Efter Raija Siekkinens tragiska död har man på Helsingin Sanomats sidor bland annat debatterat författares behov av att få kompetent tidningskritik relativt snart efter att en bok kommit ut.

Författaren Marianne Backlén ansåg på Keskustelua-spalten den 25.2 2004 att det är obegripligt att Helsingin Sanomat lät bli att recensera Siekkinens novellsamling Kalliisti ostetut päivät under hösten. Dessutom reflekterade Backlén över de sätt en kriminalroman är viktigare än en novellsamling. Kultursidornas förman Heikki Hellman svarade Backlén att höstens litteratursidor domineras av inhemska verk som upplevts “ha högre nyhetsvärde”.

Upplevelsen av nyhetsvärde är en intressant formulering. Hellman namnger inte de som upplevt och inte heller deras kriterier på nyhetsvärde. Inte heller litteraturjournalisten Antti Majander berättar om det när han den 27.2 svarar på en text av det finska författarförbundets ordförande Kari Levola, där Levola tar upp pland annat välmenande litteraturprisers effekt på den uppmärksamhet en författare får.

Vad är det månne som föder litteraturens nyhetsvärde? Kari Hotakainen, som nyligen vann Nordiska rådets litteraturpris, är något förbryllad över den ofantliga framgång hans roman nått. I en intervju i Helsingin Sanomat den 28.2 konstaterar han att “kanske det var någonting i ämnet jag valde”. Jag tror att Hotakainen har rätt: motivet i Löpgravsvägen kan läsas ur många vinklar och lämnar ingen oberörd. Införskaffandet av ett egnahemshus är ett så starkt ämne att man på andra sidan Bottniska viken kan visionera också välfärdssamhällets sammanbrott kring det.

Ämnena är orsak till att man mera än tidigare har börjat recensera den av Backlén nämnda kriminallitteraturen också i stora dagstidningar. Särskilt den inhemska kriminallitteraturens ämnen är lätta att koppla samman med snärtiga nyhetsrubriker och det debattfluff som dagligen sipprar från tevekanalerna: barnmisshandel, internationell terrorism, familjevåld, arbetsplatsmobbing…

I detta mediekackel recenseras kriminallitteratur tyvärr inte i ljus av genrens historia, utan på det snabba och ytliga nyhetsvärdets villkor, ibland till och med pinsamt okunnigt. Så här gör man inte rättvisa åt kriminalförfattare av Sirpa Tabets kaliber, författare ur vars verk man inte kan pressa någon färgstark intervju. Med en nyhetsvärderingslogik fokuserad på explosioner (eller ens fjuttar) hamnar en del av deckarförfattarna i samma snäva offentlighetsmarginal som andra författare som valt mindre explosiva ämnen.

Varför måste litteraturen vara en nyhet? Jag skulle tro att man bakom förväntningarna kan hitta den Europeiska unionens kulturpolitiska linje: industriell innehållsproduktion. Denna industri, dit tidningar och litteratur genomgående hör, siktar på att sälja produkter. När det gäller tidningar siktar fänget av produkten som ska omvandlas till pengar – nyheten – på att höja upplagan. Inte bokens, utan tidningens. Om bokens försäljningssiffror stiger är det frågan om en multiplikatoreffekt.

EU:s bok- och tidningsutgivare hade 3 320 000 titlar till salu år 2002. På något sätt måste man skilja sig från den mängden för att produkten ska gå åt.

År 2000 var intäkterna för utgivning av vetenskapliga tidningar 19 miljarder euro. Musikindustrin gav 6 miljarder mindre. Litteratur är alltså framgångsrik industriproduktion. Det är logiskt att stil i denna kulturpolitiska verklighet inte kan vara en nyhet om den inte vinner ett pris. Om den vinner ett pris utgörs nyheten av priset, inte stilen.

Under 1950-talets modernism – som jag inte suktar efter – fungerade kritikerna som trafikpoliser, eller domare för att uttrycka det tillspetsat. De signalerade den enda rätta estetiska riktningen åt författarna. I 2000-talets industriella innehållsproduktion är kritikerns uppgift att snusa på ett verk som man dess författare skulle kunna sätta i mångspaltiga rubriker. Om kritikern har ett bra luktsinne och korrekt förutsäger till exempel en Finlandiapristagare befästs hennes eller hans status som kritiker. Här möts makt och marknad på ett ömsesidigt smickrande sätt.

En kritiker som avlönas av en stor mediekoncern är bara en två spalter bred riktningsvisare eller bedömare av estetik. Som produktifierare eller producent är kritikern sex spalter bred. De enklaste produktifierade försäljningsartiklarna är bokens ämne och de pris den fått. Författaren är skyldig varken till att produktifiera sig själv eller sitt verk, eftersom man – som Hotakainen konstaterar – inte gör en kassasuccé, den föds.

Raija Siekkinen skrev böcker som det är omöjligt att produktifiera. Siekkinens stilmässigt finputsade verk är trots sin finstämdhet eller tack vare den obarmhärtiga och absoluta. Även om hon skrev om känslor var hennes berättare aldrig sentimental. I denna stränghet påminner Siekkinen om Marguerite Yourcenars berättare i till exempel Alexis. Turhan taistelun kuvaus (Like 2001). Klarheten i Siekkinens text är besläktad med chosefriheten i Marguerite Duras verk. I sina beskrivningar av förhållandet mellan man och kvinna är Siekkinen lika melankolisk som Eila Kostamo i romanen Kosketus (WSOY 1999).

Melankolin hos Siekkinen är mera emotionell än hos Kostamo, som har vågat vara förfinat intellektuell på ett sätt som en finländsk kvinnlig författare inte kan vara obestraffat. Kosketus fick skamligt lite uppmärksamhet under utgivningsåret.

Måhända övertolkar jag, men jag tolkar det ändå som att Siekkinens död berör de människor som läst hennes verk också för att händelsen piskade tankarna hos var och en rakt på tillvarons grundläggande ensamhet, som Siekkinen beskrev i stenhårt greppande meningar. Hon hade och har en på ett starkt sätt skör och klar röst som utmärker sig i sin originalitet. Jag minns denna röst i en viss sinnesstämning, som alltid hänger ihop med en känsla av livets konturlöshet och glidning mot döden. Inte får man ett storligen upplevelsemässigt, till euro enkelt förvandlat nyhetsämne av den atmosfären. Inte ens om förläggarna skulle börja flytta boksäsongen från höst till vår.

Saara Kesävuori

P.S. Rubriken är ett citat ur ett av Irland förberett dokument som behandlar stöd av litteratur i EU. (Citatet översatt från finska till svenska, övers. anm)