För några veckor sedan fick den tjeckiske översättaren VladimírPiskoř ta emot statens utländska översättarpris. Vid den festliga prisutdelningen höll han ett utmärkt tal, där han räknade upp allt som behövs för att ett verk som skrivits på finska (eller i Finland) skall kunna publiceras utomlands: man behöver en författare som skriver en bra bok, en förläggare som tror på författaren, understöd för t ex information och författarskolning och översättningsbidrag för den utländska förläggaren. Därtill behövs en yrkeskunnig agent eller foreign rights-ansvarig. (Vladimír tackade också mångordigt sin fru för hennes stöd och för deras vackra hem, men det är en annan historia.)

Finland kommer att vara temaland på bokmässan i Frankfurt 2014. Det är världens största mässa i medie- och bokbranschen och ett evenemang som under fem dagar drar till sig 300 000 besökare, av vilka ungefär 170 000 är branschfolk. Förläggarna springer om varandra på halvtimmeslånga möten från morgon till kväll, jämför anteckningar med varandra när författarna tittar åt ett annat håll och spetsar öronen för att få reda på de allra hetaste titlarna.

Mot kvällen blir strömmen av möten allt stridare, och de uthålligaste avslutar sin kväll i den överfulla och svindyra baren på Frankfurter Hof. Under veckoslutet får den stora läsande publiken tillträde och får lyssna till författarintervjuer och bläddra i böcker (man har ingen försäljning) i de enorma mässhallarna.

Tittar man på Vladimírs checklista ur Frankfurt-synvinkel ser det ut som om vi redan hade alla bitar på plats: Finlands litteratur är livskraftig och mångsidig (och -språkig), högklassiga förlag finns och litteraturens exportorganisation FILI har redan i årtionden delat ut översättningsunderstöd. I somras arrangerades ett stort seminarium för mer än hundra översättare, Kääntäjan sana – Översättarens Ord, där man fick ta del av allt från författarintervjuer till föredrag om språket i bloggosfären. De som ansvarar för försäljningen till utlandet har ökat i antal, deras kompetens har vuxit så det knakar, och de första agenturerna har grundats. PISA-resultaten är på vår sida och biblioteksväsendet är med skäl vår stolthet.

Varför behöver vi då Frankfurt? Man bör inte glömma att vår egen marknad är liten och att finska är ett pyttelitet språk. (Redan svenskan har en helt annan position.) Och konkurrensen är hård: utländska förläggare måste övertygas om att också ett så här litet språkområde kan vara grogrund för succéer, och att det kan vara mödan värt att gräva fram finskkunniga läsare och översättare.

Statusen som temaland hjälper oss med allt detta – ett fönster har öppnats mot den internationella publiken, och Finlands superkrafter när det gäller skrivande och läsning får visa vad de går för. Skrivande, förläggande, understöd, rådgivning, samtal, vägledning och samarbete är vad som behövs från och med nu två år framöver. Och arbetet fortsätter också efter det, för tiden efter temaprojektet är minst lika viktig – och Vladimír och hans kollegor är säkert redo att hugga i och jobba.

P.S. Följ hur temaprojketet avancerar på bloggen www.finlit.fi/fili

Nina Paavolainen
projektledare, FILI