Läsfärdigheten byggs av lust, förståelse och jämlikt fördelade resurser
Skolan har alltid handlat om att barn ska lära sig läsa och så småningom bli allt bättre på det. Så varför skulle det då behövas en person som åker runt på heltid och pratar om just läsning med elever, lärare och föräldrar? Den frågan inleder jag ofta med när jag står inför en publik i egenskap av finlandssvensk läsambassadör.
Inte helt oväntat ligger bakgrunden till det treåriga projekt jag arbetar med i de mångomtalade PISA-resultaten. Läsambassadörer har det i och för sig funnits länge på olika håll i världen, men idén om att få en finlandssvensk sådan uppstod som en följd av att PISA-undersökningen 2012 visade att 15-åringarna läser allt mindre på fritiden och att läsfärdigheterna håller på att försämras. Detta gäller också Finland, även om vi fortfarande placerar oss högt bland OECD-länderna.
När en närmare analys av de finlandssvenska PISA-resultaten visade att eleverna i de svenskspråkiga skolorna, och i synnerhet pojkarna, i medeltal läser sämre än de finskspråkiga eleverna var det dags att ta tag i saken. Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och organisationen Tidningen i skolan tog då initiativ till en treårig satsning med syfte att skapa en grund för en effektiv, synlig och långsiktig satsning på läsfrämjande verksamhet.
Rent allmänt kan man konstatera att medvetenheten om att man behöver satsa extra på läsandet glädjande nog är hög.
Målsättningen är att ge problematiken med försämrade läsfärdigheter större synlighet, bl. a. genom att lyfta fram aktuell forskning. Den finlandssvenska läsambassadören ska också skapa kontaktnät och samordna den läsfrämjande verksamhet som redan bedrivs av olika aktörer i Svenskfinland, samt arrangera lokalt förankrad fortbildning för i första hand pedagoger som arbetar med yngre barn. Också föräldrarna till barnen i åk 1-6 är en av huvudmålgrupperna för projektet.
Själv har jag upplevt det som en rikedom att kunna betona mina olika roller beroende på vem som sitter framför mig i publiken. När jag fortbildar lärare talar jag mest ur mitt modersmålslärarperspektiv, men på föräldramötena utgår jag gärna från de insikter jag som mamma fått om mina tre barn och deras läsutveckling. Ju yngre elever jag träffar, desto svårare är det att prata om läsandet i sig på ett fungerande sätt och därför går jag ofta in i klassrummen i rollen som barnboksförfattare och tar avstamp i de berättelser jag skrivit. Med femteklassister och äldre går det däremot fint att prata om frågor som varför det är viktigt för framtiden att bli en tillräckligt god läsare, varför det kan kännas tungt och motbjudande att läsa ibland och vad man kan göra åt det.
Under de två år som gått sedan projektet inleddes har jag hunnit besöka över 90 svenskspråkiga lågstadieskolor i alla delar av Svenskfinland. Rent allmänt kan man konstatera att medvetenheten om att man behöver satsa extra på läsandet glädjande nog är hög. Det känns som att varje skola med självaktning ska ha något slag av lässatsning utöver den vanliga undervisningen och som läsambassadör har jag tagit det som en av mina uppgifter att sprida goda idéer, så att man inte sitter på olika håll och uppfinner hjulet på nytt.
Satsningarna kan handla om allt från att både elever och personal läser tyst i 45 minuter i veckan under hela året, till ett äldre elever håller inspirerande bokprat för yngre eller att man bjuder in brandmän och idrottare som agerar läsande förebilder. Man synliggör på olika sätt hur många böcker barnen har läst, man uppmanar pappor att skicka in bilder där de läser, ordnar läsnätter i skolan och bjuder in författare på besök. Någon skola har inrättat ett bokråd med elever som får vara med och planera hur skolans lässatsningar ska se ut, någon delar ut diplom och böcker när alla ettor knäckt läskoden. Man bjuder in seniorer som läser högt och får klasserna att tävla i läsro, eller spelar bokbingo och inrättar bokbytarbord. Kreativa idéer om hur man skapar mera tid för läsning i skolan, ökar läslusten och presenterar böcker på ett inspirerande sätt är det alltså ingen brist på. På många håll är också föräldraföreningarna med och stödjer läsandet och det är bra eftersom barnen behöver få signaler om att läsandet är viktigt och roligt från så många håll som möjligt.
Roliga lästemaveckor förmodligen inte räcker till om trenden med försvagade läsfärdigheter ska kunna vändas.
Men samtidigt är det ändå så att roliga lästemaveckor förmodligen inte räcker till om trenden med försvagade läsfärdigheter ska kunna vändas. Läsforskarna har visat att lusten och motivationen visserligen är viktiga komponenter i barns läsutveckling, men att ett metodiskt arbete med gemensamma texter i klassrummet behövs för att utveckla de läsfärdigheter som undersökningarna visar att har försämrats. En del klasslärare i Svenskfinland har nu också börjat satsa på undervisning i s.k. läsförståelsestrategier och uttrycker samstämmigt att det gett resultat. Visst är det trevligt med mysläsning i skolan, men om eleverna bara sitter för sig själva och läser valfria böcker uppstår inte de utvecklande textsamtalen och läraren har mycket små möjligheter att t.ex. stödja förförståelsen eller skapa sig en uppfattning om vad eleverna egentligen har förstått av det de läst.
De nya läroplansgrunderna för den finländska grundskolan som träder i kraft hösten 2016 säger tydligt att alla lärare, ämnen och skolstadier har ansvar för läsandet. För klasslärarna, som har sina elever i flera ämnen och är vana att jobba tematiskt och ämnesövergripande, handlar det inte om någon stor förändring. Att få ämneslärare i åk 7-9 och på andra stadiet att inse att de behöver undervisa mer medvetet i hur texterna i det egna ämnet ska läsas för att man ska kunna ta till sig stoffet är kanske en större utmaning. Dagens ungdomar är tränade i att läsa snabba korta texter, t.ex. när de spelar på sina telefoner, men hjärnforskarna oroar sig för att de får för lite träning i att djupläsa längre texter. Och det är en färdighet som behövs på fler arbetsplatser i dag än det gjorde förut.
Slutligen vill jag lyfta fram ännu en insikt om läsandet i de finlandssvenska skolorna – och den handlar om resurserna. Att PISA visar att läsfärdigheterna är på ganska olika nivå i olika regioner måste åtminstone till någon del ha ekonomiska orsaker. Det finns elever som har tillgång till bemannade skolbibliotek med massor av nya böcker medan andra får hålla till godo med en liten hylla i korridoren där lärarna ställer böcker de tagit med sig hemifrån då deras egna barn blivit stora. En del elever får läsa e-böcker på Ipads medan andra knappt har tillgång till någon it-utrustning alls. En del svaga läsare får faktiskt det extra stöd de behöver medan andra blir utan. Häftiga ekonomiska nedskärningar i utbildningen och oroväckande siffror om indragna filialbibliotek och bokbussar gör inte situationen ljusare.
Det goda är ändå att det finns mycket man kan göra för saken som inte kostar så mycket. Bara genom att stödja och inspirera småbarnsföräldrar och småbarnspedagoger som inte läser högt för barnen att börja göra det kan vi motarbeta ojämlikheterna på ett betydande sätt.
Katarina von Numers-Ekman
Skribenten är modersmålslärare, barnboksförfattare och finlandssvensk läsambassadör
