Jag inleder med en kliché: litteraturkritiken befinner sig i en kris och dess status är lägre än någonsin tidigare. Den här känslan kan förstås betvivlas med kännedom om det faktum att jag snart kan räknas till sextio-plus-generationen, som av naturliga skäl mer nitiskt lägger märke till saker och ting som är på väg ut, och inte alls lika färmt lägger märke till företeelser och förändringar som är på väg in. Uppenbarligen börjar man redan i min ålder få irriterande tendenser att närma sig ting i samtiden med fraser som ”annat var det förr”, ”förrivärlden var man lyckligare/mer bildade” och ”slutet är nära”. Kanske den här böjelsen att se framtiden i mörkare toner än det förflutna ökar med åren och till slut blir en inrotad vana.

I en värld där allting hänger ihop, kan man lägga ansvaret för kritikens tillstånd på någon enskild? Att konstatera faktum är i sig ett ställningstagande: också det påverkar allt, om än inte mycket mer än en fjärils vingslag.

Rent ut sagt: jag är inte nöjd med dagens litteraturkritik, inte med kultursidornas tillstånd, inte med recensionernas längd, de krymper ju snabbare än isen i drinken, inte med arvodena. Jag är inte nöjd med hur samtiden ser på litteraturen, med hur de enskilda i en övervägande majoritet av kritiker svarar på kritikervärvets utmaningar.

Att bena ut mitt missnöje och motivera min pessimism är förstås krångligare än att bara ge luft år en subjektiv känsla. Det är alltför enkelt att säga att kommersialismen har trängt sig förbi andra värden också in det litterära livet – åtminstone i så måtto att den litteratur som passar folks plånböcker bara i undantagsfall väcker diskussion. Och att recensionerna har blivit varudeklarationer eller någonting annat som är lika vilseledande.

Kritiken lever på sina brister

Något fel är det i alla fall på kritiken. I ett mer tidlöst perspektiv skulle man kunna konstatera att det handlar om en genre där det alltid är något på tok, men att den överlever på den omständigheten att den åtminstone är kapabel att bli medveten om sina fel och brister; den kan t.o.m. vända dem till sin fördel. Man har sagt att kritik är konsten att missta sig. Det är ett lika svävande konstaterande som att ”romanen är allätare – liksom svinet”

Just nu tycks det största felet hos kritiken – den ordkonst som lever på sina brister – vara att den saknar den självreflektion som kan korrigera kursen. Kritiken lever sida vid sida med ”stora litteraturen”, självtillräcklig och mätt som en bortskämd innekatt som blivit krånglig med maten. Den gillar bara lättsmälta godbitar som inte sätter de förutfattade meningarna och aptiten alltför mycket på prov. Fiberrikare mat lämnar den förstås helt åt sitt öde. Men i ett avseende skiljer sig kritiken från katten, som också som mest hospitaliserad fortfarande är ett potentiellt rovdjur. Dagens kritik ser sin tama natur som en dygd. Den retar ingen, den är helt luktfri och strängt taget ingenting annat än en prydlig liten hög ord i ett hörn av kultursidan.

Med detta menar jag förstås inte att inte också en tam kritik om den ville skulle kunna håna ett verk som fått lagom lite uppmärksamhet till del: vilken pudel som helst kan ju göra det, om den sitter tryggt i sin massiva mattes famn. Jag menar: kritiken ifrågasätter inget. Den diskuterar inget, för en diskussion betyder att man lägger sig själv i blöt. Den försöker framstå som modig genom att devalvera eller ignorera verk av sådana författare som redan av en eller annan anledning befinner sig i marginalen, men den ifrågasätter just inte böcker av författare som har en erkänd position på det litterära fältet, eller banar väg för nya spännande synpunkter på dem.

Jag har till exempel inte med bästa vilja i världen kunnat läsa Kjell Westös Finlandia-belönta roman längre än halvvägs, för vad jag finner är inget annat än en snyggt och vackert skriven roman, som inte har något som skulle störa min sinnesro. Därför är jag förvånad över att ingen annan har satt verket under debatt.

Konsensus, pest för kritiken

En sak finns som kritiken borde sky som pesten: konsensus. Jag hittar inte längre något annat än konsensus hos dagskritiken, en samstämmighet och ett stort och enkelriktat medhårsstrykande av det som ligger smidigt och framgångsrikt i tiden. Nuförtiden verkar det nästan vara en fördel om en bok inte är svår, om den inte utmanar läsarens språk eller världsbild på något nytt sätt, och om den är bara är skenbart problematisk.

Vårt litterära liv som fortfarande håller på och hämtar sig efter svackan för ett par decennier sedan, efterkommer slaviskt den stora publikens längtan efter success stories. Det är förstås trevligt om boken berättar en sådan framgångshistoria, men framför allt ska författaren själv vara en framgång. Alla är nöjda när en och samma roman är både kritiker- och försäljningssuccé, och i synnerhet om författaren därtill får Finlandia-priset. Då har vi orsak att säga att romanen mår bra, fastän den är allätare som grisen.

Mer än så här kan poetiken knappast smälta in i marknadsekonomin. När jag var ung – då den globala uppvärmningen ännu inte gjort litteraturen medgörlig och kritiken trubbig – betraktade man besvärliga och svårförståeliga böcker som särdeles intressanta, och kritiken försökte enligt bästa förmåga öppna nya vägar till bokens komplicerade värld. Jag vet inte om det lyckades då heller, men i mina unga ögon framstod den här svindlande ordakrobatiken som något helt i en egen klass, intelligent, bildad och modig. Genom att ta efter blev jag själv kritiker.

Nu ser allting annorlunda ut, fast återigen kanske delvis bara i mina egna ögon. När kritikerna inte ens ids försöka sträva till en resonerade, problematiserande diskussion, eller när deras forum inte ger dem utrymme eller möjligheter till det, då börjar böckerna småningom också se ut som kritiken. Och litteratur som såg ut som kritiken fanns ju också då kritikerna var strängare, briljantare. Man märker skillnaden när man jämför Westös roman Där vi en gång gått med tidigare skildringar av medborgarkriget, Sillanpääs Det fromma eländet, Diktonius Janne Kubik, Warburtons Fällas eller falla, Linnas torpartrilogi eller Meris Det hände 1918.

Westös roman kan för all del vara bra, men jag har rätt att ifrågasätta det. Genast när någon ifrågasätter ett verk blir det en problematiserad, mångbottnad och komplicerad helhet, och de läsare som förhåller sig positivt lika väl som de som förhåller sig negativt tvingas bli uppmärksamma på verkets interna spänningar, hur de arbetar och i vilken ritning de lyckas driva verket.

Litteratur betyder alternativ, luftväxling, rörelse och mångfald. Om så inte vore, om kritikerna bara förstärkte haussen kring litterära pris och försäljningstoppar, då har kritiken inte en chans att åskådliggöra litteraturen mot en bakgrund av dess historia. En litteratur utan historia kan knappast kallas litteratur, det är bara ett tafatt försök att rädda oss från att drunkna i en alldeles konkret analfabetism.