Kiiltomato-Lysmasken grundades under en inspirerande tid. Webben var redan vardag, men hade ännu inte smidigt kopplats ihop den sociala biten. Mobilerna gjorde insteg, men det var fortfarande hemma man kopplade upp sig på nätet.

Av samma orsak var webben mer textorienterad än nu. Folk skrev och läste i mycket mer på skärmen. Diskussioner fördes flitigt på olika bloggplattformer, inom det litterära fältet rörde de ofta receptionen.

Under sina första år kastades Lysmasken från den ena skandalen och schismen till den andra.

Då bekymrade man sig främst för att bloggarna skulle ödelägga litteraturkritiken, vem som helst kunde ju uttala sig om vad som helst och läsaren kunde inte alltid ana sig till skribentens premisser. Nu när man erinrar sig detta framstår tiden som en period av intensiv bildningstörst.

I Lysmasken tillspetsades allt på ett ganska läckert vis. Det var första gången en webbtidning grundades med uppdraget att enbart publicera litteraturkritik. Den motiverade sin existens med det bekymmersamma faktum att bara en liten del av böckerna – också de viktiga – fick något som helst offentligt mottagande.

Så satte man igång. Småupplagelitteraturen fick sitt eget forum och sin egen kritik. Ett sådant projekt kunde vid första anblicken verka elitistiskt, men det var det inte fråga om, långt därifrån. Lysmasken betraktade i stället litteraturen långsiktigt – spårade genast upp verk som senare skulle ta hem Nobelpris eller något lika stort.

Genom att fokusera på det lilla, fokuserade man på det stora. Det mest väsentliga. Litterturens betydelse för kulturen i stort.

Det mest iögonenfallande med Lysmasken var ändå själva mottagandet av recensionerna. Och framför allt det att författarna inte alltid gick med på vad som sagts om deras böcker. Under sina första år kastades Lysmasken från den ena skandalen och schismen till den andra. (Det var i första hand på finska man grep den nya möjligheten till litterär debatt på nätet; på svenska fanns läsare i växande skaror, men diskussionerna fördes, som ofta inom minoriteter, när man träffades. Övers. anm.) Recensionerna kommenterades mycket aktivt, polemiken svällde ut och helheten blev omöjlig att administrera.

Nu har de diskussionerna flyttats från de enskilda sajternas kommentarsfält till sociala medier. En ännu större förändring ligger förstås i det att man småningom lärt sig kommentera kritik som skrivs på nätet. Litteraturreceptionen har blivit öppnare och bredare. Den har fått nya former, liksom också litteraturen.

Algoritmerna på sociala medier gynnar fräna, enkelspåriga åsikter, det har gjort att frågan om jorden är platt har kommit upp igen.

I dag täcker litteraturutgivningen så mycket mer än bara trycksaker, fast kritiken fortfarande koncenterrar sig på dem. Men kritiken som institution har inte vacklat, snarare tvärtom. För att litteraturen överhuvudtaget ska ha en kulturell betydelse behöver den en reception som kan sätta sig in i de enskilda verken och se längre än ögonblickets tummel och tumult. Just i detta har jag kommit att beundra Lysmaskens kritiker allt mer år från år.

Lysmasken har ett hundratal skribenter som bor överallt i Finland. Deras bakgrund och ålder har stor bredd och spridning. De är kapabla att placera de litterära verken i en meningsfull kontext, avläsa dem mot en relevant bedömningsgrund och analysera litteraturen med en beundransvärd precision. Som konsekvens av det har Lysmaskens läsekrets, liksom dess prestige, vuxit år från år.

Det kanske inte alltid känns så för den enskilda kritikern, men kritiken är en oersättlig för kulturen. Kritikerns arbete är ensamt och man får just ingen feedback. Kritiken kan helt enkelt se ut som ett av sätten att notera utgivningen, och ofta betraktar förlagen det som en respons på sin insats. Men kritikens horisont är vidare och uppdraget mycket mer grundläggande.

Om man överhuvudtaget ska kunna tala om bildning behövs fästpunkter. Om kulturen ska betyda något utöver festtalens plattityder behövs de som kontinuerligt konkretiserar det vi talar om. Det behövs en oberoende offentlig reception som självständigt sätter standarden.

Men det är klart att kritiken ibland tar fel och emellanåt misslyckas med att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Det är inte farligt, för kritik är inte detsamma som slutgiltiga sanningar. Men en briljant kritik lär en att läsa litteraturen på nya sätt. Den öppnar upp för nya synsätt och ökar förståelsen för kulturen i stort. Just i det här avseenset är det svårt att hitta erkänsla stor nog för de kritiker jag haft förmånen att arbeta med.

För mig representerar kritikerna samma slags storhet som Jonatan Lejonhjärta representerar för sin lillebror Skorpan.

För offentligheten i stort är det dystra tider. I politiken är demagogin den våglängd som gäller, den manglar komplexa problem tills de kommer ut som förment opposition, platt och lögnaktig.  Algoritmerna på sociala medier gynnar fräna, enkelspåriga åsikter, det har gjort att frågan om jorden är platt har kommit upp igen. Exemplen från Ungern och Turkiet visar hur sårbar yttrandefriheten blir när makten koncentreras. Nu tävlar två senila män om platsen som världens mest inflytelserika beslutsfattare, den ena klarar sitt demenstest, tar det som bevis för sin akademiska överlägsenhet.

Vi har passerat den punkt där parodin kunde äga beviskraft. Satiren kan inte väcka genklang om självreflektionen slocknat. Då blir också den bränsle för demagogin. Den dumma som stoltserar med sin dumhet blir osårbar.

I en sådan tid blir kritiken som en fyr på det mörka havet. Var och en av Lysmaskens kritiker representerar minnet, den allmänna tidsandan, beläsenheten, bildningens ryggrad. Kritikernas arbete är offentligt och oberoende, det är större än ett enskilt hjältedåd, det bär hela kulturen på sina axlar. För mig representerar kritikerna samma slags storhet som Jonatan Lejonhjärta representerar för sin lillebror Skorpan.

Det är vemodigt att lämna uppdraget som huvudredaktör. Under åren har jag publicerat ett tusental recensioner, introducerat unga kritiker i vårt gäng och tagit avsked av dem som dragit sig tillbaka. Jag beundrar var och en av er.

Aleksis Salusjärvi

Kiiltomato-Lysmaskens huvudredaktör  2014-2020