Litteratur är tre punkter – omvändelse i skuggan av sjukdom

Litteratur. Vilken plats har den i det ståhej som förlider mellan födsel och död? Litteratur är en nyttig kunskapsresurs och behövlig förströelse. Onekligen. Men möten med litteratur är också, i samtalets anda, ett sätt att utöva frihet. Att läsa och skriva är i bästa fall frigörelse från meningslöshet. Litteratur är tre punkter.

Jag är nyutexaminerad magister i filosofi, med bakgrund i litteraturvetenskap, som frilansar som litteratur- och teaterkritiker. Liksom många andra har jag genomgått en del mindre trevliga kval i livet. I egenskap av skribent åtnjuter jag privilegiet att fånga och förmedla min personliga allmänmänsklighet.

Fången. Vägen till att läsa och hamra text var ingalunda spikrak. I min rurala uppväxtmiljö spottade många på kunskapsjakt och konstupplevelser. Min familj var inget undantag. Jag växte upp i ett arbetarhem, renons på böcker.

Ensam. Sedan barnaåren har jag tyckt mig höra ett kallande läte, som en yttring av min längtan att höra samman med verkligheten – en annan realitet än den som fallit på min lott – en längtan att finna orden till det obeskrivliga. Men jag fogade mig. Vände döva örat till.

På den skrynkliga lappen läste jag: elektriker. Jaha, jag följer strömmen.

Eftersom jag följde spottloskornas ström var gymnasiet inget alternativ för mig. Resignerad likgiltighet och villrådighet ledde till att min framtid fick sin bestämmelse av lottdragning. På den skrynkliga lappen läste jag: elektriker. Jaha, jag följer strömmen.

Ännu dröjde det några år innan litteraturen strömmade in i livet. Jag var så att säga lite sen i den själsliga blomningen. Då textväven väl flätades samman med livstråden öppnade konstartens mångfald mina fasettögon för världens pluralism och mänsklighetens möjligheter; konstverkens djup riktade min blick mot individens inre … inte minst lidande, som ju är livets grundackord.

Arbeta bör man annars dör man

“Alldag … alienation … arbetspunkt …” muttrar görman. Lider. Vid sin punktsvetspunkt. Svettiga görman smackar på orden … levebrödets smulor. “Punkt och pricka!” uppmanar Förman med den instrumentella blicken svetsad i underställdhetens breda nacke.

Efter tre förlamande år på yrkesskola var kartan blank. I underskott på bättre tog jag anställning på en fabrik. Därmed rådde jag om en strålande karriär som pytteavlönad tillverkare av något slags elektriska motstånd; i en byggnad välsignad med mögel, radon, Förmän och sist men också minst … görmän.

Tillvaron på fabriken uthärdades trögt som moloken sirap på en vägg – där borta helgen, en oas i horisonten.

Mör. Svettig som vanligt, därtill febrig.

Mina förordnade var översittare i avsaknad av mellanmänsklig sensibilitet. Det var inte utan att jag blev lite cynisk och misantropisk. Även i den finländska välfärden är avhumanisering maskerad till arbetsetik förekommande – behandling som dränerar livsmusten och avslår det ömhudade människovärdet.

Vad är meningen med denna meningslöshet? Punkt punkt punkt

Mör. Svettig som vanligt, därtill febrig. Elektricitet och punktsvetsar var inget för mig. Elektriker eller träl var inte den jag var innerst inne. En bild av mitt inre hade jag däremot förmånen att beskåda det tjugoandra året i mitt stagnerade rullbandsliv, av en kamera som framkallar detaljerade bilder av kroppens organ med omnejd och det var inget vackert vykort.

Hur man överlever ett kräftkalas

Tolv gånger sjutton, sjutton gånger tolv … i mitt bröst. Sjutton gånger tolv, tolv gånger sjutton … i mitt bröst. Hur jag än vänder på det. Diffust storcelligt B-cellslymfom är lika med en aggressiv rackare och således en tämligen ovälkommen typ.

Kommer det att vända? Tydligen är chansen att överleva femtio, vilket innebär att risken att duka under är dito. Kommer jag, som knappt hunnit knäppa byxorna, dö nu? Utifrån lagen om livets jävlighet lyder svaret förmodligen: förmodligen.

För att vända på kräftan – adjö, där är dörren, tack – krävdes en akut räddningsinsats. Om en cocktail cytostatikum jämte strålbehandling inte biter på saten får jag bita i ödets citron och hälsa jordelivet adjö om någon månad. Om det läkande giftet tar skruv finns det ändå hopp om att sönderkoka kräftan för gott.

Jag uttömmer en lättnadens suck, samtidigt sluter jag ögonen och ser dörren – den jag ska träda ut ur.

Inga metastaser, inga gökungar i boet, men det hängde på en hårsmån. Jag hade tur, inte bara för att jag överlevde, utan för att jag verkligen lever.

Omvänd till att vända blad

Litteraturen räddade mitt liv. Under vårdperioden tog jag tillfället i akt att slå ihjäl min resterande livstid med – böcker – en syssla jag dessförinnan inte bemödat mig med. Jag är ju för dum för att läsa, hade jag dumt nog tänkt alltför länge. Efter en serie kraftiga kurer erhåll jag friskpapper, därjämte kärlek till världar präntade på papper.

Näsan dök i bok efter bok. Genre som genre. Men det var ingen barnlek att lära sig läsa som vuxen. Man får lov att ge läsningen tid – en vara vars varaktighet var oviss under sjukdomsförloppet. Patient görman – hotfullt utstämplingsdatum.

Som underlydande till min nya förman Cancer, var jag besynnerligt nog inte uppfylld av rädsla för liemannen hängande på låset. Jag upplevde snarare att portarna till livet öppnat sig. Fatala olägenheter skänker onekligen perspektiv på tillvaron.

Men via litteraturen kan vi också vara närvarande annorstädes…

Adjöss med vardagens hetsiga tempo och ett objektseende som sluter ögonen för existensens väsentligheter. Vi är här och nu, om du ursäktar plattityden. Men via litteraturen kan vi också vara närvarande annorstädes, med fötterna i den egna personen kan vi åstadkomma fantastiska dimensionssprång.

Öppen för teckentydning

Blad efter blad, i samma rörelse skiftar perspektiven. Jag föll för öppen och öppnande litteratur: det filosofiska och lyriska. I fråga om prosa blev jag verkligt förtrollad av magisk realism. Utöver beskrivning av en stilart, som smidigt skjuter in det fantastiska i det faktiska, speglar magisk realism läsningens väsen. Att läsa är både magiskt och verkligt.

Under återhämtningens kranka blekhet uppehöll jag mig ofta ute i det sköna gröna eller vid det öppna böljande blå. Jag avgränsade mig från socialt liv för att odla andlighet och skörda tryckkonstens grödor.

Böcker kan slukas eller tuggas

Ensam. Men det är skillnad på ensamhet och ensamhet. Likaså skillnad på läsning och läsning. Jag upptäckte att såsom det finns flera litteraturgenrer, finns det flera läsgenrer. Böcker kan slukas eller tuggas. I samband med det digitala livet är det allt vanligare att läsa skummande. Jag fann en läsart som botade min ensamhet och omdanade mitt liv ända in i märgen.

Att läsa är att möta

Att läsa är att möta. Mellan mig och texten uppstår en meningsskapande dimension. Vilken upptäckt!

Att läsa är att samtala. En berättelse, filosofisk förkunnelse eller lyrisk framställning är en inbjudan, såvida jag tillåter mig att vara uppmärksam på mötets levande röster. Uppmärksamheten rämnar emellertid alltmer numera, eftersom dagens människa “måste” befatta sig med digital påpasslighet. Delaktighet i diktens dimension plottrar bort sig i skärmtillvändheten.

I texten genljuder anrop som jag antingen kan besvara eller lämna utan avseende. Ibland faller en bok inte alls i smaken, men obehagskänslor eller ett ogillande av form och innehåll behöver inte innebära ett misslyckat möte.

Kanske elektricitet är något för mig trots allt? Litteraturen får sitt liv i spänningen mellan texten och läsaren. Ett samtal kan vara en vedermöda som vi får uthärda för att utveckla förståelse för (och införlivas i) mellan det som är här och det som är där.

“Helvetet – det är de andra”, utbrister stackars Garcin som tvingas dela efterlivet med två främlingar i dramat Inför lyckta dörrar av Jean-Paul Sartre. Ibland är helvetet en god bok.

När jag läste en god bok uppenbarade sig texten som en inför mig varande person

När jag läste en god bok uppenbarade sig texten som en inför mig varande person – verkligare än somliga spöklika serienummer man stöter på vardagens rullband. Böckerna erbjöd alternativ till förflackat snack.

En bok är skriven för en mängd läsare, emellertid är varje enskild läsare en unik adressat. Likaså är varje möte unikt, varje läsning är en skapelseakt där bokstäverna ideligen förvandlas till litteratur. Jag var van vid mekanisk massproduktion. Ingen hade tidigare vänt sig till mig i anhållan om en personligt formande hand.

Verkligheten i det overkliga

Du har säkert noterat att det som gafflas i det sociala livets svängom ofta består av yttre självprat och tomma yttringar, trots att kommunikationen bär samtalets form. Formen bedrog mig på fabriken. Till synes pratade förmännen med arbetarna, men egentligen talade de till oss. Till oss mållösa små.

Till utseendet är litteraturen inte ett rent samtal; författaren kan inte materialisera sig ur sidorna som anden ur lampan. Likafullt har det litterära mötet sitt tillhåll i samtalets sfär. Hur vet vi det? Vi lever det, i fenomenet.

Se hur orden vaggar likt mjölktanden som vägrar bryta loss. Sicksackande söker jag göra veterligt att fenomenet litteratur är skenbart orimligt. För bokens vänner kan verkligheten framträda genom förening med det overkliga. Det fulländade mötet är en sann dröm.

Trots allt var jag inte förtvivlad över att återgå till mitt värv på fabriken

Bokvärlden var inget mindre än uppfyllelsen av en livslång dröm om kontakt med … ja, vad som helst. Böckerna sköljde mig med det självupplevda som aldrig funnit nyanserad artikulation. Jag var själsligt förstoppad, instängd med ogripbara känslor, men se där: litteraturen gav moralen en psykologi. Det finns där, öppna och se, i luntan, mänsklighetens predikament: sorg, missförstånd, girighet, stolthet, förälskelse, galenskap, hämnd, ånger, trots, förtvivlan …

Trots allt var jag inte förtvivlad över att återgå till mitt värv på fabriken. Efter en period av avskildhet såg jag fram emot att ingå i en kollegial gemenskap, ja till och med min station vid punktsvetsen var emotsedd. Förbered dig på intrigvändning.

Isolering och rening

Visst var sjukdomsbeskedet en käftsmäll med ödesstämpel, men hårdare smällar väntade framöver. Alla smockor är dock inte av ondo: en kyss av en bok kan väcka andarna i kroppskyrkan. Min bön för litteraturens kraft är kanske självklarheter om man vunnit böckerna med modersmjölken, men för den som asat genom en illitterat tidsdoft är inget slikt givet.

“Du måste vara överlycklig!” sades det. “Nu kan du leva normalt igen!” Välmenande men fel ute. Friheten var det nya normala. Nu var jag fri, fri att ramma in i en vägg med illa rinnande sirap.

I min krassliga karantän kunde jag identifiera två former av ensamhet som verkade löpa samman med två förhållningssätt till litteraturen. Jag isolerade mig för att vända världen ryggen. I frånvaron av medmänniskor försjönk jag i nästan oförskämd jagbetonad nöjsamhet. Jag flög på bokstäverna. Min läsning var en form av eskapism – en flykt från, inte mot, verkligheten.

Läsningen gick från att vara isolerande till att vara en renande verksamhet.

Omsider antog min läsning en annan karaktär. Läsningen gick från att vara isolerande till att vara en renande verksamhet. Plötsligt färgades tillvaron av både delaktighet i nuet och kontemplation längs tidsaxeln. Jag blev mottaglig för den öppnande litteraturen och närmade mig därigenom livet med människorna.

Den renande läsningen saknade emfas på utstuderade mål och nyttiggörande aspekter. Jag läste inte för att förkovra intellektuella eller empatiska förmågor, ty jag trodde ju inte att jag skulle finnas till längre till och den som ruttnar i jorden har föga nytta av läsningens fina frukter.

Inte heller var läsningen reducerad till stundens njutning. Litterära möten hade ett egenvärde som jag inte kan sätta fingret på, bara peka mot. Att möta var att vara … närvarande i minnet, ögonblicket och det tillkommande. Denna ensamhet är tjänlig i avseende på existentiell fruktbarhet och förbereder personen för mellanmänskliga möten ansikte mot ansikte.

Ansikte mot det ansiktslösa

I sjukdomens kölvatten har både att läsa och skriva präglat min existens, jämt och samt förlänat mig mening och riktning på livets orienteringsbana. Om jag härav har blivit en bättre människa låter jag vara osagt, men om inget annat är jag mer verklig som människa i världen. Lite bättre på att vara människa och sämre på att agera föremål.

När jag återigen befann mig ansikte mot ansikte med den mekaniska världen fick jag agera boxningskudde åt besvikelsens knutna nävar. Svarta tecken på vita sidor hade försett min inre värld med färg, men döm om min förvåning, min yttre värld stampade färglöst på stället. Jag var återigen förpassad till kategorin av föremål.

Litteratur är tre punkter som sagt

Ett renande möte med litteraturen är både ögonblickets dialog med texten (över tidsliga och rumsliga barriärer) och en mellanmänsklig fördialog. Litteratur är tre punkter.

Vid den första punkten närmar jag mig texten med öppenhet, vilket leder till givande och tagande med textens röst. Som andra punkt urskiljer jag annanhet. Det jag möter i boken är inte jag. Våra röster smälter inte ihop till en punkt. Däremot återspeglas mina livsförutsättningar i närvaron av det andra.

Punkt nummer tre påkallar mig att genomleva meningen som skapas i mötet. Den tredje punkten sätter inte punkt för litteraturen. Det genomlevda fortlever och visar sig i samtalets renaste form, autentiska människor emellan.

Jag har alltid saknat samtal i mitt liv.

Idag kan jag identifiera tidigare nämnda kallande läte. Jag har alltid saknat samtal i mitt liv. Varje gång jag försökte närma mig en annan människa halkade jag på vardagens bananskal. Under skalet drömde jag om en gemenskap där människor accepterar och tar sin motpart på allvar.

Efter tillfrisknandet var jag beredd att stå upp på två ben och tilltala världen med skälvande autenticitet. Men jag mötte mest motstånd. Autentiska möten kan inte forceras eller massproduceras.

På djupet

“Jag kommer inte till det normala livet imorgon”, skriver görman till Förman. Punkt

Man tackar och bockar och går ut ur läkarens mottagning, denna gång med en ny diagnos i handen. Cancer betraktas kanske som Lidandets Konung, men för mig hade svår depression en mycket större auktoritet – en pretendent till konungens tron.

Depression är inte så muntert. I mina lägsta stunder önskade jag rentav att liemannen hade lirkat upp låset, att kräftan hade knipit hem segern. Betyder det här att min andliga rit bland band och blad var ett misslyckat projekt? Inte egentligen. Livet upphör inte vid ett bakslag, det fortgår i tre punkter.

Länge levde jag i tron om att slentrianmässig obetydlighet var mitt ofrånkomliga öde – tills den dag jag stämplar ut för gott. Litteraturen beviljade en utväg. Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att mitt liv inte behöver begränsas till en enda lott.

Tiden har gått och görman har nått en punkt var ovan en kurva svävar. Vad gör man? Man stämplar ut för gott.

Visst, lekamligen var det cellgift som räddade mitt liv, men det var litteraturen som stärkte mig med existentiella förutsättningar

Efter några förlamande år på fabriken sträckte jag ut handen mot ett handtag. Bakom dörren lurade det alltid så långsökta Åbo Akademi. Visst, lekamligen var det cellgift som räddade mitt liv, men det var litteraturen som stärkte mig med existentiella förutsättningar för att fortsätta vandra fritt längs livets kringelikrokar.

Livet är tre punkter

Man ska inte behöva vara döende för att börja läsa, men kanske man bör börja läsa för att vara levande. Att läsa är att frigöra sig från meningslöshet, såvida läsandet inte är en flykt från verkligheten, utan mot verkligheten bortom det invanda livet.

Innan en strålbehandling inleds tatuerar sjukskötaren tre punkter på patientens hud. För att strålningen ska träffa rätt positioneras patienten under behandlingsapparaten utifrån dessa referenspunkter. Livet är liksom litteraturen tre punkter.

Utesluten

och avbruten

Öppen jag är

inte avslutad än

Jag har tre punkter

på mitt bröst

Huvudbild: Fotograf: Miranda Eklund.