Under sommarlovet kan behov av böcker uppstå på ett helt annat sätt än under skolterminerna. Nu behöver man inte fösa ihop barnen med skolböckerna, man behöver underhållning för bilresan och på stugan kan de elektroniska medierna ha sina begränsningar. Också föräldrar som inte fäst särskilt stor uppmärksamhet vid sina barns läsning kan uppdatera sin uppfattning om barnlitteraturen när de stiger in i biblioteket eller möter bokhandelns sortiment.

Behovet att skaffa sig mer läsning kan ha sin upprinnelse i barnets egna önskemål eller i förälderns egen ädla tanke om att barnet ju borde läsa åtminstone en riktig bok under sommaren. Vad fanns det nu igen för böcker när jag var barn …? Finns de fortfarande i handeln? Nej, biblioteket har ju fört mina favoriter till magasinet! Och de där vampyrerna som de moderna böckerna kryllar av! Konstiga bilder av människor med slangar till armar och inga armbågar.

Barnboksforskarens utopi är att alla föräldrar aktivt skulle följa med vad som händer på barnlitteraturens område. Varje familj har sin egen kultur, och föräldrarna vägleder troligen sina barn i enlighet med sina egna starka sidor. Vissa satsar på barnens träning, andra på konst, och givetvis finns det också de som låter barnen hitta sina egna preferenser enbart utifrån kamraternas exempel.

Barnboksforskarens utopi är att alla föräldrar aktivt skulle följa med vad som händer på barnlitteraturens område.

Läsningen, den litterära världen, behöver på ett särskilt sätt föräldraexempel, eftersom det i grund och botten inte rör sig om en social verksamhet. Läspedagogikens ständiga bekymmer, varför pojkar inte läser, skulle förminskas betydligt om bara pojken hade en läsande pappa (eller en annan viktig manlig förebild). Under sommarlovet, när föräldrarna vaknar upp till behovet av barnböcker, märker de visserligen att barnen redan fått vägkost för sin läsning i skolan, av kamraterna, på biblioteket, av bokpratare, på internet och från många andra håll. Eller så har de inte fått något alls, för att alla de här inspiratörerna inte kunnat få fäste hos dem, av den orsaken att barnen aldrig tänts av den första gnistan. Var skulle den ha tänts? Hemma.

Vägen till litteraturens värld börjar i hemmet, när barnen upplever att föräldrarna vill ge dem allt som är gott och allt som behövs för att leva. Varför är då litteraturen lika viktig som maten och kläderna och att vi rör på oss? Därför att det växande barnet hela tiden samlar information om omvärlden, framför allt bygger barnet upp ett sätt att medvetet gestalta, som hjälper det att förstå världen. Barnet vill veta vad en grävskopa och en arkeolog är, men törstar utöver det efter svar, och efter material som säger vem barnet självt är, och hur det placerar sig i den omgivande världen.

Böckernas illustrationer och språkliga uttryck visar barnet bekanta ting och frammanar en igenkännandets glädje och en förmåga att strukturera. I takt med att barnet utvecklas blir nya ting och företeelser alltmer spännande och banar väg mot fantasieggande världar. I det här avseendet finns det ingen god eller dålig barnlitteratur.

Men är det inte – just med tanke på den medvetna gestaltningen – särdeles väsentligt vilka ideologiska modeller som förmedlas genom barnlitteraturen, frågar den uppmärksamma föräldern. Är arkeologen som gräver i fornlämningar viktigare i barnboksgestaltningen än grävskopan som röjer grunden för ett nytt boningshus?

Dessa faror har utmålats under snart sagt hela barnlitteraturhistoriens historia. Det lättköpta exemplet hjälper mig fram till svaret att de vuxna ofta låter sina egna aktuella frågor avspeglas i barnböckerna, utan att förstå att barnet inte hunnit lika långt i sitt samhälleliga tänkande. Barnet behöver någonting, låt vara att det är en ideologiskt vinklad information om grävskopan och om arkeologen, för att kunna placera dem i sin världsbild när hans eller hennes kognitiva kalejdoskop börjar producera samhällsekonomiska figurer.

Inte heller barnlitteraturens expertis skulle vilja släppa iväg barnet att utforska böckerna värld utan den ideologiska orons barlast. Kritikens uppgift är ju att bedöma, men enligt mig bör den koncentrera sig på verkets skönlitterära halt.

I barnbokskritiken slinker fokus lätt in på bedömning av innehållet. Genom att följa med kritiken och rekommendationerna är det lätt att sätta ihop bilden av hur en samtida bra barnbok borde se ut. Acceptabla teman är vänskap, empati, att man bryr sig om andra och framför allt att man tolererar olikhet. Barnbokskritiker gläds över skildringar av okonventionella familjer och pluralistisk gemenskap. Representanter för invandrare, funktionshindrade och minoriteter är önskvärda som huvudpersoner, också synligt i illustrationerna.

Allt detta är goda ting, och som god människa och mormor kan jag inte förneka deras värde som barnbokens etos. Men jag vill ändå fråga om det vore möjligt att man i kritiken av vuxenböcker skulle lyfta fram motsvarande tematik som speciella dygder, och att man efterlyste invandrarrepresentation i skildringen. I litteratur för vuxna får världsbilden se ut hur som helst, för man tänker sig att en vuxen är kapabel att göra egna bedömningar, och i underhållningslitteraturen är det ingen större skillnad.

Särskilt rekommenderar jag att man diskuterar litteratur med barnet, för att föräldern skulle få höra hur barnet i verkligheten har upplevt det lästa.

Föräldern som väljer bland barnböcker, och experten som bedömer dem, har fortfarande blicken hårt fixerad på uppfattningen att barnet tar till sig böckernas innehåll och värderingar som de går och står. Därför måste man skydda barnet och vägleda det som läsare, i enlighet med de egna värderingarna. Varje förälder har absolut rätt till det, men jag skulle hoppas att de vuxna skulle förhålla sig till barnens läsning på samma sätt som till sin egen. Annars har förnyelser till form och uttryck och nya experiment ingen möjlighet att nå en barnpublik. Föräldrarna väljer ju sommarläsning enligt sin egen konservativa smak. Särskilt rekommenderar jag att man diskuterar litteratur med barnet man läser för, eller som just lärt sig läsa, för att föräldern skulle få höra hur barnet i verkligheten har upplevt det lästa. Det här kräver träning, men förhoppningsvis har man tid för det nu under semestern.

Hur skulle det vara om man lät barnlitteraturen utveckla sig som Pippi Långstrump i Villa Villekulla. Varken polisen eller barnomsorgen kan kontrollera Pippi. Tama Tommy och Annika ”läser” den socialt omöjliga varelsen Pippi, men de blir för den skull till sitt yttre inte mer pippiaktiga än de varit tidigare. Trots det kommer de att uppleva allt möjligt underbart gränslöst och anarkistiskt tillsammans med Pippi, och som människor kommer de att förändras – varaktigt.

Maria Ihonen

Skribenten är barnlitteraturforskare, som har tidigare jobbat som direktör för finska barnboksinstitutet, Lastenkirjainstituutti.