I Väinö Linnas tre första verk är miljön varken historiskt eller geografiskt förankrad. Debutromanen, Päämäärä (finns ej i svensk utgåva), som utkom 1947, handlar om Finland, men krigen nämns inte. Händelseräckan kan inte preciseras historiskt. Valte Mäkinens hemstad får inget namn, den enda gata som nämns är Tehtaankatu (Fabriksgatan). Men fabriken har inget namn och vad den producerar får man inte veta. Ett liknande namn- och historielöst landskap påträffas i Musta rakkaus (1948, Mörk kärlek, övers. N-B Stormbom) liksom i den så kallade Messias-romanen, som förblivit opublicerad. Orsaken till en sådan lösning är antagligen verkens fokus på individen och på ett universellt sanningssökande.

Linnas tidiga verk rör sig kring de stora frågorna, och att avskärma dem från den historiska verkligheten understryker deras tidlöshet. För huvudpersonerna i Päämäärä och den ofullbordade Messias-romanen ställs de på sin spets och övergår i en personlig kris. Omgivningen får symbolisk innebörd och formar sig alltmer till ett själsligt landskap.

Ett strikt förverkligande av en sådan här tanke skulle kunna leda till en uttunning av stoffet och en utarmning av åskådligheten. Men så sker inte, för redan på de första raderna konstituerar Linna sig som författare, som tänkare och berättare. Om Valte i Päämärä med sina själfulla monologer ibland känns som om han vore från en främmande planet, framstår Linna när man kommer till bipersonerna som en god psykolog och en trovärdig männsikoskildrare. Han är en mångfacetterad miljöskildrare och social iakttagare alltid när tankehettan lättar och analysen behöver substantiell och samhällelig motivering.

Linna är Linna redan här

Om man är av den åsikten att Väinö Linnas tidigare diktning består av mer anspråkslösa verk, som efter Okänd soldat och Under Polstjärnan bara kan intressera forskarna, förbigår man lätt de kvaliteter och särdrag som tidvis blir tydliga i hans tidiga produktion. Men om mästerverken får romaner som Päämäärä och Musta rakkaus att verka som sämre litteratur än de i verkligheten är, ligger felet i jämförelsen. Den underbygger i så fall en logik som påstår att om det nya verket är bättre än det föregående är det föregående dåligt. Så lättvindigt kan man inte utvärdera litterära verk. Lika väl skulle man ju kunna gå motsatt väg, så att läsaren i ett senare förtjänstfullare verk hittade nycklar till den tidigare produktionen och återuppväckte sitt intresse för den. Precis det hände mig när jag med en s.a.s. nyfunnen detektor återknöt kontakten med den tidige Linna. Gång på gång spärrade jag upp ögonen och slogs av tanken: men detta är ju redan Linna; människo- och miljöskildringen, det tragikomiska, språkets hammarslag.

Valte Mäkinen kommer från samhällets lägsta skikt, han är statare på en herrgård. I ljuset av hans höga andliga strävan framstår statarsamhällets degraderade människovärde som ett naturgivet öde, en värld som inte alstrar
annat än barn och lågsinthet. När Valte senare flyttar till staden, blir fabriken som livsöde, och som det som tömmer arbetarna på livskraft, statareländets urbana motsvarighet. Sedda genom Valtes erfarenhetsvärld ger bägge miljöer upphov till en lite romantiserad socialskildring där fabriken erinrar om industrimisären i 1800-talets England.

Valtes perspektiv på fabriken härstammar från umgänget med litteraturhistoriens och filosofins stormän och utformar sig till en bild av kränkta höga ideal. Hans synsätt poängterar individen, men den inkluderar ett socialt samvete och är inte elitistisk. Han hatar inte sin klass, men dess programmatiska krav motsätter han sig starkt. Valte är en romanfigur och i många avseenden separerad från sin skapare. Som sanningssökare kan han ändå i mycket ses som representant för den tidens Väinö Linna. Också som samhällelig iakttagare representerar han Linnas sätt att se.

Ett bra exempel på Linnas observationsförmåga finns i början av andra kapitlet där Valte och andra hemvändande arbetare strömmar ut på gatan som börjar vid fabriksporten. Det är en berättarteknisk snilleblixt. Längs gatan dras ett symboliskt snitt genom det urbana samhällets och fabrikens hierarki. Man kan säga att gatan själv utgör det snittet. I början är den asfalterad, där bor herrskap som räknas till fabrikens högre tjänstemän i fina trähus. Där asfalten övergår i kullersten har man kommit ner på förmansnivå. Valtes egen bostad är rum och delat kök, en mycket vanlig boendeform i Finlaysons kvarter länge efter kriget. Det var en mycket ofinländsk boendeform, men en scen som redan i sig skapade dramatik. Från ett sådant boendeområde hade Linna själv gett sig av till kriget, och i ett likadant litet rum placerade han Valte.

Bostadsområdena och händelseförloppen i Päämäärä och Musta rakkaus kan spåras till Tammerfors, fastän staden inte nämns. Fabriksgatan är Puuvillatehtaankatu. Efter uppbrottet från Puuvillatehtaankatu förirrade sig Linna till Nyyrikintie där han bodde med sin familj i ungefär fem år. Irrfärden blev betydelsefull, det var där – och i Käkisaari i Hämeenkyrö – Linna skrev Täällä Pohjantähden alla. Sedan flyttade han tillbaka igen, till Hämeenpuisto, bara ett kvarter från den gamla hemgatan. Under ungefär femtio år utsträckte sig Linnas boenderadie i hemstaden bara över några hektar. Han hade inget behov av utvärtes rörelse. Hans liv blev ändå oerhört spännande, både socialt och beträffande personliga inre upplevelser. In i denna senare erfarenhetssfär drog han en hel nation.

Jaakko Syrjä
(övers. Ann-Christine Snickars)