Vilken form av nationell kulturversamhet som pågår året runt kan starta först efter midsommar? Vad är det som mycket ofta slutar först följande år? Inom vilken kulturverksamhet som pågår året om kan de aktiva få betalt bara under ett halvår, om ens då? Denna udda fågel är den finländska kulturtidskriften, vars ekonomi är beroende av undervisningsministeriets kulturtidskriftsstöd. När man också i denna situation lyckas göra professionella kvalitetstidskrifter är kravet på överlevnad mycket vidare än kunnande i kultur och journalistik.

En betydande del av de finländska kulturtidskrifterna och opinionsbildande tidskrifterna får sina största inkomster från det kulturtidskriftsstöd som undervisningsministeriet beviljar. Stödet är ett livsvillkor för tidskrifterna, och det garanterar en brokig mångfald av kulturtidskrifter. I årets stadsbudget är 757 000 euro reserverade för kulturtidskriftsstödet, vilket är samma summa som förra året. År 2000 och 2001 var summan 4 500 000 mark. Stödet har förblivit detsamma, det har inte följt den allmänna kostnadsutvecklingen.

Stödet kan vara högst 70 procent av en tidskrifts årliga utgifter. Särskilt för de minsta tidskrifterna är stödet nära denna övre gräns.

Man ansöker om stöd varje år i slutet av februari. Nämnden som förbereder stödets utdelning inleder sitt arbete efter valborg. Däremellan är två månader för att göra ett sammandrag av några hundra ansökningar för beslutsfattande. Det är en rejäl tidsperiod, även om arbetet görs parallellt med annat arbete. Om denna tidsperiod verkligen behövs säger det en del om prioriteterna hos myndigheten som beviljar stödet.

Kombinationen är helt visst ytterst viktig eftersom beslutsfattarna inte alltid ens ser tidskrifterna då de gör sin framställan. Den enda objektiva faktorn som påverkar beslutet blir då budgetens underskott. Det lämnar utrymme för lobbning när föredragande tjänsteman och det politiska fingret gång efter annan förändrar förslaget som experterna förberett.

Kulturtidskriftsnämnden samlas endast ett fåtal gånger. Föredragande, som inte hör till nämnden, presenterar frågan för beslut hos kulturministern i början på juni. Tidningarna får i allmänhet besluten kring midsommar. Förra året daterades undervisningsministeriets brev om beslut 17.6 2002. När meddelandena om beslut dessutom gick genom ämbetsverkets postningssystem och med tvåans post nådde de mottagaren först efter midsommar.

Alla vet vad som händer i Finland under en dryg månad efter midsommar: ingenting, med undantag av sommarevenemangen. Många små kulturtidskrifter kan inleda verksamhet som motsvarar hela årets ekonomiska realiteter först i augusti.

Kulturtidskriftsnämndens tjänstemannaordförande motiverar tidtabellen med att bokslut för de föreningar som ger ut tidskrifterna oftast blir färdiga först under årsmötena i april. Eftersom stödet är tänkt för tidskrifter i ekonomiska svårigheter måste man som grund för ett positivt beslut uppvisa ett underskott för föregående år. Redan i februariansökningarna frågas det efter ekonomiska uppgifter som motsvarar ett bokslut. Noggranna sökande har redan då rett ut föregående års utgifter och inkomster. Man får anta att de sökande känner till följderna av vårdslösa ansökningar.

Om nu förberedarna inte tror på annat än det officiella bokslutet, varför måste då de sökande göra dubbelt jobb för att ha mellanbokslut färdiga i februari?

En spiral av elände

Är man väldigt fattig kan man inte ständigt redovisa budgetunderskott. Om en kulturtidskrift är en förenings huvudsakliga och så gott som enda verksamhetsform är tidningen snart historia om dess ekonomi är helt beroende av kulturtidskriftsstödet. Om man lever anständigt och sköter sin ekonomi så att inkomsterna – kulturtidskriftsstöd, prenumerationsavgifter och sporadiska annonsintäkter – täcker utgifterna är följden ett straff. Följande år blir det inget stöd.

De som levt i en eländesspiral i åratal har lärt sig sin läxa. Om den utgivande sammanslutningen inte kan ta risken att räkna med att den förutspådda stödsumman kommer in måste man söka andra sätt att verka. Detta är orsaken till den besynnerliga men relativt vanliga praxisen att ge ut ett eller två nummer av en fyranummers tidskrift först följande år, de två sista numren ibland som ett konstgjort dubbelnummer. En tidning som lyfter stöd måste ju utkomma med minst fyra nummer, vilket är ett alldeles rimligt krav.

Få små tidskrifter har reservfonder. Om en tidskrift vill vara trovärdig och komma ut professionelt bland annat enligt den tidtabell som meddelats prenumeranterna betalas endast så att säga nödvändiga utgifter i väntan på beslut om understöd. Till dem hör inte arvoden, som fattiga skribenter inte har råd att börja driva in. Om någon gör det är hon eller han en sk. besvärlig person vars tjänster tidskriften inte använder i framtiden.

Följden av eländesspiralen är ofta att arvoden inte alls betalas ut. Utgifterna förblir anspråkslösa, liksom understödet. Så här föds inte heller någon press på en höjning av stödet. Så här föds i stället tråkiga situationer där människor som skriver för inga eller väldigt låga arvoden återanvänder sina texter i olika tidskrifter. I början på året diskuterades återanvändning av kritik på Lysmasken.

Stöd för förslag till förnyelse

Kari J. Kettula, medlem av kulturtidskriftsnämnden, har gjort ett förslag för att förändra administrationen av understödet. Deltagarna i Kulttis finansieringsdag 26.4 2003 har redan hurrat för Kettulas förslag. Kettula föreslår ändringar i tidtabellen för ansökningar och beslutsfattande, ett särskilt projektstöd, ett årligt kulturtidskriftspris och ett utjämningssystem för de tillfällen då en tidskrifts ekonomiska situation varit bättre än väntat under ett år.

Kettulas förslag till tidtabellsförändringar är i rätt riktning men inte tillräckligt. Majoriteten av statsstöden söks nuförtiden på hösten, besluten är färdiga genast i början av året. Redovisningen görs genast då bokslutet är färdigt. Utgångspunkten för Kettulas förslag är fortfarande att grunden för understödsbeslut bör vara information från föregående års bokslut. Staten har ju alltid kunnat sköta om övervakningen. Är det omöjligt att låta en nämnd sammankallad på kulturella grunder fatta sina beslut på kulturella grunder och troskyldigt lita på de sökandes förhandsuppgifter?

I Kettulas förslag ingår en övergång till projektstöd, som i olika nordiska länder fungerat bra. Det skulle förverkligas genom att höja stödets totalsumma. Kettula föreslår för detta ändamål en höjning på 75 000 euro, 10 procent av hela stödsumman.

Detta förslag kan man gärna stöda så länge det verkligen genomförs som extra stöd för tidskrifternas utvecklingsprojekt. Om man börjar dela ut en del av det nuvarande stödet som projektstöd gör man tidskrifterna en björntjänst. Ett projektstöd som låter vackert och ofta är motiverat med en bättre framtid och kvalitet innebär i kulturarbetets eländiga vardag en ständig projektcirkel där inte ens basresurser kan säkras om man inte hela tiden presenterar nyhet efter nyhet, precis som om de gamla funktionerna skulle leva med på välsignelse allena. Detta skulle också driva tidskrifterna till en osund konkurrens med varandra.

Kulturtidskriftspriset låter fint – i synnerhet om det också mätt i euro skulle bli ett kulturtidskrifternas Finlandiapris. Ett utjämningssystem skulle säkert hjälpa inte bara tidskrifterna, utan också underlätta arbetet för nämnden som behandlar ansökningarna. Det skulle också lösa varggroparna i tidtabellen för ansökningar och beviljande.

Stöd till tidskrifterna eller biblioteken?

En del av kulturtidskriftsstödet riktas till biblioteken för prenumerationer på de understödda tidskrifterna. År 2002 gick 105 700 euro till bibliotekens prenumerationer.

Tidskrifterna ser på detta med blandade känslor. Summan verkar stor, det är ju ungefär 15 procent av hela stödsumman. Varje tidskriftsmakare börjar lätt grunna på hur mycket stöd den kanske just egna tidskriften skulle ha beviljats om hela summan hade gått till tidskrifterna. Prenumerationsstödet var år 2002 klart stödde än de två tidigare åren (457 700 mk under 2001 och 444 000 under år 2000). Det är befogat att fråga efter orsaken till höjningen när det inte funnits mera att dela ut än tidigare år.

Det är dock självklart att kulturtidskrifterna skall synas i biblioteken. Det är bra om stödmoroten höjer deras intresse att prenumerera på små kulturtidskrifter. Var annanstans än på bibliotekeket råkar en läsare och potentiell prenumerant som är intresserad av kultur och någon av dess specialområden få ett exemplar i sin hand? Tidskrifter som ges ut med hjälp av kulturtidskriftsstödet har just ingen marknadsföringsbudget.

Eftersom det fortfarande lyckligtvis finns många bibliotek blir 105 700 euro till småpengar genom ett par divisioner. Förra året fick de minsta biblioteken 200 euro i stöd för att prenumerera på kulturtidskrifter, och de större fick inte heller mera än 455 euro. Inte är det något att vara avundsjuk på.

I stället för avundsjuka lönar det sig att lägga energi på att höja stödet.

Mera information:
http://www.minedu.fi/uvm/understod/kulturtidskifter.html

År 2002 var den minsta stödsumman 500 euro (bl.a. Eesti Lehti och Finnzine) och det vanligaste stödet 1700 euro. De största stöden fick Teatteri (30 000), Taide-lehti (29 000), Musta taide (25 000) och Kaltio (22 000). Stöd beviljades också åt bl. a. åt Parnasso (10 000) och Kanava (6 500). Fem nätpublikationer fick kulturtidskriftsstöd år 2002, bl.a. Lysmasken. Av tidskriftsstödet beviljades ca 20 procent åt religiösa publikationer. Stockmann beviljades 100 e i spridningsstöd, dit bibliotekens inköpsstöd också hör, för stödjande av tidskrifter med liten upplaga.

Översättning Hanna Lahdenperä