”Jag skulle stryka det där om artilleripejlingar och skildra händelserna på ett mer allmänt plan”, sa jag. Det gick författaren inte med på: ”Mina läsare är i först och främst regementsveteraner och för en kanonjär är det viktigt med bäringar.”  Siffrorna fick stå kvar och jag kanske muttrade för mig själv något om att det inte längre räckte med att bokens livstid bara är ett kvartal, läsarna själva överlevde kanske inte ens så länge. Men författaren kunde ha mer rätt i fallet än jag, i alla fall rätt på ett annat vis, för det hela handlade om ett beställningsverk av traditionsföreningen för regementet som stridit i fortsättningskriget, och inte i första hand en bok för den stora publiken.

På 1990-talet förutspådde man att förlagens snara kris: när krigets stora årskullar krympte skulle den populära krigslitteraturen som genre också gå döden till mötes. I efterhand är det lätt att konstatera att spådomen slog fel. Krigsprosa ges fortfarande ut för fullt, både som skönlitteratur och som fackprosa. Också romaner av författare som deltagit i kriget har rätt nyligen getts ut – den produktiva veteranen Reino Leiväslaiho meddelade att han gav ut sin sista bok så sent som 2012.

Med bra krigsböcker har man chansen att ta sig in i utgivningens mellanviktsklass, där försäljningen räknas i tusental och som är livsviktig förfölagen.

Under det här seklet har de författare som fått uppmärksamhet av naturliga skäl inte varit i kontakt med krigshändelserna ens genom föräldragenerationens erfarenheter. Kansa taisteli, miehet kertovat– narrativet (”Folket stred, männen förtäljer”) lever vidare, men krigsprosan har fått många nya motiv. Det skönlitterära har behandlat homosexualitet och kriget, kvinnornas erfarenheter och ämnen som väckt motstridiga känslor, som fånglägren och vapenbrödraskapet med tyskarna. Katja Kettus Barnmorskan, som hör till de senare årens succéer, understryker detta ända in i boktiteln.

Samtidigt som krigsfiktionen har distanserat sig från de traditionella synvinklarna och de efterkrigstida decenniernas berättande som karaktäriserats som (pseudo)dokumentärt, har man inom fackprosan velat ha ett mer narrativt grepp. Fastän det fortfarande finns en beställning på kanoner och strategier vill människan framför allt läsa om människor.  Historien är ett naturligt område för narrativ non-fiction, den ligger ju av tradition närmare den berättande litteraturen än många andra vetenskapsgrenar. Källorna är också till stor del berättande text. Den i och för sig humorbefriade frågan om varför man ska läsa påhittade berättelser när det en gång finns spännande och högklassig fackprosa kan också lätt kopplas till krig och historia.

Min egen professionella erfarenhet av krigsprosa är uttryckligen från fackprosans område. Varje höst redigerar jag flera böcker som åtminstone tangerar ämnet, och konstaterar: Fars dag kan få komma i år också. De flesta verken är givetvis riktade till en bredare publik än tidigare nämnda regementsberättelse.

Allmänheten förefaller också ha hittat fram till böckerna. Titlar som tangerar ämnet publiceras på fackboksområdet i förbluffande flitigt, och särskilt på höstarna omtalas de i nästan lika stor utsträckning. I reklamen satsar förlagen och bokhandeln på böcker som traditionellt passar som presenter för män. Böcker som har ett starkt aktualitetsvärde får en helsida i Hesari – bokens ämne får i alla fall det. Höstens krigsböcker spränger myter, brukar rubrikerna säga. Människan Mannerheim engagerar än.

På självständighetsdagarna minns man hellre sommaren 1944 än december 1917.

Inom historieprosan är 1900-talets krig odiskutabelt ett kapitel för sig. Minnet av kriget har lyfts upp till den viktigaste nationella kollektiva erfarenheten, genom kriget har man synat fadersrelationer och dryftat stora nationella frågor. Under finlandiseringens tid upprätthöll litteraturen en mångskiftande diskussion om den smärtsamma och motstridiga närhistorien. Under min egen skoltid på 1990-talet var talet om avvärjningsseger en del av den nypatriotiska diskursen på modet, något som ifrågasattes redan då. Pendelrörelsen i tolknigen gynnar i varje fall diskussionen och stärker själva frågeställningen.

Med en viss reservation ska man i alla fall möta tanken som ibland framförs, att krigsböckerna skulle ha en alldeles enastående position på litteraturens breda fält. Krigslitteraturens fortsatta popularitet kan trots allt överraska i relation till förväntningarna och de pessimistiska spådomarna. Genren stupande inte på höjden av sin popularitet, detta års bokmarknad kring Fars dag klarar sig också undan mer storskaliga bombmattor. Inom fackprosans tjugo i topp finns bara Ville Kivimäkis Murtuneet mielet (Krossade sinnen), fackfinlandiapristagare 2013. I själva verket syns inga andra historiska verk på topplaceringarna, utom Mirkka Lappalainens Pohjolan leijona (Nordens lejon) som också fick Finlandiapriset och är undantag från regeln.

Ett ihärdigt ställningskrig pågår ändå hela tiden. Med bra krigsböcker har man chansen att ta sig in i utgivningens mellanviktsklass, där försäljningen räknas i tusental och som är livsviktig förfölagen. Men det hänger i mycket på den publicitet boken får, och det förutsätter i sin tur ett starkt varumärke eller ett tema man talar om i medierna mer än bara i ett nyhetsinslag.

Det komplexa kan vara hemligheten bakom krigslitteraturens popularitet och livskraft.

På självständighetsdagarna minns man hellre sommaren 1944 än december 1917. Det ska bli intressant att se vad det kommande året av jubilerande självständighet och den ganska snart därpå följande kavalkaden av hundraårsminnen från inbördeskriget kommer att göra med krigslitteraturen. Titlar kommer förmodligen att ges ut i exceptionell utsträckning, och säkert kommer vi också att se en topp i den totala försäljningen. Återstår att se om jubileerna sätter fart på nya motivkretsar och narrativa grepp eller om de kommer att stöda den mer traditionella linjen.

Finsk krigsprosa har behandlat bland annat främlingslegionen, tsarens gardessoldater vid Donau under 1870-talet eller ”Holstis jägare” under brittiskt befäl i Murmansk. Men fortsättningskriget och händelserna 1918 kommer antagligen att utgöra fokus i vår krigslitteratur också i fortsättningen. Kanhända det beror på Väinö Linnas grepp som det är omöjligt att frigöra sig från. Det kan också hända att det problematiska anfallskriget vid tyskarnas sida, och den extrema inre konflikt som medborgarkriget innebar, kan ge ramar för mer fängslande historier än vinterkriget, som man sett ganska entydigt. Det komplexa kan vara hemligheten bakom krigslitteraturens popularitet och livskraft: samma historiska skeenden har lämpat sig både som stoff för den unga statens nationella stolthet och som traumatiska berättelser om egna felsteg och förluster.

Panu Väänänen
Skribenten är facklitterär förlagsredaktör