Urvalsjuryn för Runebergspriset beslöt att utesluta alla Finlandiapriskandidater i sin lista över finalister, så att fler böcker skulle få den uppmärksamhet de förtjänade.  Beslutets syfte var gott, för varje år finns böcker som uppmärksammas för lite.

Goda intentioner involverar ändå en del problem. Finlandiapriset är avsett för den ”bästa” finländska romanen. Vi låtsas att bedömningen av konst skulle kunna vara objektiv: Vad om Finlandiakandidaterna från i fjol ”på riktigt” var de bästa skönlitterära verken. I vilket ljus hamnar då Runebergskandidaterna. Är Runebergspriset ett slags tröstpris i Finlandiatävlingen?

Och är det rätt mot en författare, vars verk sänts till Runebergsjuryn, att inte tas i beaktande på grund av att boken har kandiderat för ett annat pris?  Är en tidigare utmärkelse alltså en belastning för en författare i stället för en merit?

Är Runebergspriset ett slags tröstpris i Finlandiatävlingen?

Vissa anser att man inte kan tävla i konst, eftersom varje verk är en helhet i egen rätt, och konstverk därför inte kan jämföras. Konkurrensutsättning går också emot konstens djupaste mening, dess personliga sätt att tilltala varje mottagare. Sådant uppmuntrar också människorna att rikta in sig uteslutande priskandidater och prisbelönta verk, fastän det samtidigt utkommer många fler utomordentligt förtjänstfulla böcker.

Att rangordna konstverk låter sig givetvis inte göras enligt samma mätbara objektivitetskriterier som inom sportens värld av centimeter och sekunder. Varje verk har sitt eget mål, sitt eget syfte, och fastän man jämförde till exempel två tragedier förlagda till medborgarkriget skulle de antagligen till sina intentioner visa upp fler olikheter än likheter.

I Finland delas ut inte mindre än ungefär hundra olika litterära pris. Prestigefyllda nationella priser som påverkar bokförsäljningen är bara ett fåtal, och det är förståeligt att man försöker fördela den här knappa resursen mellan så många som möjligt. Det är inget nytt att juryerna kollar in varandras val och låter dem inverka på sina egna beslut. Vissa juryer har också ibland haft kontakt med varandra för att undvika dubbelnomineringar.

Att vara medlem av en jury är att argumentera för sin egen syn och väga in andras bedömningar. En jurymedlem kan gå till ett möte med en säker ståndpunkt och komma ut därifrån lika säker på en annan. Och fastän någon skulle försöka trumma igenom sin syn kommer man i sista hand att tillgripa röstning, ifall enighet inte uppnås.

Tack vare en sådan demokrati har det ibland inträffat att ingens högst prioriterade kandidat vunnit, man har i stället fört fram en bok man kunnat vara mer enig om. Likaså har det hänt att en bok som ingen särskilt gillar landar på listan, för att man tänkt att den av en eller annan orsak hör hemma där.

Runebergspriset konkurrerar inte direkt med Finlandiapriset, det syns redan i stadgarna, eftersom det kan ges, förutom till en roman, också till noveller, essäer och dikter. Redan detta förpliktigar till att granska litteraturen mer omfattande än för Finlandiapriset. Därför är listan på kandidater för Runebergspriset i princip annorlunda än Finlandiaprisets, och därför har det under flera år hänt att bara en eller ett par böcker är samma som på Finlandialistan. Men att det inte skulle finnas en enda överlappning verkar ändå som en märklig linjedragning.

Sofi Oksanens Finlandiabelönade Utrensning skulle alltså ha blivit utan sitt Runebergspris 2009 om principerna hos Runebergsjuryn från 2014 hade gällt, och naturligtvis hade boken också klarat sig gott och väl utan det. Alternativa vinnare hade det funnits gott om. Det året var Olli Jalonen (som också var Finlandiakandidat), Katri Lipson, Arne Nevanlinna, Pirkko Saisio och Juha Seppälä de övriga kandiderande författarna.

Kritikern Antti Majander var inte den enda som skulle ha gett Runebergspriset till någon annan. Juryn premierade sig själv, konstaterade han, för den valde den mest ”resonabla och passande” kandidaten i stället för den bästa.

Ett bra exempel på hur poängterat sökandet efter det bästa blivit, är de tävlingar i klassisk musik där topplaceringar inte delas.

De litterära prisens uppdrag är inte att bara att ge en vink om om vilka de bästa böckerna är, utan också att peka på böcker som annars – till exempel för att författaren är okänd – lätt hamnar i skuggan av andra. Här har Runebergspriset, liksom Nordiska Rådets litteraturpris och det ganska nygrundande Tulenkantajatpriset också gjort väl ifrån sig.

De litterära priserna har ett viktigt litteraturpolitiskt och läsfrämjande uppdrag, som inte får köras över av en beundran av ”det bästa”. Om den jämna kvaliteten i den litterära toppen skvallrar också det faktum att Finlandiakandidaterna aldrig varit bara fyra, fastän reglerna skulle tillåta det, utan alltid sex till antalet.

Ett bra exempel på hur poängterat sökandet efter det bästa blivit, är de tävlingar i klassisk musik där topplaceringar inte delas ut för att juryn inte ansett någon vara tillräckligt bra för att koras till segrare. Skulle vi kunna tänka oss motsvarande situation för Finlandiapriset? Förstås inte, för reglerna förutsätter att det delas ut – prisets själva syfte är ju att promovera bokförsäljningen.

En dokumentär om bakgrundssångare som nyss sändes på Teema-kanalen åskådliggjorde enkelt det faktum att det för varje sångare som slagit igenom finns tio, om inte tiotals, lika skickliga musikaliska uttolkare med lika kraftfulla röster. Men för alla finns inte tillräckligt med stödresurser eller -trupper för att karriären ska ta fart.

I sådana fall hjälper förstås inte bara priser, i det förändrade medielandskapet man måste hela tiden hitta nya metoder och rikta uppmärksamheten på alla de tiotals böcker som inte självklart blir uppmärksammade – liksom de som denna gång blev utan Runebergspriskandidatur.

Kanske Runebergsprisjuryns blamage inte alls låg i att listan var utan Finlandiakandidater, utan i det att man talade högt om det. För andra juryer motiverar ju inte heller varför vissa böcker inte valts, utan varför man väljer dem man väljer.

Hannu Harju

Skribenten är förläggare