Yttrandefriheten är fortfarande viktig, förutsatt att det som yttras är viktigt. Mot den viktiga yttrandefriheten kan man förstås ställa friheten att prata strunt. Friheten att prata strunt är på sitt sätt också viktig. Men yttrandefriheten är viktigare än så. Den är folkets frihet att avgöra vad som ska anses vara viktigt. Hur står det till med yttrandefriheten? Hur utvecklas vår fria offentlighet?

Yttrandefriheten hotas idag av att några världsomspännade medieimperier har lyckats tillskansa sig alltför stora möjligheter att avgöra vad som ska uppfattas som viktigt. Dessa transnationella korporationer – t ex Microsoft, Vivendi, News Corporation, Bertelsmann och AOL-Time Warner – tillåts driva yttrandefriheten som sin privata business. Regeringarna i WTOs medlemsländer enades formellt om att sälja ut hela offentligheten till medieimperierna i och med GATS-avtalet (General Agreement on Trade in Services) och TRIPS-avtalet (Trade Related Intellectual Property Rights) i mitten av 1990-talet.

Men under 1990-talet utvecklades också en ny, global motoffentlighet. Detta skedde inte minst genom att mänskorna började använda internet. Genom internet ökades människornas möjligheter att använda sin yttrandefrihet.

Internet initierades inte av medieimperierna utan det spred sig horisontellt till samhället från forskarnas värld. De etablerade makterna tvingades haka på internetutvecklingen i efterhand när de ställts inför fullbordat faktum.

Idag är det viktigt att bevara och stärka de nya offentlighetsformer som fötts i och med internet. Det lagförslag om yttrandefrihet som regeringen gav senaste april riskerar tyvärr att gå i motsatt riktning.

Notera, till att börja med, att ordet internet förekommer bara en enda (1) gång i hela propositionen och då enbart i det avsnitt i introduktionen, som handlar om Sverige! Ordet television förekommer däremot 60 ggr i motiveringen och 1 gg i lagtexten. Radio förekommer 207 ggr i motiveringen och 6 ggr i lagtexten. Tidning nämns 55 gr i motiveringen, tidskrift 30 ggr. Dessa medier omnämns också i lagtexten. Bok och böcker nämns 61 ggr i motiveringen.

Vad ska vi tro om lagberedarnas intresse av att låta internetanvändarna komma till tals? De vill ju inte ens ta ordet internet i sin mun!

Lagförslaget innehåller inte något principiellt nytt om yttrandefriheten som sådan. Det är ett försök att förnya reglerna för hur yttrandefriheten får användas så at reglerna också ska kunna tillämpas på ”elektroniska kommunikationsnät eller andra motsvarande tekniska arrangemang” – så lyder det förtvivlade försöket att omskriva verkligheten i lagtexten.

Det är i och för sig bra att man vill reda ut anvarsfrågorna. Att ordet är fritt betyder ju inte, att ingen ska behöva ansvara för vad som sägs eller skrivs. Men tiden, eller åtminstone lagberedningen, verkar inte ännu vara mogen för en ny lag om användningen av yttrandefriheten på internet. Det som behövs är för övrigt knappast en nationell utan en internationell lagstiftning på området. Det skulle också vara viktigt att diskutera Finlands linje i de internationella organ som har, eller borde ha, inflytande på internetutvecklingen.

Det enda av intresse som det nya finska lagförslaget har att bjuda på tycks vara reglerna om periodiska nätpublikationer eller regelbundna nätpublikationer. Sådana nätpublikationer ska enligt förslaget hädanefter ha ansvariga redaktörer och plikt att bevara det publicerade materialet i minst tre månader. Problemet är hur man sedan ska definiera nätpublikation, periodisk och regelbunden för att inte tala om hur svårt det blir att avgöra vem som ska axla rollen som ansvarig redaktör.

Som redan påpekats av den nya föreningen EFFi (Electronic Frontier Finland) med flera, riskerar man med dessa regler snarare att strypa än att främja de offentliga samtal – både de viktiga och de oviktiga – som pågår på webbsidorna och i internets rika flora av diskussionsgrupper och
epostlistor.

Läs mera på sidan .