Idag talas och skrivs det mycket om att barn och unga läser allt mindre. Vuxna har också svårt att koncentrera sig på vad de läser. Utbudet text och andra fritidssysslor är överväldigande. Men läsning har något unikt att erbjuda, vad är det? Mitt motiv att jobba med läsfrämjande är att andra ska hitta fram till samma saker som hjälpt mig.

Jag fördjupade mig aldrig desto mer i den debatt om litterär kvalitet som fördes för ungefär ett år sen. Läste inläggen, men har glömt det mesta utom att debatten lämnade en känsla av irritation och att den inte angår mig – förlåt!

Till vardags arbetar jag med läsfrämjande verksamhet på Läscentrum, och det är ett faktum att personer i alla åldrar läser färre böcker än förr. Annat lockar mer. Det kräver rätt mycket att hitta rätt bok, en som passar just dig just nu. Utbudet svensk litteratur på biblioteken är inte lika brett som det varit. Man kan beställa, men då ska du veta vad du vill ha. Jag vill botanisera i hyllorna. Det finns tips på nätet, men det kräver lite av dig att hitta rätt där också.

Känslan att veta vad du söker, hålla boken i handen och känna hur boken smakar, berättarens tonfall, är viktig.

Känslan att veta vad du söker, hålla boken i handen och känna hur boken smakar, berättarens tonfall, är viktig. Sen gäller det att ge boken 50 sidor innan man bestämmer sig för att fortsätta läsningen eller lägga den åt sidan.

Jag tänker inte tala om nyttan med läsning – det hör till min brödföda och det är naturligtvis en viktig aspekt för både individen och samhället. Man måste kunna läsa och förstå vad man läser i det här samhället. Jag tänker skriva om vad läsningen gett och ger mig som privatperson.

Född 1965 hade jag förmånen att växa upp och leva en stor del också av mitt vuxna liv utan internet och smarttelefon.

 

Vad är svåra böcker?

Min uppväxt var full av böcker och läsning. Alla i familjen och släkten, alla mina vänner läste. Vi gick till biblioteket tillsammans, tipsade varandra och pratade om vad vi läste. Såvitt jag minns talade ingen om kvalitet. Vi talade om vad som hände, hur det kändes för oss och för personerna i böckerna.

Vitnosserien av Marie-Louise Rudolfsson, Martha Sandwall Bergströms Kulla Gullaböcker, Rosa eller de åtta kusinerna av Louisa M. Alcott var lika viktiga som lite senare Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, Björlings dikter och Odysseus av James Joyce. De senare läste jag under gymnasieåren. Jag har aldrig tyckt de är ”svåra”. För att referera till Olof Lagercrantz i Om konsten att läsa och skriva: ”För min egen del tvivlar jag på att jag upptäckt ett enda författarskap på egen hand. Allt vad vi läser träder fram i ljuset som någon annan tänt.”

Jämfört med hur mycket folk i snitt använder på att skrolla på sina telefoner idag tar de här klassikerna inte ens särskilt lång tid att läsa.

Jämfört med hur mycket folk i snitt använder på att skrolla på sina telefoner idag tar de här klassikerna inte ens särskilt lång tid att läsa.

 

Övermättnad och analys

I sin bok Lära sig att falla. Om kärlek och andra känslor skriver Merete Mazzarella om läsning på ett sympatiskt sätt. Hon talar för romancegenren, kioskromaner, kärleksromaner – eller som Jan Myrdal kallade genren, tantsnusk.

Hon skriver om hur man kan drabbas av läsleda när man börjar analysera det man läser. Att litteraturstudier kan bli kontraproduktiva av den anledningen att det känns som att stycka älgar när man läser, i stället för att njuta av smaken när man äter köttet. Jag reagerade inte så när jag studerade litteratur, jag tyckte uppriktigt att det var roligt att analysera och lära mig mera.

Däremot började det i något skede av studierna bjuda emot för att det blev så bråttom med läsandet. Inför en del tenter var högarna skönlitteratur så höga att det väckte motstånd. När jag tvingade mig igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarna i rasande takt mitt i natten, minns jag att jag började tvivla på mitt ämnesval. jag tyckte den var gräsligt tråkig. Det var mängden och tvånget, inte analysen som avskräckte.

Bilder. Pixabay.

 

Läsning som smärtlindrare

Inser att jag låter odräglig och privilegierad. Å andra sidan har jag en funktionsnedsättning som gett mig kroniska smärtor sedan tidiga tonår. Vissa dagar gör allt ont: att sova, ligga, sitta, stå och gå. Läsning kan i bästa fall ge mig en möjlighet att för en stund glömma mig själv. Läsningen är faktiskt nästan den verkningsfullaste hjälpen. Tv-serier fungerar inte alls, musik i någon mån.

Läsning kan i bästa fall ge mig en möjlighet att för en stund glömma mig själv.

Peter Mickwitz skriver i sin essä Sett att läsa om hur läsning perceptoriskt är ett annat sätt att ta till sig berättelser än att lyssna på ljudböcker eller se på film. När du läser använder du andra och fler instrument. Till skillnad från när du ser på film och lyssnar på böcker, kan du själv bestämma takten.

Det finns en drös böcker om att läsa. Den klassiker på området som stannat i mitt minne är Olof Lagercranz lilla bok Om konsten att läsa och skriva (1986). Där poängterar han läsarens medverkan i läsupplevelsen, att läsaren de facto gör halva jobbet.

 

Tolstojs kloka läsare

Lagercrantz refererar till Leo Tolstojs hustru, Sofia Andrejevna Tolstoj som när hon skrev rent Krig och fred, skrev till honom: ”När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok.”

Just så är det. Krig och fred är i likhet med många andra klassiker ett verk som ger läsaren olika saker man kan känna igen, olika känslor och erfarenheter beroende på var man är i livet. När man är ung finns det mycket man inte är redo att ta till sig men å andra sidan går läsningen rakt in i hjärtat och stannar där på ett sätt som senare (läs)upplevelser sällan gör – när huvudet så att säga börjar vara fullt.

När furst Andrej i Krig och fred rider genom snårskogen i lövsprickning för att träffa Natasja är han en annan än några månader tidigare efter hustruns död.

I slutet av Giuseppe Tomasi di Lampedusas mäktiga roman Leoparden kommer det som av misstag fram att hjälten don Fabrizio i djupet av sitt hjärta uppskattat och hållit av den mer anspråkslösa Concetta – fast han gifte sig med den strålande Angelica. Concetta hade (på grund av dåligt självförtroende?) inte uppfattat det – och stött honom ifrån sig.

En punkt då man inser att livet kan ses ur olika vinklar vid olika tidpunkter.

Både Andrejs vårliga uppvaknande och Concettas senkomna insikt om sitt värde är vändpunkter för romanpersonerna, men också för läsaren. En punkt då man inser att livet kan ses ur olika vinklar vid olika tidpunkter. Att allt kanske var eller är helt annorlunda.

 

Kvinnors rätt till identifikation

Om man någonsin ska hitta till mer mångbottnade läsupplevelser, bör man börja någon annanstans. Man bör åtminstone ha möjlighet att odömd börja där man vill.

Som Mazzarella påpekar har romancegenren stolta anor i bland andra Jane Austen. Många kvinnor kan ha känt triumf tillsammans med Jane i repliken ”Reader, I married him”. Det var alltså hon som gifte sig med Rochester, inte bara han som gifte sig med henne. Eller, det är det perspektivet som är det viktigare för en kvinnlig läsare, att hon är det aktiva subjektet.

Och, som Simona Ahrnstedt, Sveriges romancedrottning påpekar, är kärleken i romance sällan ett mål i sig. Romanerna är ofta utvecklingsromaner med huvudpersoner som kämpar med samma frågor som läsarna: våld, sjukdom, föräldraskapets utmaningar och sorg.

Säg mig den person som håller sig helt och hållet till kostrekommendationerna, som bara tänker gott om andra och lever på allt sätt dygdigt och sunt.

Antingen man vill det eller inte, måste man äta allt möjligt, råg och vete, sött och salt. Samma sak gäller kanske det vi läser.

 

I essän nämns och citeras:

Merete Mazzarellas Att lära sig falla. Om kärlek och andra känslor (Schildts & Söderströms 2024)

Peter Mickwitz: Sett att läsa (Ellips, 2018)

Olof Lagercranz: Om konsten att läsa och skriva (W & W 1986)

 

Läscentrum och läsfrämjande verksamhet:

  • Organisationen förmedlar författarbesök, har olika projekt, det mest kända ”En läsgåva till barnet” som består av fakta på 19 språk, artiklar, paket med rim och ramsor och lästips för barn i olika åldrar. Här ingår en liten kasse med böcker – en för bebin och en sagobok för barn i lekåldern och ett läsmått. Kassen delas ut till alla barnfamiljer av barnrådgivningen.
  • Läscentrum sammanställer också ”Tio fakta om läsning” att användas av skolor, journalister och andra intresserade.
  • Läscentrum upprätthåller också den tvåspråkiga digitala tidningen, Kiiltomato-Lysmasken för vuxna och Lukufiilis-Läsglans för unga läsare

Barbro Enckell-Grimm är kulturproducent på Läscentrum och frilanskritiker.