När litterära nomineringsjuryn för Runebergspriset under den litterära lunchen där priskandidaterna uppträdde i december i Borgå, fick frågan om hur den finländska litteraturen mår just nu, såg medlemmarna mest förbryllade ut. Ordförande svarade ett artigt ”tack bra”.

Vid närmare eftertanke känner man också att det är sant, skönlitteraturen i Finland mår bra. Den kommer i alla format och genrer, ibland också i varianter som är svåra att artbestämma, och titlarna är fortsättningsvis många. I den bokströmmen finns mycket mer kvalitativt spännande än en vanlig läsare direkt hinner med.

Litteraturen lever, men den litterära institutionen knakar i de gamla fogarna. Förlag köps upp, fusioneras och byter namn, dagspressen bantar litteraturbevakningen. Många författare får känna på hur det är att få sin bok förbigången av recensenterna. Förlagens relation till författaren har också gradvis förändrats. Det är inte längre säkert att man knyter band för att utveckla ett författarskap, risken att refuseras så grundligt att det liknar en uppsägning är numera reell.

Litterära pris brukar också regelbundet få skäll, och deras roll blir oproportionellt stor om den uppmärksamhet litteraturen annars fått ta del av minskar eller försvinner. Man kan inte heller tävla i litteratur, men böcker och författare kan prisas. I valen blir man orättvis mot majoriteten av det skrivna. Det går som i det övriga livet. Den som strävar och jobbar seriöst kanske aldrig blir stort uppmärksammad och framlyft i rampljuset, fastän han eller hon skulle vara väl värd ett pris, eller flera.

Hur litteraturen kommer att se ut i framtiden är ett resultat av hur alla bitar av det litterära sammanhanget kommer att se ut. Det beror på hur de enskilda förlagen agerar, och det beror på myndighetsbeslut. Omvälvningar sker också inomlitterärt. Så sker ju alltid, men utvecklingen ser olika ut inom olika genrer och litterära skikt. Litteraturen tar sina egna vägar, det finns ingen given logik.

Den finska litteraturen tar sitt ansvar

I det man kallar ”ett hårdnande samhällsklimat” verkar ändå den finländska litteraturen ta sitt uppdrag på största allvar. Man kan se det i valet av ämnen. I romanen Metsäjätti av Miika Nousiainen är det ett storföretags framfart, i Erottaja av Karo Hämäläinen handlar det om vad pengarna gör med människorna som har som uppgift och livsinnehåll att föröka dem. I romanen Layla av Jari Tervo granskas kvinnans plats i ett patriarkalt samhälle, med en kurdisk kvinnas öde som utgångspunkt. Allvaret hanteras ibland med hjälp med en klassisk finsk humor, som ibland kommer nära satiren. Men den kan också vara ganska ogenomtränglig, som ett kaxigt redskap, som en yxa.

Ett visst rollbyte har i alla fall skett i fråga om motivpreferenser. Unga kvinnor har tagit sig an kriget, männens heliga område. Kombinationen är fruktbar. Katja Kettus roman Kätilö är grymt påträngande, redan titeln säger oss att vi får ett nytt perspektiv på kriget, ett kvinnligt perspektiv. Det är inte alldeles nytt i skönlitteraturen, efter Sirpa Kähkönens romaner om Kuopio och krigen är det etablerat.

Ett nytt förhållningssätt finns också i Isänmaan tähden av Jenni Linturi, som inte i första hand berättar om vad männen gjorde i kriget, utan vad kriget gjorde med männen. I Essi Tammimaas roman Paljain käsin är vi tillbaka i kvinnoperspektivet, romanen beskriver vilket arv kriget lämnar hos generationer av kvinnor.

Den officiella slutpunkten för Väinö Linnas krigsmytologi – så nödvändig under många decennier – är antagligen Kristian Smeds scenversion av Tuntematon sotilas på Kansallisteatteri 2007, men de här romanerna markerar ett nytt kapitel i bearbetningen av krigen. Intressant är också vilken generation dessa kvinnor tillhör, hur länge man måste vänta innan man ingående formulerar sin kunskap om krigets följder för kvinnorna, på det psykologiska planet och över flera generationer. Särskilt Kettu och Tammimaa arbetar sig fram med ett kraftfullt särpräglat språk. Det är arvet efter Linna, tänker man.

Samtidigt på en annan plats i litteraturen …

Samtidigt på en annan plats i litteraturen, i en annan genre, i novellen, skriver manliga författare som Joni Pyysalo (Ja muita novelleja) och Philip Teir (Akta dig för att färdas alltför fort; Donner-ryhmä ja muita novelleja) uppmärksamma historier om relationer mellan människor i här och nu. Personerna i deras historier lever i en urban kultur dominerad av elektronik och medier. Vad detta gör med relationerna är något man behöver formulera inifrån kännande personer.

Vill man hitta en kontrast till dem inom novellgenren kan man sträcka sig efter Pia Pesonens Urho Kekkonen Straβe, där berättelserna utspelar sig i Lappland och kretsar kring udda existenser, men också kring klyftan mellan det ordnade Finland, vårt lands fasad, och det märkligare som finns i utkanterna och som inte vill låta sig tämjas. Som ett slags bro mellan de här världarna hittar vi president Kekkonen, den enda gestalt som har en tillräckligt kraftfull pondus för uppdraget.

Pyysalo och Teir kommer in i novellistiken från lyriken, Pesonens noveller är en debutsamling. Sandra, Allan och vi andra av Anita Wikman är noveller som landar någonstans mitt emellan, de är uppdaterat samtida, realistiska, under den knappa stilen finns ett medkännande patos.

Balett och valar

Det finns också andra redskap för att plocka ut russinen ur årets litterära kaka. Man kan gå efter motivkrets och bildspråk, eller den kroppslighet genom vilken romanerna gör sitt tema berörbart. Ett par av årets prosaböcker rör sig helt eller delvis i dansens värld. En är Marianne Backléns Eldfågelns dans (Tulilinnun tanssi) som rör sig i en historiskt intressant internationell balettmiljö, men också behandlar dansares åldrande och relationer. Vilka djupare kontakter kan en kvinnlig dansare vänta sig att knyta med de manliga, då det nästan är regel att männen är homosexuella. Siiri Enorantas Gisellen kuolema låter ett familjedrama få en ödesmättad framtoning genom den klassiska baletten.

Språkligt är romanerna varandra motsatser, Backléns är mångordig och slingrande, Enorantas knapp intill det klaustrofobiska, men med starka poetiska stråk. Tematiskt kan Sara Jungerstens debutroman Wannabe anslutas löst till dem, hennes bok handlar om hur man till slut, genom att misslyckas med att bli scenskådespelare, kan hitta sig själv och gå vidare med sitt liv.

Valar råkar vara ett gemensamt motiv i några av årets böcker! Den man först tänker på är Saara Henrikssons Moby Doll, som är en roman som vill mycket och kompositoriskt spretar vilt åt många håll. Ett av dess synligare lager kan vara dess ekologiska budskap. Mänskan håller på att förstöra sin jord och sina egna och livsbetingelser. Moby Doll är också en roman som sätter sig geografiskt i rörelse, norrut och österut, mot haven där valarna talar med varandra.

Silene Lehtos suggestiva diktsamling rör sig bland reella och mytiska djur, men låter valarna fastna i titeln. Hän lähti valaiden matkaan heter den, och visar ingången till ett poetiskt författarskap man kommer att vilja följa.

Här är vi redan inne på lyriken, men i avdelningen med de stora djupen och de väldiga djuren som kommunicerar hemlighetsfullt, som vårt minne, kan man ännu hitta Birgitta Bouchts roman Tusenblad, en kvinna som snubblar, som med en lite fräck blinkning till Hemingways Den gamle och havet placera en gammal kvinna med brutet lårben i ett badkar ensam hemma i en lägenhet. I väntan på att hjälp ska komma reser hon bland sina minnen, kommer ut på verkligt djupa vatten.

Lyrikens skattkammare

Den finska lyriken har under senare år varit den finska litteraturens skattkammare. Där har man laborerat vilt, ibland mer behärskat, allt efter temperament. Den finlandssvenska poesins tradition har varit några grader mer solenn också när den velat experimentera. Att få fullödig poesi på två (så olika) språk inom samma land är ett spännande privilegium som många ännu inte riktigt verkar ha internaliserat.

Att Gösta Ågrens diktsamling I det stora hela får sällskap av Saila Susiluotos Carmen som Finlands kandidater för Nordiska rådets litteraturpris känns precis rätt. Årets poetiska sällskapande över språkgränsen kan ha just sådana konstellationer: äldre ärrade svenskspråkiga möter yngre vitala diktare på finska. Kurt Högnäs vattenklara prosadikter i De bronsblå solarna möter t ex Riina Katajavuoris innerliga och detaljrika undersökningar i Omakuvat. Gurli Lindéns sensuella dikter i Ordsegel hittar ett motsvarande yngre klarsynt allvar i Pauliina Haasjokis Aallonmurtaja. Och i en liten undantagsvolym –  en översättning producerad av Ellerströms förlag i Sverige – möter Henrika Ringbom poeten Mirkka Rekola under titeln En gynnsam plats för hjärtat.

Självbiografiskt, och något för ungdomen

Vilka tendenser får man inte glömma? Kanske motreaktionen mot tegelstensromanernas regim, de tunna, utsökta prosaböckerna: Helmi Kekkonens roman Valinta, om sorg och samhörighet, vacker som kammarmusik, Kristina Carlsons William N. päiväkirja, om en nördig botanikers inre liv. Den kan vara bron över till böckerna om historiska personer, som kan få representeras av Laila Hirvisaaris bästa bok, Minä, Katariina, om Katarina den stora och alla intriger kring henne, men med ett öga för universellt kvinnliga villkor.

Ett annat spår representerar Irmelin Sandman Lilius Sjutusen år. En biografi över Carl-Gustaf Lilius (del II) på femhundra sidor, som mer än en biografi är en översikt av en tid, en relation mellan två konstnärer, ett äktenskap. Lika mycket uppmärksam på tiden och dess uppfattningar och värderingar och lika mycket involverad in känsloladdade relationer är Karin Ehrnrooths Flickan som blev fel (Vinoon kasvanut tyttö), en roman med självbiografisk botten. Det svenska prosabokåret 2011 karaktäriseras av ovanligt mycket biografiskt och historiskt stoff.

Skiljelinjen mellan vuxenböcker och ungdomsromaner tycks också bli allt suddigare. En del av årets utbud som uppenbarligen har fullvuxna som målgrupp, känns med sina ganska enkla händelseförlopp tänkta som pedagogisk läsning för dem som ännu inte hunnit utveckla sin smak – eller dem som för alltid tänkt stanna kvar i ungdomen.

Å andra sidan finns utmärkta ungdomsromaner som inte skyr komplikationer vare sig i intrig eller känsloinnehåll, som kan läsas av alla med stor behållning. Det finns flera exempel, men vi nöjer oss med två, Annika Luthers De hemlösas stad, en välkalibrerad dystopi som utspelar sig i Finland år 2035, och Vilja-Tuulia Huotarinens Valoa valoa valoa, som handlar om kärlek och katastrofer och som närmar sig sin läsare utan tveksamhet, utan inställsamhet, med ett språk som respekterar sitt stoff och som redan har blivit prisbelönt.

Ann-Christine Snickars
Skribenten är kritiker, lärare i litterärt skapande och medlem i Lysmaskens redaktion. Hon var i år en av medlemmarna i Runebergsprisets nomineringsjury.