Varningsklockorna har ringt ett bra tag nu gällande vittrande färdigheter i läsning och skrivning, skriver författaren och förläggaren Ralf Andtbacka. Ämnet är högaktuellt i Finland där regeringen skär stort i kulturbudgeten och höjer bokmomsen från 10 till 14 procent. I sin essäistiska recension där han inte skräder orden beskriver han litteraturkritiken som ett laboratorium. Men vad bidrar ljudboken med, egentligen?

”Meine Söhne denken, alles ist besser als Lesen.” (red.anm: Mina söner tycker att allt är bättre än att läsa). Den här meningen i en språkapp fick mig att studsa till. De attityder som uttrycks i exemplen är i regel omsorgsfullt anpassade till rådande normer. Följaktligen figurerar ensamstående föräldrar, samkönade parrelationer och så vidare i övningstexterna, helt i linje med dagens värderingar. Det är naturligtvis möjligt att valet av aktivitet i exemplet är en tillfällighet; man kunde lika gärna ha nämnt matematik, städning, bärplockning, nästan vad som helst. Och ändå inte, jag kommer inte ifrån känslan att formuleringen slinker med därför att den speglar en uppfattning som blir alltmer utbredd.

Allt färre ungdomar har upplevt en bokslukarålder…

Varningsklockorna har ringt ett bra tag nu gällande vittrande färdigheter i läsning och skrivning. Alla undersökningar visar på en nedåtgående trend och takten accelererar, särskilt bland barn och unga. Allt färre ungdomar har upplevt en bokslukarålder; läsningen i detta danande livsskede konkurreras ut av medier och sammanhang som ger snabbare stimuli och inte ställer samma krav på koncentrationsförmåga.

Också övriga generationer påverkas. Vi löper alla risk att bli sämre läsare till följd av att vi lever i ett samhälle som inte är gynnsamt för läsning. Distraktionerna är för många, tempot och kraven allt högre, också fritiden är allt mindre fri, eller så upplever vi det.

 

Läsning handlar om demokrati

Forskningsstudier visar på läsningens betydelse. Den är nyckeln till fördjupad inlärning, den främjar kritiskt tänkande, den ger oss större ordförråd och utvecklar vår uttrycksförmåga. Läsning ger oss bättre förutsättningar för att värna våra intressen i samhället och navigera i det mediala flödet. I förlängningen är läsförmåga en demokratifråga, framhålls det allt oftare.

Ur detta perspektiv är statistiken över läsningens kräftgång särskilt skrämmande, och nya larmrapporter följer med allt tätare frekvens. Häromsistens uppmärksammades universitetsstuderandes ovilja att läsa och producera mer omfattande texter (Sören Jonsson, ”Larmet: Universitetsstudenter orkar inte läsa långa texter”, Hufvudstadsbladet 20.1.2025). I stället söker man genvägar – kortversioner, Youtube-videor och AI. Det säger sig självt att ganska mycket går förlorat på vägen.

 

Vi får fler analfabeter

Om det i det stora hela finns en konsensus om att läsning behövs, är åsikterna brokigare när det gäller vad vi ska läsa och hur. Även om den traditionella bokläsningen ofta står i fokus, har läsning och text fått en utvidgad betydelse. Multilitteracitet är ett nyckelbegrepp. Läskompetens omfattar förmågan att hantera olika uttrycksformer eller modaliteter – skrift, bild, video och ljud.

De flesta texter vi möter i skärmsamhället är multimodala och skolans uppdrag är självfallet att ge eleverna de tolkningsverktyg som fordras, samtidigt som man utöver färdigheter i läsning och skrivning ska förmedla ett kulturarv och inspirera till läsning, också av krävande litteratur.

Och allt detta ska ske samtidigt som den mediala och samhälleliga utvecklingen underminerar läsandets stödstrukturer. Det är en herkulisk uppgift.

Tendensen är att nya innovationer anammas med flåsig iver

Läskrisen hör samman med migrationen från analoga till digitala format och den sammansatta påverkan detta har på alla nivåer. Tendensen är att nya innovationer anammas med flåsig iver som dämpas först när man blir varse de negativa följderna, eller som Bonniers litterära chef Daniel Sandström skriver i förordet till förlagets sommarkatalog 2025: ”Riktningen har varit entydig: vi har gått – eller snarare sprungit – från pärm till skärm, och det har skett med en övertygelse som gränsar till det religiösa. Samma männi­skor som nyss sjöng digitaliseringens lov är plötsligt djupt oroade. Svenska ungdomar läser för lite. Och än värre: var fjärde elev som går ut grundskolan är i praktiken en funktionell analfabet. Skärmtid är en samhällsfara! Vem kunde ana?”

 

Att ”läsa” ljudböcker

Allt nytt är förstås inte kopplat till skärmar. Ljudböcker och strömningstjänster håller på att förändra litteraturbranschen och vår relation till boken. Det finns positiva aspekter att ta fasta på och det gör Julia Pennlert i essän ”En bok i öronen i en bokskog: en text om samtidens läsning”.

Hennes tes är att ljudboken tillgodoser de behov som uppstår när tid är bristvara och folk är i farten. Ljudboken blir räddaren – litterär tillägnelse som simultanaktivitet i tävlingssamhället där den långsamme blir efter. Ljudboken når nya grupper och breddar intresset för litteratur, menar Pennlert. Det handlar inte om att ersätta den analoga boken utan om att erbjuda ett komplement som svarar mot förändrade förhållanden.

Liksom många ljudboksförespråkare talar Pennlert om att man ”läser” ljudböcker. Den missvisande metaforen har jag svårt med. Att lyssna är inte kognitivt och praktiskt detsamma som att läsa.

Boklyssnande är en aktivitet som har sina särskilda förutsättningar och fördelar och nackdelar. Att också visa på de senare är en fråga om intellektuell ärlighet. Vi kan med behållning lyssna på uppläsningar av vilka verk som helst, exempelvis James Joyces Finnegans Wake, men i praktiken är det inte sådan litteratur som får en boost av ljudbokens frammarsch.

Intrigdrivna genrer dominerar, utbudet strömlinjeformas och litteraturen reduceras alltmer till konsumtion; det inslag av idealism som måste finnas i all vital kulturell strävan går förlorat. Med den ersättningsmodell vi har i Norden försämras dessutom villkoren för författarna på ett drastiskt sätt och vinsten koncentreras till ett fåtal stora aktörer.

Ur detta perspektiv kan man med fog hävda att ljudboken, med de strukturer vi har nu, får litteraturen att krympa, inte tvärtom

Ur detta perspektiv kan man med fog hävda att ljudboken, med de strukturer vi har nu, får litteraturen att krympa, inte tvärtom. Säkert kan ljudboken bidra till att stimulera intresset för litteratur, men i vilken omfattning? Formatet erbjuder spännande möjligheter för kreativa experiment och konstnärlig utforskning. Men sådana verk är knappast något ljudboksförlagen eller kunderna frågar efter.

Och på tal om den eskalerande läskrisen, hittills har jag inte hört någon föreslå att vi ska avhjälpa den genom att satsa på ljudböcker. Orsaken är förmodligen att när det kommer till kritan inser de flesta att lyssnande inte är synonymt med läsning.

 

Kan vi räkna med fonderna?

Pennerts essä ingår i antologin Människan och läsandet. Aspekter på en livsavgörande aktivitet, den andra volymen i en serie ”som syftar till att belysa och sprida kunskap om boken, läsandet och fattningsförmågan”.

Utformningen är påkostad med tyginbindning, så kallat klotband, kvalitetspapper och högklassiga illustrationer. Tio välrenommerade skriftställare medverkar med läsvärda essäer. Förvånande nog kan boken förvärvas till en kostnad som understiger snittpriset för en roman. Förklaringen är att utgivaren, Bokförlaget Stolpe, är kopplad till Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Stiftelsen stöder särskilt humaniora och samhällsvetenskap och verksamheten bedrivs ”utifrån en övertygelse om vikten av det förutsättningslösa vetenskapliga sökandet och samtalet, en utgångspunkt för öppna demokratiers möjlighet att skapa fria och dynamiska samhällen”.

I kulturvärlden är det till syvende och sist få verksamheter som är helt självbärande.

Det är en ståndpunkt värd att begrunda, inte minst för att den står i sådan bjärt kontrast till uppfattningar som växer sig starkare. Utbildning och kultur bedöms allt oftare uteslutande i instrumentella termer. I kulturvärlden är det till syvende och sist få verksamheter som är helt självbärande.

Sedan länge har vi vant oss vid att staten tillsammans med stiftelser och fonder axlar ansvar för den kulturella ekologin. Att detta gäller också framöver är inget man kan ta för givet i ett ständigt njuggare samhällsklimat. Visst överlever de föga kommersiella konstformerna även om det ekonomiska stödet minskar, men konsekvenserna blir djupgående, inte minst när det kommer till sökandet och samtalet som omnämns i stiftelsens programförklaring. Ytterst handlar det om vilket slags samhälle vi vill ha.

 

Skriften är en ”ny” uppfinning

För ett antal år sedan körde en av ljudbokstjänsterna en reklam där säljpitchen var att läsning är ett kort kapitel i människans historia, medan berättelsen spänner över en betydligt längre tidrymd; lyssnande är underförstått en mer ursprunglig aktivitet.

Skriften är en uppfinning och teknologi som bara har drygt 5 000 år på nacken.

Visst stämmer det. Som författaren Peter Mickwitz brukar påpeka är det ingenting som är ”naturligt” med att vi läser och skriver. Skriften är en uppfinning och teknologi som bara har drygt 5 000 år på nacken. De äldsta kända skriftsystemen uppstod vid ungefär samma tid, kilskriften i Mesopotamien och hieroglyfskriften i Egypten.

Om detta och mer kan man läsa i en detaljspäckad översikt av Ola Wikander, ”Skrift: tankens hem, och hela världens natur?” I somliga kulturer, nämner han i sin essä, finns en föreställning om att världen i sin kärna är språk och skrift: ”Huruvida detta verkligen är sanningen är väl mer av en privat filosofisk fråga – men för oss som skriver kan det vara ett perspektiv att tänka på: att det vi hanterar i våra många skriftsystem och skriftformer … kanske är människans och världens innersta natur.” Även om man inte vill hänge sig åt sådan metafysisk spekulation, är det nyttigt att begrunda vilken roll den analoga skriften har haft både som civilisatorisk drivkraft i historien och som medel för att dokumentera denna historia under millennier, en nästan ofattbart tålig tidskapsel. Det mänskliga minnet är som bekant kort och opålitligt, och våra digitala arkiv om möjligt ännu obeständigare.

 

Litteraturkritik är ett laboratorium

Vid ett seminarium kring temat kritik och läsning som anordnades i Vasa betonade författaren Magnus William-Olsson den kritiska läsningens betydelse: ”Konst- och litteraturkritiken är kort sagt själva embryot, kärnan och förutsättningen för den kritiska tidsålderns tillblivelse, det bör vi minnas.

Litteraturkritik är ingen perifer sak i det moderna, eller någon subkultur för ’the happy few’. Den är ett laboratorium för utvecklandet av kritiken som konst- och kunskapsform. Den grundbult vi på något sätt måste återvinna förtroendet för om vi också fortsatt ska lita till sådant som den liberala demokratin och våra möjligheter att förändra och förbättra inte bara oss själva, utan … ja, världen, just precis den som vi måste förändra och förbättra om den inte ska gå under i klimatkatastrof, krig och omedmänsklighet.” (”Vad är kritik?”, seminarieanförande)

Litteraturkritikern Rebecka Kärne tangerar liknande frågeställningar i essän ”Sex punkter om kritikern som läsare”. Fördjupad läsning är en förutsättning för den kritiska verksamheten men det är just den läsarten, ”långsam, fokuserad informationsbearbetning”, som hotas genom glidningen in i ett nytt kognitivt paradigm som utmärks av snabba, interaktiva och ändamålsorienterade processer. Är det till och med så att vi redan passerat en kulturell händelsehorisont och det inte finns någon återvändo?

Kärne hänvisar till den tyske kulturteoretikern Andreas Reckwitz resonemang om att djupläsning framöver alltmer kommer att uppfattas som en motkultur: ”en radikal praktik för en mindre skara hängivna, en självteknologi med unika möjligheter till reflexion. I bästa fall en klassöverskridande protesthandling; i sämsta fall mer som yoga och maratonlöpning”.

Det är ingen tillfällighet att politiken alltmer går in i ett regressivt tillstånd, en längtan tillbaka till en gyllene tid som aldrig existerat i den form som man föreställer sig.

Det är en pessimistisk vision, men välgrundad pessimism som inte helt tippar över i uppgivenhet är alltid en bättre utgångspunkt än ogrundad och facil optimism. Det är rätt länge sedan framtiden försvann ur sikte. Det är ingen tillfällighet att politiken alltmer går in i ett regressivt tillstånd, en längtan tillbaka till en gyllene tid som aldrig existerat i den form som man föreställer sig.

Marknadsekonomins evangelium är alltjämt att den ljusnande framtid är vår bara vi anpassar oss till konkurrenssamhällets rasande tempo och krav på större ojämlikhet och gummibandsflexibilitet. Frågan är hur många som uppriktigt tror att detta erbjuder en långsiktig lösning på de komplexa utmaningar samhället står inför.

 

Nu är det bråttom

Vi tyr oss till teknologin, men den infriar aldrig riktigt sina löften, och i den mån det sker är det selektivt. Den som följt med på hela resan från Analogia till Digitalia minns de rosenskimrande visioner som präglade internets tidiga skede; vi stod i begrepp att ta steget in i en ny era som utmärktes av fritt informationsflöde, fritt kunskapssökande, gränslös kommunikation, nya möjligheter till samarbete. Något av detta besannades, men det som ingen hade förutsett var att effekten samtidigt skulle bli den motsatta:  fragmentering, bubblifiering, polarisering, raffinerad manipulation och en förlust av gemensamma referensramar i en omfattning som håller på att undergräva demokratin.

Som vanligt är det ändå bråttom, bråttom, bråttom…

Det har inte varit lika lätt att måla upp en positiv bild av teknikundret för dagen, AI. Även om vi inser att exempelvis läkarvetenskapen får ett kraftfullt hjälpverktyg, väger de dystopiska föreställningarna över.

Som vanligt är det ändå bråttom, bråttom, bråttom – vi måste trygga konkurrenskraften, det gäller att inte bli efter. Ingen har en klar uppfattning om vart den nya tekniken kommer att leda, inte ens de som jobbar med att utveckla den, men budskapet är att den bör implementeras, ju förr, desto bättre.

Vi har ett systemfel

Det är fullt rimligt att utgå ifrån att det inte kommer att finnas några ”skyddsräcken” som styr den fortsatta utvecklingen i en tid då den globala ordningen håller på att falla sönder; den artificiella intelligensens profitdrivande och militära potential kommer att förverkligas så långt det bara är möjligt. Teknologiskt, men också kulturellt och politiskt, står vid ett skrämmande historiskt vägskäl.

Mot en sådan fond utspelas läskrisen, något som inte riktigt klargörs i debatten. Man skyller på skärmarna, men går inte så mycket längre i den kontextuella analysen utan väljer ett enklare, bekvämare perspektiv.

Stundtals förfaller man till pekpinnar och skuldbeläggning. Den försämrade läs- och skrivförmågan är lärarnas fel, elevernas fel, föräldrarnas fel och väl också författarnas fel; de borde skriva böcker som faktiskt lockar till läsning. Men, är det inte så att krisen är ett logiskt resultat av de politiska beslut som fattats och den riktning vi har valt? Det handlar alltså mest av allt om ett systemfel.

Politiska krafter som skyr läsning

Ett symptom på detta är att samhället hela tiden sänder ut dubbla signaler. Vi kritiserar skärmmissbruk men bortser från att vi hela tiden och i alla sammanhang gör oss mer beroende av digital teknik. Naturligtvis finns det ingen väg tillbaka till den analoga världen, men vi borde kanske tillämpa lite mer skepsis och tröghet i vår samverkan med det nya. En sådan hållning hade varit nyttig när skolan digitaliserades på bred front och kritiska röster avfärdades.

Regeringen har tagit beslut om att styra tilläggsmedel till skolorna för att stödja arbetet med läsfrämjande. Visst är det bra, även om en dylik punktinsats knappast har någon större verkan, men det är viktigt att lärarna känner att de har uppbackning i ett prekärt läge. Samtidigt skär regeringen stort i kulturbudgeten och höjer bokmomsen från 10 till 14 procent, i en situation då förlagen redan är hårt pressade.

Den största skadan är det budskap det ger: kultur är inte viktigt.

De reella effekterna blir större än procenttalet eftersom höjningen påverkar alla led i produktions- och distributionskedjan. Den största skadan är det budskap det ger: kultur är inte viktigt. Ett av regeringspartierna kommer med uttalanden som inte kan betecknas som annat än kulturfientliga. De övriga väljer att hymla eller tiga. Sådant påverkar naturligtvis den allmänna uppfattningen om bokens och bildningens betydelse. Kanske är det helt enkelt så att det finns politiska krafter som inte vill att vi ska läsa så mycket.

 

Inte skärmarnas fel

I en tankeväckande artikel på webbplatsen Lärorikt, ”Forskare: ’Det är inte mobilens fel att finländarna läser i allt mindre utsträckning’”, uppmärksammar Sebastian Dahlström sociologen Riie Heikkiläs forskning. (Artikeln ingår i en temahelhet om läskunnighet.)

Hennes tes är att den minskade läsningen inte i första hand är kopplad till skärmarna utan är en följd av de vidgade klyftorna i samhället. Heikkilä har intervjuat personer ur socioekonomiska grupper som känner sig alltmer undanträngda: ”Många upplever en känsla av bitterhet och utanförskap. De anser att läsning hänger ihop med den elitism de starkt vill ta avstånd från. De vill verkligen inte vara en sådan som läser.” Att man i debatten så ofta betonar läsningens betydelse tolkas som en nedvärdering av medier som många föredrar, video, audio och internet, något som ytterligare späder på misstron.

Heikkiläs bok Miksi lakkasimme lukemasta borde vara obligatorisk läsning för alla som vill uttala sig om läskrisen. Då skulle vi kanske slippa fler ledartexter och kolumner som uppmanar oss att ta oss själva i kragen och öppna en bok. Krisen är en del av en större problematik och vill vi hitta en lösning måste vi också försöka förstå den ur ett sådant perspektiv.

”Utbildningsnivån i Finland har sjunkit och segregationen mellan skolor har ökat. Om vi vill vända trenden måste vi motverka den polarisering som präglar vår samhällsutveckling i dag. Läsning kan bli en naturlig del av fler människors liv igen om de känner sig inkluderade och delaktiga i samhället, i stället för utanför.”

Precis där borde debatten om vad som bör göras för att främja läsning, bildning och kultur gå vidare.

 

I antologin Människan och läsandet finns fler essäer än de tre nämnda som vore värda en ingående kommentar. Jesper Svenbro skriver vittert om läsning i antikens Grekland; Peter Luthersson, som i början av detta år hoppade av från den svenska kulturkanon-kommittén, resonerar med polemisk udd kring ämnet ”litterär kanon som samhällsintresse”; Joel Halldorf bjuder i sin tur på en initierad genomgång av ”bibelläsningens betydelse för politik, kultur och etik i Sverige”. ”Ord och straff” är rubriken för en essä där Bengt Jangfelt bland annat berör frågan om hur vi ska förhålla oss till den ryska litteraturen i Ukraina-krigets skugga.

Dick Claesson redogör för principerna och förfarandet vid urvalet och digitaliseringen av svensk litteratur i Litteraturbanken.

Anders Olsson argumenterar för den fria läsning ”som utgör själva kärnan i litteraturstudiet”, medan Kristoffer Leandoer reflekterar kring den symbiotiska relationen mellan litteratur och verklighet, och mellan läsande och skrivande: ”Man läser som om man skrev, man skriver som om man läste.”

Antologin är ingen hårt snörd helhet. Man får intrycket att dispositionen kommit till i efterskott, på basen av det material som man har fått in, men det stör inte eftersom bidragen genomgående håller hög klass och har sin plats under det tematiska paraplyet. Verket är ett ymnighetshorn, i ett behändigt och estetiskt tilltalande format.

 

Ralf Andtbackas essä ovan bygger på följande bok:

Bok: Människan och läsandet. Aspekter på en livsavgörande aktivitet

Redaktör: Stina Otterberg Engdahl, red.

Formgivning: Patric Leo

Förlag: Bokförlaget Stolpe, 2024, 191 s.

Ralf Andtbacka är författare och förläggare för förlaget Ellips.