Hur avläser vi flickan i konsten? Vad betyder hon? Fylls flickan med olika betydelser på skilda platser och i skilda tider? Sådana frågor ställer sig flickforskningen, ett tvärvetenskapligt tolkningssammanhang där olika vetenskapliga discipliner bidrar med uppslag till nya läsarter. Att flickan länge varit en vital del av konsten är självklart. Men hur har hon formulerats och formgetts – och varför?

Flickforskningen uppstod först i sociologiska kretsar där irritation väcktes över att forskning om ungdomar i själva verket betydde undersökningar om pojkar. Därifrån sipprade intresset för flickor in i andra discipliner och i slutet av 00-talet utkristalliserade flickforskningen sig allt mer som ett separat forskningsfält. I Finland bildades nätverket Tyttötutkimusverkosto, i Sverige systernätverket Flickforsk! och internationellt tillkom tidskriften Girlhood Studies och förbundet för flickforskning, International Girls Studies Association. Dessa aktörer har sedan dess sett till att resultaten av tidigare banbrytande studier om flickor samlats, att läroböcker om flickskap publicerats och att en rad avhandlingar kommit som erbjuder nya sätt att läsa flickskap på.

Läs och laborera

Maria Margaretha Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980-2005 (2012) är ett paradexempel på vad flickforskningens teoretiserande om flickor kan tillföra litteraturläsningen. Här presenteras ett sammanhållet sätt att avläsa flickskap. Boken utkom på det nyetablerade feministiska förlaget Rosenlarv, som nyligen gav ut den samnordiska volymen Queera läsningar. Österholm tar avstamp i en rad feministiska och queera läsarter och sammanför tankegods från aktuella tolkningstraditioner. Hon kallar de flickor hon får syn på skeva.

Avhandlingen har också ambitionen att skriva en annorlunda vetenskaplig text, en framställning allierad med det litterära. Den bärande uppfattningen, hämtad från Teresa de Lauretis, är att denna typ av skönlitteratur är teori. Eller gör teori. Skönlitteraturen hjälper till med att leverera läsningar.  Det handlar om korta kjolar och läppstiftsmunnar som talar tillbaka, det handlar om rosa, glitter och dockor som feministisk litterär strategi. Om den galna kvinnan på vinden, i flickrummet, nära dig.  Det handlar om hur vi läser femininitet i skönlitteraturen.  En läsmodell. Ett mönster. Där flickor kan vara monster. Och samtidigt överväldigande rosa. Iallafall rymmer de alltid en rad föreställningar om femininitet.

Österholm vänder blicken mot 1990 och 00-talets svenskspråkiga litteratur. Monika Fagerholms DIVA (1999) är navet och bjuder på det centrala läsredskapet: docklaboratoriet, som innebär att flickskap är något som görs och utprövas. Svenskspråkig skönlitteratur vimlar av flickor som brottas med kravet på att vara Riktiga flickor. Estetiken är gurlesk, med ingredienser av överdriven femininitet (militant rosa), burleskt, groteskt, monstruöst. Österholm visar att ljugande, äckel och gullighet odlas sida vid sida.

Begreppet gurlesk har myntats av Arielle Greenberg och Laura Glenum för att ringa in en aspekt av amerikansk samtidspoesi. Men i det gurleska rör sig även svenskspråkiga författare som Monika Fagerholm, Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Maria Hede och Pirkko Lindberg. Att Lindberg får ett nytt tolkningssammanhang är fräscht; hennes senaste roman Hotell Hemlängtan är en tegelsten på 600 sidor som gestaltar ett galopperande flickskap inflätat i Finlands närhistoria. Österholm pekar på författare som skildrar skevt flickskap just nu: Sara Stridsberg, Sanne Näsling, Aase Berg och Hannele Mikaela Taivassalo. Litteraturkritiken och litteraturvetenskapen saknade först beredskap för att avläsa ett rosafluffigt flickskap med huggtänder. Det upplevdes framför allt som smetigt, äcklande, provokativt. Skevt.

Att läsa normbrottet

Tidigare flickforskning noterar att mönstret duktig, anpassad flicka och dålig, skevande flicka löper som en röd tråd genom flickböcker, ungdomsromaner och kvinnolitteratur. Etiketten skev fokuserar det som glappar i texten, men klipper bort sexualiteten. Det här i kontrast till queera läsningar som ser sexuella normbrott som viktigast. Något haltar den här gränsdragningen, men samtidigt blir läsningarna produktiva.  Det litterära manifestet S. K. A. M, publicerat i den feministiska tidskriften bang 2002, pläderar att flickfreaks och galenkärringar ska få skriva sin litteratur utan att kritiken vrider sig av obehag.

Österholm uppsöker glappet mellan att de senaste tre decenniernas skönlitteratur ter sig uppenbart genuspolitisk och influerad av genusdebatt medan litteraturkritiken inte erkänner dessa aspekter av materialet. Särskilt ätstörningsskildringar har nedlåtande beskrivits som ”navelskådande, pillerknaprande privat patetik, äckel-päckel i jag-riket”.  Böcker som Mare Kandres Aliide, Aliide möter ett kompakt motstånd och raljerande vändningar. I efterhand ter sig dagskritiken stum inför de skönlitterära revolutioner som syns i materialet. Flickskapets skavsår ansågs inte litterärt, det lästes självbiografiskt.

”Supande män på gränsen till nervsammanbrott stavas generationsroman medan kräkande flickor bara är ännu en destruktiv tröttsam tös för mycket”, sammanfattar Österholm. Hon menar att ätstörningsromanerna betyder något annat och vill utropa: ”Ja! Ännu en ätstörningsroman, ännu en bok om flickor och kropp!”. Fortsättningsvis tas ”bystmått” på texterna, med andra ord ett läsande enligt könade analogier som redan den feministiska litteraturvetaren Mary Ellman påtalade under 1970-talet.  Kvinnliga författare förväxlas i hög grad med sina böcker. Linda Skugge föregrep kritiken i Det här är inte en bok med utrop som ”Obs! Detta är mensdravel, kvinnotjafs!” i baksidestexten och ifrågasatte skarpt föreställningar om självbiografi och sanning.

Även feministiska kretsar kan hysa motstånd mot den här typen av performativt material, preferensen är systerskap, förebilder, medvetandehöjning. I böcker som gestaltar skeva flickor förs istället rätten att vara en äcklig flicka, nersolkad av rosa, fram och ges betydelser. Bakslagsretoriken som slog igenom under 1990-talet skymmer det faktum att det finns en kontinuitet i hur skönlitteraturen behandlar feministiska frågor, som flickskap: hur det är att vara flicka, hur ont det gör, hur stridbart det är. Problemet är också romanernas form. Här handlar det inte om realism, kronlogi och emancipatoriska slut, utan om svepande texter, uppbrott, avbrott, omtagningar, kladd. Dessa samtida texter gör rhizomatiska kopplingar.  Med begreppet rhizom menar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari att olika fenomen, relationer och processer är sammanlänkade utan att samordnas på ett hierarkiskt eller dikotomt sätt. Österholms bidrag är att visa hur en rhizomatisk läsart passar dessa böcker.

Flickfigurationer

Att skildra flickor skevt är ett sätt att bryta med upprepningens tvång och att forma något nytt. En sådan skönlitteratur kräver nya läsarter. Flickskapet är politiskt, laddat med genusfrågor. Litteratur gestaltar inte bara dem som passar in i givna identitetskonstruktioner, som flickskap, utan tvärtom är de som skaver utpräglat litterärt stoff. Deras roll är att transfigurera världen. De konstruerar figurer som samtidigt är retoriska och berättande, som spjärnar mot normativitet, som pekar mot det annorlunda och inbjuder till andra läsningar.

Figuration betyder att teori tar kropp, situeras i text. Figurationen flätar ihop teori med fantasi, begär, kreativitet, materialitet, levd erfarenhet. Figurationen skev flicka bottnar i queerteorins skamstrategier, i medvetna omstöpningar. Som att tala tillbaka och ta tillbaka skällsord.  Det här är inga lätta saker. Men de skapar en svävande känsla av att få syn på mönster, rosakramande flickmonster, hybrider som väller över alla breddar, som gör spektakel av sig själva som en strategi. Österholm granskar tre figurationer: Skelettfåglarna i självmordsklubben (ätstörningar, självskada), Mittemellanförskapets monsterflickor (det monstruösa, djuriska) och Docklaboratoriet (flickrummet som experimentutrymme).

Flickestetik och flickpoetik

Gurlesk är en estetik som är olydig mot rådande kollektiva fiktioner om femininitet och respektabilitet. Det är en skönlitteratur som gör spektakel av sig själv. I Sanne Näslings ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö (2011) handlar det om att rituellt måla sju varv läppstift runt flickmunnen.  Likt Sara Stridsberg som i Drömfakulteten. Tillägg till sexualteorin (2006) låter Valeri Solanas säga: ”Jag betraktar det som en politisk handling att ha läppstift utanför munnen”. Gurlesken överdriver, missuppfattar medvetet flickskapet, skapar sammangyttringar av femininitet, feminism, äckel och gullighet. Lite som fetma-manifestationer, där fläskvalken som hänger över byxlinningen är en protest. Vi har lärt oss att läsa fläsket som pinsamt, men tänk om vi läser det som en protest?  Gurlesk-estetiken tar fasta på skönlitteraturens visuella och sensuella aspekter.  Flickor rör sig med andra flickor, flankflickor, deras uppgift är att mejsla ut varandras konturer.  Flickor ger fan i måttfullheten.  Klart de provocerar. Men också de överanpassade, sängliggande, passiva, där måttfullheten överdrivs är skeva på sitt sätt. De utför ett kulturellt förkastande av heterosexualitet, oj himmel, med hjälp av kvinnlig grotesk.

Om flickor i böcker kan läsas som förkroppsligade ideér om femininitet och feminism, inbjuder de till ett laborerande läsande. Flickforskningens bidrag till litteraturläsaren är en uppfriskande tankegenererande uppmaning till att se dessa verk som delar av en strömning. En flickestetik, avläsbar, nära dig. Obotligt skevad.

Mia Österlund
Skribenten är FD i litteraturvetenskap, forskare och universitetslärare vid Åbo Akademi.