“Det är bara tillfälligt”. Det är en fras som ekar genom Robert Åsbackas böcker om Erik, författaren som hankar sig fram i tillvaron genom en serie trassliga lösningar, relationer och jobb.

Kistmakarna (2021) bor han “tillfälligt” på en soffa i ett arbetsrum på Farkh (“Föreningen arbetarkultur och historia”), ett tillhåll i Eskilstuna för folk som på olika vis halkat ur arbetslivet, “som inte ansågs anställningsbara nog för marknaden och inte sjuka nog för försäkringskassan”. I början av Glömda rum (2022) har Erik flyttat ihop med Farkh-kollegan Sonja, men upplever trots det att han bara är på besök. Efter ett snedsteg med en flyktig bekant är han åter förvisad till en soffa, nu på AA, Arena för arbetarhistoria, Farkh i uppdaterad form.

Arbetscoachen Elisabet – hon försöker slussa in hopplösa akademiker i arbetslivet – arbetar i samma hus. Banden mellan Erik och den sträva och Nietzscheläsande Elisabet växer långsamt fram. Hon är en f.d. akademiker som inte verkar se mycket av framtid framför sig, åtminstone inte som arbetscoach. Klienter på kontoret syns inte till. Desto mera tid finns det att läsa Nietzsche eller Seneca

“Du sa ju att det här var tillfälligt”, sa jag.

“Ja”, sa hon, “det är tillfälligt, eller det var tänkt att det skulle vara tillfälligt. Fast nu har tillfället blivit väldigt långt.”

 

Hålla sig flytande i arbetssamhället

Alla dessa beskrivningar av att inrätta sig i något tillfälligt utgör ett större narrativ om sakernas tillstånd. Den tredelade sviten om Erik, vars senaste (sista?) del heter Takläggarna, brukar ofta beskrivas som en berättelse om den nedmonterade välfärdsstaten, och det stämmer helt. Samtidigt är det en skildring av vad som tagit vid när det lönearbete (nio till fem, fast jobb, starka fack som bevakar arbetarens rättigheter) som förknippas med välfärdsstaten löses upp i fogarna.

I den andra boken, Glömda rum, har Hoffman på Arena för arbetarhistoria kommit på den briljanta idén att exploatera socialdemokraternas överenskommelse med Centern – det fatala Januariavtalet efter valet 2018. Socialdemokraterna riktar in sig på att avveckla Arbetsförmedlingen och att föra över verksamheten på privata aktörer. Ett guldläge för AA att hoppa in och rusta folk in i arbetslivet. Hoffman själv håller på med ett tröstlöst bokprojekt om Eskilstunas industrihistoria. Låsindustri och sådant. Nu anställer han Erik som inför Arbetsförmedlingens vakande öga får låtsas vara arbetslös i behov av sysselsättningsåtgärder. Själv verkar han lite lättad över att inte behöva befatta sig med sitt eget kanske lika tröstlösa skönlitterära projekt. Och så har han en stadig inkomst, äntligen.

Som det var nu hade jag lön, om än låg, och jag hade en enda uppgift och när uppgiften var fullgjord skulle jag gå vidare till nästa. Vad den nu kunde tänkas vara.

Erik och de andra figurerna lever i arbetsmarknadens allt mer turbulenta men också allt bredare och brokigare marginaler.

Erik och de andra figurerna lever i arbetsmarknadens allt mer turbulenta men också allt bredare och brokigare marginaler. Det är snuttjobb, sysselsättande åtgärder, eller något slags suddigt entreprenörskap. Regeringen Reinfeldts arbetslinje med det ökända fas 3 finns i personernas goda minne.

De två första böckerna i sviten framställer arbetslinjens absurdaste sidor. När Farkh-gänget sätter igång och bygger kistor gör de det eftersom någon instans ger dem finansiering för dem. Sysselsättning för dem som behöver sysselsättas. “Kistan skulle ju, till skillnad från arbetspraktik och ett än så välskrivet cv, förr eller senare komma till användning.” Bokens figurer är ingalunda skötsamma modellmedborgare. De utnyttjar systemets underligheter. De gnäller. De driver ett ideal om medborgarskap och bildning på sitt sunkiga kontor, med kaffemuggar och gnabb, utan en speciellt stark övertygelse om att det de gör har någon verklig påverkan, men det gäller ändå att hitta på nåt.

 

Socialdemokratin som var

Erik var en gång verksam i kommunalnämnder – mest för arvodets skull – och inskriven i det socialdemokratiska partiet. I Kistmakarna har Löfvén med sitt parti just vunnit valet. På Farkh följer man misstroget med den stormiga regeringsbildningen. Den politiska retoriken finns med i de två första delarna som citat från nyhetssändningar och, i andra delen, från de tv-sända fullmäktigemöten som Sonja ivrigt följer med. Men socialdemokratin är inte längre någon ledande ideologi. Orden har blivit ihåliga.

Åsbacka beskriver ett Sverige där frenetiskt vinstskapande byggande paras med rivning och ödeläggelse. Figurerna vi lär känna är mest förtrogna med det senare, de lär sig att inget består. Miljön, Eskilstuna och Sörmland, ligger bortom tillväxtorterna. Här finns de glömda rummen. Detta är en bärande metafor genom sviten och trots att den lätt kunde bli predikande och kanske sentimental är det något med textens tilltal och Åsbackas förmåga att med lätt hand arbeta med bilder som gör att det fungerar finfint så att det politiska blir existentiellt.

Erik är en i grunden skör människa, en ensam man som söker sammanhang och mening

Erik är en i grunden skör människa, en ensam man som söker sammanhang och mening. Som Elisabet uttrycker det på sitt krassa vis i Glömda rum: “Han kände sig ensam och överflödig och så gick han in i föreningslivet och politiken. Han sökte skydd i flocken.”

Erik är vilsen efter en smärtsam skilsmässa. Vad ska han göra med sitt liv? Genom Farkh och AA blir han indragen i än det ena, än det andra. Lite motvilligt och buttert, men innerst inne verkar han förstå hur mycket han behöver sitt ibland jobbiga sällskap. Detta skildrar Åsbacka suveränt genom sin sävliga prosa och med sin lågmälda humor med en blick för det dråpliga i friktionen mellan människor. Det är mycket med det mänskliga (alltförmänskliga).

 

Att halka in i en gemenskap

Erik blir senare anställd av Elisabets bror Lasse. Han får bostad i utbyte mot att hålla koll på ett lager och utföra lite småjobb runtom i trakten. Inkomsten är ringa, arbetsbilden lite oklar, de faktiska insatserna få och själv undrar Erik om han trivs i rollen som löntagare. Han är nog inget bra på att vara arbetarklass, som det heter. Men han är lättad över att ha lämnat författandet och ha hittat “en platå, en hållplats, en möjlighet att andas ut och invänta vad som skulle ske härnäst”.

Takläggarna inleds mitt i en ny gemenskap. Erik ger en handräckning på ett kollektiv där bland annat Elisbets dotter Klara bor med sin Salle som driver en firma av nåt slag, nåt med plast, ingen vet riktigt. På gården finns det att göra. Tak ska bytas, med en speciell metod, utan papp. Erik levererar virke, men hans uppgifter expanderar och vistelsen blir längre och längre. Bland kollektivets medlemmar finns kåkfararen Roffe som tror sig veta hur alla möjliga saker ska skötas. Han tilldelas olika göromål av de andra eftersom “han borde få nåt att sysselsätta sig med för att snabbare känna sig hemmastadd”. Bosatt på gården är också Daniel, en prepper som förbereder sig för katastrofer. Achim från Tyskland älskar att arbeta med jorden men verkar också att ha tankarna lite i det blå ibland. Maja i sin tur lever för sina hästar och sina döttrar, men är utöver det något fjär.

Genom köksfönstret såg jag brygghuset där Roffes oslungade honung väntade. Där fanns också bastu och tvättstuga. Plus förråd och en liten verkstad. Ett fint ställe, gården. Skulle jag själv ha klarat av att bo där? Troligen inte nån längre tid, gemenskapen var för tät. … Ändå satt jag här i något som mer eller mindre var ett kollektiv. Fast som vanligt inte helt en del av det. En gästspelare, en inhoppare.

I den tredje delen blir Erik sakta en del av ett sammanhang på ett mera djupgående sätt, också om det är trevande och länge under den trygga förvissningen “bara tillfälligt”. Liksom i Kistmakarna står byggandet i centrum, denna gång läggs det alltså tak. Man kan väl inte säga att det går så strålande, men Åsbackas handfasta och kunniga intresse för dessa projekt gör det till en litterär fest att följa med.

Daniel med sin jordkällare och Elisabet med sin nietzscheanism framstår som urtyperna för ett individualistiskt sätt att tackla sådana kriser.

Det politiska må på ytan vara mindre påfallande i Takläggarna än i de tidigare böckerna. Ändå framträder en bild av gemenskap som jag läser just politiskt. Här finns ett antal personer som på olika vis hamnat i den breda marginal jag var inne på tidigare. De lever tillsammans och gör sitt, jobbar på och lever tillsammans även när haverierna är ett bistert faktum. Det samma gäller den spretiga teatergrupp våra huvudpersoner en efter en blir engagerade i.

I faggorna finns kriser (pandemin, klimatkrisen) och avveckling av välfärdsstaten. Det mesta är egentligen rätt deppigt. Daniel med sin jordkällare och Elisabet med sin nietzscheanism framstår som urtyperna för ett individualistiskt sätt att tackla sådana kriser. Gruppen som bor, verkar och hänger på gården tycks ytligt sett inte särskilt lagda åt det ‘kollektiva’ – ja vad innebär det ens i dagens samhälle med ‘kollektiv’, funderar en skeptisk Erik. Och spänningarna mellan dessa människor är många. Ändå finns den där, omsorgen om varandra. Fast Erik länge försöker tänka på sig själv som anställd av Lasse, med begränsad arbetsbild, kan han inte låta bli att bry sig, och genom det, engagera sig i gårdens sysslor. När ett rör verkar ha pajat är det han som reagerar mest, fastän han strikt taget inte bor där.

Den gemensamma verksamheten är varken lönearbete eller av Arbetsförmedlingen sanktionerad pysselsättning. Takläggning, biodling och teatergrupp framstår i all sin skröpliga svajighet – takläggningen blir på hälft, ramarna med honung glöms bort, bina dör, etc – som en annan möjlighet. Inte perfekt, men det är här Erik hittar ett slags hem, det är så här livet fortsätter. Kanske inte för gott, men just här och nu.

 

Thrilleraktiga sidospår

När jag läste Kistmakarna, Glömda rum och början av Takläggarna var jag något konfunderad över de nästan thrilleraktiga spåren med Palmemord och uppgörelser mellan unga brottslingar. Såsmåningom börjar jag ana att temat löper parallellt med Farkhs och AA:s vingklippta försök att finansiera det som idag kallas “sysselsättning” (detta luddiga allmänbegrepp).

I arbetsmarknadens marginaler är det många aktiviteter som ryms med. I sviten avspeglar kriminell verksamhet något slags samhälleligt utanförskap, från sjuttiotalets politiserade terrorister till småbrottslingar som blir indragna i fatala sammanhang i Löfvéns Sverige. Som det heter i Norbert Kröcher-citatet som inleder Takläggarna: ”För att leva, och för att bygga upp en organisation. Till det behövs pengar, och får man ingen hjälp av staten … så får man göra det själv.” Kröcher tillhörde Rote Armee Fraktion och han ingår I Roffes röriga berättelser om ett sjuttiotal bland terrorister, författare och bortkomna ungdomar. Roffes förflutna gör sig påmint på mera handfasta vis. Hans ex-fru med skum kumpan dyker upp på gården och de framstår som desperata existenser för vilka också några ridtillbehör är värda att sno.

Ibland tänker jag att dessa thrilleraktiga element utgör trilogins bräckligare dimensioner, ställvis tenderar de att stanna mera vid gester än fullödiga beskrivningar. Samtidigt har Åsbacka en sällsynt förmåga att gjuta liv också i sina bifigurer.

 

Författare eller lönearbetare?

På de vanliga avvägarna och trots sin inbitna motvillighet dras Erik in i ett nytt skrivprojekt. Primus motor är Roffe, med sina inte helt pålitliga historier om kriminella nätverk som planerade att mörda minister Anna-Greta Leijon på sjuttiotalet. Än en gång blir Erik indragen i ett nytt skrivprojekt.

Åsbackas boksvit är ett slags antites till föreställningen om författaren som i sitt gnistrande inre inhyser frön till det stora Verket.

Som författarporträtt möter vi här det minst romantiska vi kan tänka oss: det handlar om att behöva tak över huvudet, tillräckliga inkomster och, vad det lider, en vettig pension. Att vara författare är att oroa sig och att planera, säger Erik. Skrivandet har kommit och gått, mera framgångsrikt eller mindre. Åsbackas boksvit är ett slags antites till föreställningen om författaren som i sitt gnistrande inre inhyser frön till det stora Verket. Erik såsar runt i verkligheten och det är mötet med allehanda inte helt okomplicerade personer som både förhindrar skrivandet och sätter fart på det.

Trilogins djupdykning i arbete och sysselsättning omfattar också skrivandet, som varken är finare eller fulare än nåt annat, fast, som en av figurerna säger, “vilken idiot som helst kan väl skriva en bok”. Det kan bli tröttsamt med metanivåerna i skrivande-om-skrivande. I detta fall inte så: skrivandet är bara en i raden av struliga verksamheter som frustrerar och tröttar ut – men som också skapar mening och sammanhang.

Sviten om Erik tuffar på i maklig takt. Här finns många trådar och stumpar. Ibland blir takten lite avslagen men när jag läst igenom alltihop undrar jag om inte det är lite poängen också. Det behöver inte vara så jävla tight jämt. Förebilder finns: Roffes yviga skrönor, Hoffmans förvirrande utläggningar eller Sonjas svada. Vardagens solida detaljer dröjer Åsbacka vid med förtjusning. Att kyla en Sofiero i frysen (hitta den rätta temperaturen), att äta ‘overnight oats’ (idiotiskt namn) eller stå och vingla på en pall för att nå ett besvärligt spjäll (en oändligt underhållande historia). Detta är prosa med många lägen och växlar, precis som livet.

Mio Lindman är skribent och redaktionssekreterare på Ny Tid.