman skildringen av sitt liv i trädgården med kulturhistorien, oron för klimatet och dagspolitiken.

Jag tänker på dubbeltydigheten i boktiteln: En trädgård som är emot tiden, dvs. dess alltför snabba och försnabbade gång. Men också som en protest mot vår tidsepok, då mänskligheten inte tycks fatta, att naturen inte klarar av mycket mer rått utnyttjande. Olivia Laing går ännu längre än så: hon deklarerar att hon via trädgården ville införa en helt annan tideräkning än den dagliga nyhetshetsens.

 

 

Förruttnelse och fruksamhet

”Jag inte bara ville färdas bakåt i tiden genom århundraden. Jag ville få  en annan förståelse för vad tid är: den slags tid som rör sig i spiraler eller cykler, som pulserar mellan förruttnelse och fruktsamhet, mellan ljus och mörker. ” (min övers.)

Och hon skriver om behovet av ett gemensamt paradis, själva detta jordklotet att vårda sig om. Jag tänker mig att det också kan innebära ett ytterst vanligt, mycket litet paradis med bara en jordgubbsplanta, mynta och lavendel i krukor på balkongen i en liten stadslägenhet.

Under det första pandemiåret 2020 började tre miljoner människor i Storbritannien odla något för första gången, av dem var hälften under 45 år gamla.

Under det första pandemiåret 2020 började tre miljoner människor i Storbritannien odla något för första gången, av dem var hälften under 45 år gamla. Samma mönster gällde över hela världen, från Italien till Indien, skriver Olivia Laing.

I den skrämmande nya eran gav växande plantor tröst och hopp, och en känsla av att kanske kunna kontrollera deras växande i en helt oförutsägbar värld. Men trädgårdar fortsätter  också att vara exkluderande, fortfarande mera till för dem som har råd, mera för vita än för svarta människor. Så som författaren Jamaica Kincaid, född i Karibien, har skrivit i sin bok om trädgårdar:

”Jag härstammar huvudsakligen från afrikanska slavar, de människor vars tvångsarbete möjliggjorde trädgårdens värld så som vi har kommit att känna den, de människor vars själva existens möjliggör den moderna världen”.

 

Trädgård där ljusen tänds

Olivia Laings trädgård har murar, men liksom alla trädgårdar, hävdar hon, är den vidöppen mot världen. Och ja, jag tror henne. Efter att ha läst trappistmunken Thomas Mertons dagböcker och brevväxling, bland annat mot Vietnamkriget på 1960-talet, förstår jag, att världen kan synas tydligare när man lever koncenterad i en eremithydda i utkanten av ett klosterområde.

Trädgården som tillflykt, ett skydd undan blickar…människor samlas, skymningen faller, ljus tänds och vindlande samtal fortsätter bland clematis och klängande humle långt in på natten.

En trädgård är intressant i sin balansgång mellan det odlade och det vilda, mellan det öppna och det stängda, mellan väl avvägda beslut och det slumpartade. Trädgården som tillflykt, ett skydd undan blickar, men också som en plats där portarna öppnas välkomnande, borden dukas, människor samlas, skymningen faller, ljus tänds och vindlande samtal fortsätter bland clematis och klängande humle långt in på natten.

 

I tillvarons fröhus

Jag hittar mig själv sökande efter bilder på de hängande trädgårdarna i Babylon, de som i ett skede av livet fascinerade mig till den grad att jag tog dem med i en dikt:

”Det är tid att vara

Inte ofödd, inte död

…

Ibland skriver jag till dig från Semiramis

Tillåter mig att vandra i de hängande trädgårdarna

Andedräkten, andras och min egen, räddar mig igen

Den är en början, den gör mörker till ljus

Låter mörkret vara hett och helt

 

Nu är det tid att gå stilla genom natt och gräs

Tid att älska det man har ”

 

(ur Brokadstaden,1999)

 

Som om jag glömt att jag har skrivit på temat trädgårdar och att tvingas lämna dem. Om den stora törsten efter saftiga meloner, om det organiska. Jag läser min text i Brokadstaden (1999) om ”alla våra minnen av/ kärnor och skal”. Alltings innersta, ”tillvarons fröhus” och nåden att få leva just där, veta att det inte är för alltid.

…

”I den stora trädgården, vem ylar och gnyr?

Det är alltid någon som måste bita sig ut

Tiga eller tala, leva eller dö”

…

 

Orwell odlade rosor

En novemberdag sitter essäisten Rebecca Solnit på ett tåg och funderar på levande och döda. Det är den tid av året, då gränsen mellan dem blir ”porös”, skriver hon. Så tänker hon på träd, sin barndoms ekar i Kalifornien, som står kvar nästan oförändrade, på trädens kronor som sträcker sig upp och ut, medan rötterna står stadigt i jorden.

Hon tänker på Muir Woods, redwoodskogen, där det äldsta trädet är 1200 år gammalt. Och ja, så kommer hon att tänka på att George Orwell, som skrev dystopin 1984 odlade rosor. Hon har känt till det länge, men inte satt det i ett sammanhang i en text. Nu vill hon gräva djupare, ställa frågor om vem han var, vilka vi alla är. Om relationen mellan att odla en trädgård, känna en glädje över den, och att stå för rättvisa, sanning och mänskliga rättigheter. Och till att förändra världen.

George Orwell är 33 år, när han år 1936 planterar sina första rosor, de är sju till antalet.

George Orwell är 33 år, när han år 1936 planterar sina första rosor, de är sju till antalet. Han har nu fru och trädgård och redan ett händelserikt, episodiskt liv bakom sig: född i Indien, uppvuxen på olika ställen i England, har studerat vid Eton, tjänstgjort som polis i Burma. Han hade varit sjuklig redan som barn och kommer att dö i tuberkulos som 46-åring.

Han hinner ha två trädgårdar: den andra och sista på en ö i Hebriderna, med avbrutna vistelser och återkomster. Orwell för odlingsdagbok, hösten 1939, efter att andra världskriget brutit ut, skriver han, att han skurit ned floxen och bundit upp krysantemer.

”Några rosor försöker ännu blomma, annars inga blommor i trädgården nu.” (min övers.)

Det här skriver en man som har ett vasst öga mot totalitarism och propaganda, som är en rebell och revolutionär, kallar sig socialist. Rebecca Solnit förvånar sig först över rosorna, han kunde ha odlat  ”nyttiga” växter, kanske äpplen, men rosor! De gör något med honom, värt att utforska, samtidigt med ett öga in i oss alla.

 

Bland förbjudna jordgubbar

Medan jag låter mig översköljas av de täta texterna i Rebecca Solnits och Olivia Laings essäer, stiger erinringar av trädgårdar parallellt upp. Som om jag glömt hur det var att i femårsåldern stå i farmors trädgård bland borstnejlikor och förbjudna mognande jordgubbar. Jag hade igen rymt hit, här kände jag välbehag, men kunde också bli sur, när farmor  knackade hårt i fönstret efter att ha sett min avsikt att smaka på det förbjudna.

Är det en slump att jag sitter intill ljusröda vaniljdoftande nejlikor i en kruka medan jag skriver?

Är det en slump att jag sitter intill ljusröda vaniljdoftande nejlikor i en kruka medan jag skriver? Nu är jag ganska gammal, en pensionär, som så gott det går ömsar skinn inför åldrandets förfall, och alltmer njuter av det som växer, bär frukt. Det var meningen att jag skulle skriva på stugverandan vid sjön på landet, men efter att ha sett en huggorm glida förbi över berget vid trappan valde jag att sitta vid skrivbordet hemma i stan. Paradise lost. Paradise found. Jag vinkar till John Milton, som också, och inte oväntat, figurerar i Laings bok.

 

 

Paradisets paradox

John Milton skrev Det förlorade paradiset för 350 år sedan. Olivia Laing skriver om hur roande och intressant det var, också rent språkligt, att läsa Milton igen, efter att hon hade skaffat sig ett hus med en trädgård, den första ”riktiga”, som över 40-åring.

Adam och Eva drivs ut ur paradiset, de ser sig tillbaka, fäller en tår…

Adam och Eva drivs ut ur paradiset, de ser sig tillbaka, fäller en tår, men det är inte det stora drama, som jag tycker mig minnas från timmarna i biblisk historia i skolan. Paradisets par är nästan lättade: de behöver aldrig drivas ut ur Eden igen och det kanske inte var så fantastiskt att leva där, trots allt:

Ärkeängeln svingar hotfullt Guds flammande rött skinande svärd, och leder Adam och Eva ”till den östra porten, raka vägen, / ledde han dem/ sen utför branten snabbt/till slätten nedanför; därpå försvann han. /”…

”Världen låg framför dem, öppen, inbjöd dem att välja/sin hemvist fritt; Försynen ledde dem. Så vandrade de långsamt, hand i hand, /bort genom Eden på en ödslig väg.”

(övers. Ingvar Björkeson, 2012)

 

En död rysk soldat

Ja, bilden av Eva och Adam som fördrivs ur paradiset har följt mig sedan jag som liten fick titta i farmors bok ” Den Underbara Bibeln”. Till bilden hör de vita bondrosorna med sin underbara doft strax utanför farmors öppna kammarfönster, hennes runda svarta prydnadsdynor med broderade röda blommor på sängen och i ett album fotografierna från kriget, av en dödad rysk soldat i snön. Alla de gånger jag trott att den som ligger i snön är en stor trasdocka. Eller var det så som farmor kanske beskrev honom, när vi tittade på fotona och jag undrade varför det fanns så mycket taggtråd på dem.

På näthinnan i dag har Jonathan Glazers film A zone of interest (2023) fastnat, bilderna av Auschwitzkommendanten Rudolf Höss och hans familjs trädgård strax intill lägret och gaskamrarna. Att tänka sig askan från krematorierna som fallit över jordgubbarna. Bara en rätt låg mur finns mellan de frodiga växterna och utrotningslägret. Fru Höss, Hedwig,  förevisar stolt trädgården med växthus och simbassäng, för sin mor på besök. De vandrar runt bland rosor och dahlior och småpratar och hon säger:

”Vi har planterat vindruvor som får växa till sig, så att man slipper se lägermuren”.

I bakgrunden hörs skott, hundskall, skrik… och mera skrik.

 

Stöveln i ansiktet

I boken 1984, som kom ut år 1949, ser Orwell framtiden i en bild som är legendarisk: en stövel stampar in i en människas ansikte, ” – för alltid”. Men han har också skrivit nonsensvers, han har en dragning till det som är ”mysigt”, skriver Rebecca Solnit. Han uppskattar traditioner och rutiner och: höns. När han återvänder från spanska inbördeskriget, skriver han en lista över äggen hans hönor värper. ”Vi har nu 26 hönor…I går 7 ägg”… Det är vår och scillan blommar, hyacinter och påskliljor.

Ju mer Rebecca Solnit forskar i Orwells liv och texter desto mer ser hon  att rosorna inte är en motsats till dystopitexterna…

Ju mer Rebecca Solnit forskar i Orwells liv och texter desto mer ser hon  att rosorna inte är en motsats till dystopitexterna, de hör ihop, finns parallellt. En slutsats att ta till sig i en tid, då polarisering och indelningar i fack är alltför rådande.

Och hon ser Orwell som en slags brorson till Henry David Thoreau, en som kombinerar natur och politik. Thoreau är kanske omvänt mera känd för sitt ensamliv vid skogssjön i Walden än för sina tankar om civil olydnad, de som bland andra den unge Gandhi tog intryck av.

 

Änglatrumpeter och bambu

I krigstider räcker det med att en trädgård finns, existerar som ett bevis för andra sätt att leva, skriver Olivia Laing. Hon tänker på Abu Waad, som har kallats den sista trädgårdsmästaren i Aleppo, på kortfilmen om honom år 2016 under kriget i Syrien, då staden oavbrutet bombades. Också Abu Waad blev dödad. I filmen säger han, att han tror blommor är till hjälp, att de är det vackraste som finns, själva essensen i världen.

Jag tänker på änglatrumpeter, så vackra och så giftiga, på bambu, på en sen eftermiddag i den botaniska trädgården i Montpellier, den ska strax stänga för dagen. Ett ögonblick som senare är en ingivelse till en dikt.

 

”Narcisshuset, bergsväxterna, bambun

Doppa fingret i myllan, smaka den

En sprutande fontän, änglatrumpeten

tungt doftande mot handleden

När klockan ringer måste man

lämna trädgården, den höga grinden

öppnas och stängs, stängs och öppnas

En far lägger armarna runt

sin lilla pojkes axlar

Vatten i deras ansikten

i deras ögonfransar

”Paris respirait encore!”

(Brokadstaden, 1999)

 

Ja, där är den ju, igen, kopplingen mellan krig och trädgårdar. När Tyskland kapitulerade i maj 1945 gick fransmännen ut på gatorna och meningen ”Paris respirait encore” återkom, den franska huvudstaden kunde andas igen efter krigsåren. Meningen som dök upp i den saftigt växande trädgården i Montpellier och som jag, på något sätt självklart, skrev in som slutrad i dikten.

 

Stalins citroner

För mig är citroner kopplade till resor i Sydeuropa, kanske till en sandväg på Lefkada, där citroner rullar ner för en sluttning och stannar framför cykelhjulet. Eller så är det citroner som fallit i Boboliträdgården i Florens, något med det gula i rörelse, saften som finns innanför skalet mot den torra sanden.

Nej, jag tänker inte på Stalin när jag ser citroner. Men i Rebecca Solnits bok läser jag hur Stalin såg till att citroner odlades utomhus till och med i Moskva. Till Jaltakonferensen med Stalin, Churchill och Roosevelt, i februari 1945, kom en stor last med citroner, att användas i drinkar eller på kaviar.

Stalin försökte under efterkrigstiden tvinga citroner, på samma sätt som han tvingade människor, att fungera mot deras egen natur.

Stalin försökte under efterkrigstiden tvinga citroner, på samma sätt som han tvingade människor, att fungera mot deras egen natur. ” Se till att de blir vana vid kölden!”, hade han sagt. Till och med på hans datja på Krim frös citronerna, hur kunde han acceptera det? Och delade han ut sedvanliga bestraffningar?

Detaljen med citronerna kan verka enbart anekdotisk, men visar på ett större sammanhang. Vem tänker inte på Stalin som massmördare, på Holodomor, den långsamma svältdöden som han tvingade ukrainarna till på 1930-talet och lögnerna, alltid lögnerna. De som odlade vetet fick inget själva.

Vi lever i en tid med nya massmördare och diktatorer sprungna ur Stalins era och lögnerna har sin egen industri. Det farligaste med totalitarismen är att den attackerar sanningen och vill kontrollera både det förflutna och framtiden, skrev Orwell på 1940-talet. Men det vore för lätt att applicera hans dystopi 1984 på år 2024, säger Rebecca Solnit, i synnerhet med tanke på det hon kallar Silicon Valley-skuggan, som ju inte fanns på Orwells tid.

 

Rosor i Ramallah

I de förutfattade meningarnas värld finns det ändå en möjlighet att se sig noga omkring med risken att känna sig som en outsider, vilket den palestinske juristen och författaren Raja Shehadeh gör. Jag läser hans dagböcker från hemstaden Ramallah på Västbanken, granne med en av de fasligaste platserna i dag: Gaza, som vi ser ödeläggas i ett maktspel som inte tycks få något slut.

Shehadeh har arbetat som jurist för de palestinier som förlorat sina hem och sin mark under ockupationen, han har levt genom två intifador. Han skildrar de små vardagliga händelserna, hur han och hans fru Penny lagar mat, lyssnar på musik. Hur israeliska soldater kan skjuta ned en kvinna som hänger tvätt i sin trädgård, men vara nästan vänliga, också när de kommer in var de vill, gör vad som faller dem in.

Shehadehs vandringar i de bibliska bergen omkring har omöjliggjorts av de israeliska bosättningarna som bara fortsätter expandera. Checkpointer och stängda vägar gör livet allt svårare. Det är konkreta skildringar av en människa, som inte ger upp hoppet om en lösning med två skilda stater för palestinier och israeler, medveten om att den ser omöjlig ut just nu.

 

 

Att leva av och med en trädgård

Raja Shehadehs far var jurist, så också hans farfar. Vid grundandet av Israel 1948, tvångsförflyttades hans far med familj från Jaffa, han kom till Ramallah. Den tragiska familjehistorien finns inunder det dagliga, men också som en form av styrka. Shehadeh som har studerat i London, som ung försökt leva kollektivt ashramliv i Indien, har sitt fortsatta fäste i sitt hus med trädgård. En innergård med ett citronträd i mitten, olivträd och ja: rosor.

En innergård med ett citronträd i mitten, olivträd och ja: rosor.

Under intifadan år 2002, när Israel beordrade utegångsförbud i månader, gick och sprang Rajah och hans fru Penny runt sitt hus för att hålla sig vid sina sinnen, de levde med det som växte i trädgården och de lyssnade på musik, på Händel, på Bach. Det privata är politiskt, deklarerar Shehadeh och att han absolut inte vill delta i ”tävlingen” om vem som lider mera, palestinierna eller israelerna.

”Blommor lyser upp här, ger en positivare inställning till livet”…”ger en känsla av kontroll över ens egen värld”, skriver han.

Det kan kännas ironiskt att en del gator på de israeliska bosättningarna har namn efter blommor: Jasmingatan, Narcissgatan… Men Rajah Shehadeh nämner också, att en israelisk soldat under intifadan år 2002, lämnat en lapp till en granne, när soldaterna fällt omkull blomkrukor och myllan runnit ut:

”Sorry for the mess. I hope we meet in better times. Stay away from the windows.”

” Ursäkta, att vi har rört till det här. Jag hoppas vi möts under bättre tider. Håll er borta från fönstren.”

När jag har skrivit den här texten låter jag nyheterna i teve ta plats och ja, det vi kallar ”verkligheten” slår in med ny udd. Så går jag ut på balkongen och blir, liksom dagen innan, barnsligt glad åt att se jordgubbsplantan i en ny, sen blomning. De vita kronbladen faller av och små gröna jordgubbar kommer fram.