Mink och mänskor – en sann mardröm

Hur kan en bok om mink bli en succé? Åsa Stenvall-Albjerg har läst en bok om dansk minkproduktion och mänskans förmåga att blunda. I Det blinde øje gräver Mathilde Walter Clark djupt i den obehagliga verkligheten bakom minkindustrin, men parallellt står också Karin Erlandssons Minkriket. Det är en roman som ger en mer personlig inblick i minkfarmarnas värld. Essän speglar de spänningar som präglar denna omstridda näring.

Minns ni pandemihösten 2020 då alla minkar i Danmark måste avlivas? Då viruset spridit sig ohämmat till ett antal farmer och 15,5 miljoner minkar gasades ihjäl. Historien kablades ut och fick namnet minkskandalen.

I sin bok Det blinde øje (Det blinda ögat) tar Mathilde Walter Clark, essäist och romanförfattare, läsaren tätt in på minknäringen och minkarnas liv. Hon utforskar grundligt ur ett historiskt och etiskt perspektiv vad som döljs bakom den så kallade ”minksagen”. Boken blev en väldig framgång, har utkommit i fem upplagor och belönades med Politikens och Weekendavisens litteraturpris 2023 och läsarnas bokpris 2024.

Minkarna lämnade henne ingen ro.

”Min sömn var så tunn den vintern att den närmast var genomskinlig. Vilken syn på djuren önskade vi leva med? Det var den frågan jag vaknade med efter ännu en mardröm. Samma orkeslösa rader av burar som man såg på dagen på tv fortsatte att följa mig in i natten. Världen som ett sammanhängande nät av burar, ett landskap av paralys och inspärrning. Varje morgon samma tryckande tyngd.”

Minken som en ”vintergåva”

Författaren hade, skriver hon, aldrig sett minken där var den egentligen hör hemma, längs åar, bäckar och floder i Nordamerika. Ett solitärt rovdjur som avmärker sitt territorium med sekret, jagar invid vatten och har simhud mellan tårna. En skicklig jägare som kvicksilveraktigt utnyttjar alla tillvarons dimensioner.

I många indianmytologier intar minken en viktig roll, hos Kwakiutl-stammen i British Columbia var minken en gud vid namn Born-To-Be-The-Sun. Författaren Mary Oliver kallar i en dikt minken hon stöter på under sina vandringar ”en vintergåva”.

Synen av vild mink kallar på historier, på liv, på språk, men vad kan man alls berätta om djuret i buren?

Synen av vild mink kallar på historier, på liv, på språk, men vad kan man alls berätta om djuret i buren? frågar sig Mathilde Walter Clark. Ett väsen fullkomligt frånkopplat det som gav det mening. Dess förfäders närmast oändliga värld nu avgränsat till ett rum på 30 x 45 x 90 centimeter.

Mathilde Walter Clark ser det som vi andra inte ser, eller vill se – den obehagliga verkligheten bakom lantbruket och den moderna djurhållningen. Det är med tidningen Information tal om en ”aktivistisk litteratur”. Visst, hon är ute efter en förändring. Styrkan i hennes bok är framför allt hennes envetna borrande efter fakta och den knivskarpa analysen av ofta dunkla sammanhang i minknäringens historia. Hon skriver med en språklig precision och intensitet som går rakt in i mig som läsare. Ingen kan anklaga henne för affekterad agitation med lättköpta påståenden.

Vad vi såg på TV-skärmarna var gråtande minkfarmare som sörjde att deras livsverk nu förstördes. Där stod uppfödare framför raderna av tomma minkhus och gallerburar, minkarna var borta, kanske flera generationers arbete i ett slag bortspolat.

Vidvinkel i stället för zoom

Mathilde Walter Clark förringar inte minkfarmarnas känslor men kritiserar idealiseringen av minkfarmningen och den närsynthet den danska journalistkåren uppvisade.

Smittan kallade på nya sätt att berätta historier på, vidvinkel i stället för zoom. Att vi som minimum uppfattar djuren som djur, skriver hon. I slutändan är hennes bok en berättelse om vad som händer med oss mänskor när vi gör oss själva till förgrund och förtränger djuren ur våra historier.

Det blinde øje går bakom yrkesutövarnas tårar och undersöker de faktiska förhållandena för djuren och det förfärliga avlivningsarbetet som följde hösten 2020 utfört av en här av anonyma avlivare i skyddsdräkt, merparten rumänska arbetare. Det blev en mediabevakning som bidrog till en ”kollektiv förråelse, ett slags utbildning”.

”Ingen hade uppmanats att täcka för sina barns ögon. Om man ville det eller inte hade man vant sig vid synen av sprattlande djur som slungades i svansen ner genom tratten, ner i den stora svarta andnöden /…/ Dödsproduktionen var det nya normala, och i den mån det ändå inte var helt normalt, kunde det tillskrivas de rumänska minkbödlarna.”

Otäck och makaber läsning

I kapitlet ”Den magiske kasse” (Den magiska lådan) beskriver författaren via branschkataloger, videor och livsmedelsstyrelsens rapporter hur dödandet av mink går till, också i normala förhållanden. Avlivningslådorna varierar i storlek, en del tar upp till hundra minkar åt gången, men gemensamt är att minkarna gasas ihjäl med koldioxid eller kolmonoxid från flaska. Finländarna har en lång historik med kolmonoxid från bensinmotor enligt en svarsstudie författaren tagit del av.

Hur länge det tar innan minkarna dör har det forskats i, under beteckningen ”eutanasi”.

Och lådorna är inte genomskinliga … Alltså kan vi inte se hur minkarna har det efter att ha slussats ner via zinkslussen. Hur länge det tar innan minkarna dör har det forskats i, under beteckningen ”eutanasi”.

Författaren vidgar blicken till USA, ”det enda landet i världen som använder gaskammaren som avrättningsmetod för mänskor”. Hennes genomgång av olika avrättningar är otäck läsning och kan tyckas makaber och onödig i sammanhanget. Men nej, parallellen öppnar ögonen för det som förenar oss levande varelser och som borde stämma till eftertanke.

”I dödsprocessen är mänskan inte ställd annorlunda än andra djur. Skeptikern som menar att djur ingenting känner, ingenting märker, ingenting upplever, måste i den situationen säga det samma om mänskan.”

Smittofaror och pandemier

Redan före pandemin hade minknäringen granskats och en avveckling varit på agendan. Men minkbranschen gick till motattack och målade fram bilden av djurvälfärd och en etiskt hållbar näring. Snart glömdes minkarna bort trots avslöjande tv-dokumentärer och upprop från djurrättsorganisationer om tillståndet på landets mink- och rävfarmer.

Nu kom allt som en surrealistisk chock. Forskare hade varnat för att stora industriella husdjursproduktioner utgör en risk för nya kombinationer av virus. Frågan är inte om utan när vi får en ny pandemi. Sårbarheten är överhängande där produktionsdjur lever ett sammanstuvat liv. Svininfluensa i svinproduktionen utgör en tickande bomb. ”Har vi en plan? Var ska vi begrava grisarna?” frågar en professor i veterinär biologi.

Mathilde Walter Clark pekar på andra smittofaror i det danska lantbruket. Fågelinfluensa på fågelfarmer där ett ofattbart antal fåglar – änder höns, duvor, kalkoner – avlivas med jämna mellanrum.

Och vidare: destruktionen av de miljontals döda minkarna ledde till fiskdöd i danska fjordar. Forskning betald och indirekt styrd av landsbygdslobbyn, östarbetare som utnyttjas och underbetalas inom näringen, minkskinn som greenwashas och politiker som mutats i den penninggiriga branschen – allt visar bilden av en diskutabel verksamhet.

Danska staten har avsatt 2,55 miljarder (!) euro i kompensation till minkfarmare som tvingats avliva sina djur. Nyåret 2023 var det igen tillåtet att avla mink i Danmark. Trots att modehusen tagit avstånd, designers väljer Fur Free och pälsfarmer har förbjudits i allt fler länder.

I Finland fortsätter pälsfarmningen. Men hur länge? Polariseringen i riksdagen tyder på en lång dragkamp.

Mitt i minkriket

Det var minkarnas ögon på tv-skärmen som fick Mathilde Walter Clark att fråga sig vad i all världen vi mänskor håller på med.

Minkarnas pepparkornsögon stirrar också mot mig, på pärmbilden till Karin Erlandssons roman Minkriket (2014). Här är det inte coronaviruset som tar kål på minkarna utan en oåterkallelig handling utförd av minkfarmaren Lars-Mikaels hustru Kristina och dotter Tanja. Minkarna släpps ur sina burar, på en farm som i storlek är betydligt mindre än de danska.

Berättelsen utspelar sig i författarens uppväxtmiljö i Nykarleby som räknats som Finlands centrum för minkavel.

Berättelsen utspelar sig i författarens uppväxtmiljö i Nykarleby som räknats som Finlands centrum för minkavel. Boken är en fiktiv historia om en näring som ekonomiskt, socialt och psykologiskt har påverkat en hel bygd och landsända. I min essä ”Emma Bovary på minkfarmen” (Ta plats, 2018) läser jag romanen också som en kvinnlig sammanbrottshistoria. Läst vid sidan av Det blinde øje ter sig Minkriket som en psykologisk närstudie i en minkfarmarfamilj snarare än en uppgörelse. Jag konkluderar:

”För romanens styrka är just att den låter olika synsätt och drivkrafter komma till uttryck i solidaritet med personerna. Författarens uppgift är inte att sätta sig till doms över sina personer, att predika en entydig sanning. Jag förstår och lider med både Lars-Mikael och Kristina. Humorn och svärtan visar varderas fångenskap i sina nedärvda könsroller och förväntningar. Minkriket ger mig insyn och insikt i en värld jag bara kände lukten av i min barndom.

Vi sitter i en rävsax

Efter att ha vistats i Karin Erlandssons diktade värld förstår jag farmarna bättre, deras kärlek och passion för näringen, jag får respekt för deras kunnande och arbetsinsats. Jag får leva med i deras upp- och nedturer. Jag inser mink- och rävnäringens ekonomiska och sociala betydelse för lokalsamhället men också dess avigsidor och miljökonsekvenser. Jag får via individuella öden åtminstone en liten aning om den eviga osäkerhet och de katastrofer som följer med en näring som framstår som allt mera ifrågasatt i samhället. På goda grunder.

Jag förstår också raseriet hos djurskyddsaktivisterna, behovet att agera. Jag kan förstå drivkraften bakom rävflickornas handlande även om jag inte accepterar det och tror att det är någon lösning.”

Det är det som romaner kan – Jens Smærup Sørensens, Karin Erlandssons och många andras.

Eller som Jens Smærup Sørensen uttrycker det i Kristeligt Dagblad (20.7.2024):

”Litteraturens uppgift är alltid att göra exempelvis svinuppfödaren begriplig även om han avlar svin på ett oacceptabelt sätt. Uppfatta honom som en mänska som en själv. Oavsett vad måste vi öva oss i att leva oss in i varandra, och det är en av de väsentligaste orsakerna till litteraturens nödvändighet.”

Litteraturen hjälper oss att förstå dem som tänker annorlunda, har andra politiska hållningar.

Skönlitteraturen är ett eminent verktyg att förstå sig själv och andra, att koncentrera iakttagelser och tendenser som annars är svåra att infånga. Att gå nära mänskan, skildra inifrån individen, visa hur ideal och praktik krockar, hur mänskor i olika miljöer ser på världen och vad som driver dem. Hur mycket vi rymmer av känslor och drivkrafter, drömmar och ädla avsikter, girighet och livslögner för att överleva. Litteraturen hjälper oss att förstå dem som tänker annorlunda, har andra politiska hållningar.

Men den insikten, eller någon vill kalla det relativism, räddar inte vår planet. Eller gör den ändå? Det blinde øje och Minkriket visar vilken rävsax vi sitter i. Och måste ut ur.

Läs även del 1 i vår miniserie av samma skribent