Kulturen och språket är litteraturens mor och far.  Är vi familjens enda barn, det som hemma hos sig har en tom vägg i stället för en bokhylla?

Litteraturen i Finland – och inte bara i Finland – har en alldeles särskild ställning som byggare av nationell identitet. Britterna kan sin Shakespeare utantill och ryssarna kan dra långa sjok Pusjkin, Tjechov, Dostojevskij och Tolstoj, inte bara för att de har präntat in dem, utan lika mycket av kärlek till dem, samma kärlek som till fäderneslandet och modersmålet.

Det förstnämnda anknyter inte till nationalromantiken, men nog till en av de många epoker under vilka Britannien blev Britannien, till tiden för den anglikanska kyrkans födelse och kanoniseringen av stormännen från mytisk tid. De ryska klassikernas uppdrag å sin sida har varit att beskriva den ryska själen – i sig ett paradoxalt företag – ett arbete som blev klart i stort sett vid samma tid som Ryssland kom till vägs ände och man inledde projektet att bygga sovjetmänniskan. Men den ryska själen visade sig vara den starkare, för alltmedan varje kamrat väntade på ekonomiskt uppsving kunde det hända att han eller hon identifierade sig med den utarmade, men annars inte uträknade adeln.

Varje tölp och torpare skulle bli läskunnig för att kunna läsa böckerna som skrevs vid tidpunkten för att man skulle ha den nationella kultur som man behövde ha läskunnigheten till.

Under 1800-talet behövde det unga Finland både ett urgammalt förflutet, en själ och diverse karaktäristika för folket och ett eget högspråk. Det som gjorde projektet vanskligt var att en stor del av dem som skulle vara dess primus motor inte kunde finska, något som hade vissa konsekvenser – bland annat att man parallellt med finskheten måste uppfinna finlandssvenskheten.

Förutom de litterära uppdragen skulle detta stöda också folkskole- och folkbildningsprojeket. Den fennomanska tidens vilda framfart hade en ganska klurig logik: varje tölp och torpare skulle bli läskunnig för att kunna läsa böckerna som skrevs vid tidpunkten för att man skulle ha den nationella kultur som man behövde ha läskunnigheten till.

Vi känner till resultatet: landet inte bara lyftes upp till kretsen av ”civilisationer och kulturfolk”, utan också till toppen av klotets välstånd, till uppfinnandet av SMS-funktionen och till högsta prispallen i PISA-tävlingen. Vårt bibliotekssystem är världens bästa, dessutom ett av Europas yngsta. Hur kort tid som förflutit sen vi ramlade ner ut trädet (anspelar på Ismo Alankos låt ”Kun Suomi putos puusta”, som också fått en svensk tolkning, ”När ljuset kom till Finland”, av Mats Huldén) kan man avläsa varje år vid skolavslutningen av de stolta mammornas broscher med studentlyror. Fastän de nu kanske används i andra och tredje led är Finland fortfarande det enda land i världen där mödrar kan smycka sig med hederstecken som vittnar om barnens bokliga bildning.

Vårt bibliotekssystem är världens bästa, dessutom ett av Europas yngsta.

Det är alltså inget under att litteraturreceptionen i ett sådant land är förundransvärt seg i sin vördnadsfullhet. Inte bara så att varje romandebutant ses som ett slags fattigmansfilosof eller en intellektualismens ikon långt mer än veteskapsmän och -kvinnor, bildkonstnärer eller tonsättare. De sistnämnda är konstnärsproffs, men författaren kommer med en världsförklaring – trots att en allt större del av litterauren inte ens försöker reda ut den allt mer komplicerade världen. Kanske det är just därför man önskar sig sådant av författarna. I alla fall av dem, när man nu inte kan förmå sig att sätta tilltro till det samhälleliga.

Jag offrade ett par textstycken på författarnas status för att den är lättare att åskådliggöra än litteraturens. Litteraturen, liksom allt medieinnehåll, blir alltmer splittrad i takt med att målgrupperna splittras och genregränserna blir otydligare. Den kommersiella pressen har lett till samma fenomen som inom medierna och inom musiken, till den så kallade winner-takes-it -all-utvecklingen: allt färre titlar köps och läses i riktigt stor utsträckning, mellanskiktet krymper och längst ner vid publiceringströskeln blomstar en undervegetation som är större än någonsin och nästan eller helt och hållet icke-kommersiell.

Existerar alltså litteraturen fortfarande som litteratur, som helhet, som det nationella kulturarvets kumulativa helhet, där den författargeneration som för tillfället har vakten fyller på i förråden för att sedan ge dem vidare till framtida läsare?

Det rätta svaret på en sådan fråga är som alltid i sådana fall: en ny fråga. Har detta överhuvudtaget funnits?  2010-talet känns inte vid kiosklitteratur, serierna har lyfts fram ur marginalen, poesin har lämnat boksidorna och lever i sångtexter och som kaffemuggsaforistik … och vad det ”nationella” anbelangar, så är det också svårare att bestämma, eftersom finländare kommer och går och Big Mac är en viktigare del av vår meny än memma, och när LOL och KVG (som är en finsk akronym som betyder ”Googla för helvete!”) har dykt upp i våra dialekter, i öster och väster och i norr.

Romanen är inte grisen som äter allt – och inte dikten litteraturens främsta frontlinje – i hallonbacken rumsterar språket och kulturen, litteraturens mor och far. Och de är inga muminmammor och -pappor som sover sin vintersömn, utan de rör på sig, i kontinentalplattornas långsamma vals eller som teknoljusets knyckigt nervösa irrbloss.

Litteraturen är på samma gång lika med bildning, en immateriell ekonomisk nyttighet, en representation av det föregivna, fantasins sändebud och bärare av arvsmassan.

I den världen är litteraturen på samma gång lika med bildning, en immateriell ekonomisk nyttighet, en representation av det föregivna, fantasins sändebud och bärare av arvsmassan. Ytligt sett beror kritikinstitutionens sönderfall på vår oförmåga att upprätthålla den ekonomiskt, men om vi tänker oss att en kritikers arbete inte består i att läsa och bedöma en bok utan i att placera in den i dess kontext, kan då någon längre behärska dessa kontexter som omger varje nyutkommen bok?

En bok kan ju aldrig bara behandlas som bara en bok, en bok är alltid ett fönster – om inte en korridor, en tunnel – till den värld som den berättar om, som den inbjuder till och som den vill leda sin läsare allt längre in i så att denna aldrig vill lämna den.

Ser man det så har boken i offentligheten fastnat i 1800-talet, där de som uppfann den finländska litteraturen spikade fast den ganska ordentligt. När vi talar om boken och om litteraturen talar vi fortfarande om behovet av att känna sig som en god människa parallellt med själva läsupplevelsen; ett fenomen som till exempel filmen i stor utsträckning har lyckats hålla sig ifrån, trots vissa motsatta strävanden. Underhållningslitteraturen – om det längre finns en sådan, då allt och alla förutom övriga funktioner också ska vara underhållande – är till sin kulturella status mer litteratur än underhållning, i motsats till exempel till underhållningsmusiken.

Om en mätare i litteraturreceptionen är försäljningssiffror och en annan är kritikinstitutionen, är den tredje censuren.  Varje tidsepok förvånar en på sitt särskilda vis: att vara antisovjetisk skulle i dag vara skrattretande, hädelse skapar knappt ens höjda ögonbryn. När en pornografisk scen hamnar mellan hårda pärmar förvandlas den till erotik eller ”vuxenlek”. Har litteraturen blivit mer tolerant eller är världen bara mer hårdhudad och likgiltig?  Eller rent ut sagt: spelar nånting längre någon roll?

Boken har i offentligheten fastnat i 1800-talet, där de som uppfann den finländska litteraturen spikade fast den ganska ordentligt.

Och ändå: för den som läser en bok och upplever något spelar just den boken en roll.  Bokens värld och dess enskilda läsare bildar en unik symbios: om boken föds första gången som idé i författarens huvud, andra gången som en bunt manussidor, och tredje gången som ett fysiskt föremål, sker den fjärde och viktigaste födelsen i läsarens huvud, där den förankras och blir en del av allt det som läsaren tidigare varit – och läsaren är inte längre den han var.

Det är inte sociala medier som framfött olika offentligheter och bubblor som blir allt trängre. Jaget och jagets värld har alltid existerat. Läsarens läsupplevelse har alltid varit individuell. Boken är inte bara en värld som läsaren får tillträde till och dras in i, boken är också en port i en ny riktning, en borr in i människans huvud, och väl där inne håller den upp en spegel och tvingar henne att titta: jag, boken, visar dig hurudan du är. En vän av litteratur känns igen på hans fond av böcker om vilka han kan säga: efter att jag läst dem var jag inte längre densamma. Och böcker av det slaget lägger man inte bakom sig, de färdas hela tiden med sin läsare, som en del av livet, ända till slutet.

Kanon bildar de böcker som fått tillräckligt många läsare övertygade och som passerat definitionströskeln i de statusregleringsmekanismer som finns i varje mänskligt sammanhang också långt efter att den professionella kritiken, världens nästäldsta yrke, än en gång skiftar form. Kulturen och språket är det som för oss vid varje tidpunkt är det gemensamma. Om de är litteraturens mor och far blir det på vår lott att ansvara för vilka bröder och systrar vi har, om vår familj är liten, otypisk, utvidgad, global, eller sekelgammal, eller om vi är familjens enda barn, det som hemma hos sig har en tom vägg i stället för en bokhylla.

Markus Leikola
Skribenten är journalist och författare