När dikt reduceras till ett litterärt näringstillskott

Vad ska man göra med poeterna? På bokmässor föser man ihop dem i ett rum för att man inte vet vad man ska göra av dem. Författaren Ralf Andtbacka för ett kritiskt resonemang kring litteraturens ekologi utifrån Isabella Nilssons En bok för ingen. Nu gäller det att se till att viktiga språkliga rum förblir öppna, särskilt då det finns krafter som direkt eller indirekt vill stänga dem.

Varför skriver du? Och varför poesi? Sådana frågor.

Som poet får man dem ganska ofta, formulerade på lite olika sätt, och man svarar förstås. Varför skulle man inte det? Man vill ju vara artig; det hör till att reagera välvilligt när någon visar intresse för en perifer litterär genre som den samtida lyriken. När man blir tillfrågad om att läsa är man också med på noterna, även om sammanhanget inte alltid är så entusiasmerande. Exempelvis på Helsingfors bokmässa där årets bokaktuella poeter föses ihop i ett överlångt program, delvis för att man inte riktigt vet vad man ska göra med dem annars. Med den inramningen tappar vilken dikt som helst sin särprägel och integritet.

Mer än mjuka värden

Mässan i Göteborg, där den kommersiella strömlinjeformningen avancerar lite mera för varje år som går, har sedan länge en annan lösning: Rum för poesi. En oas, som det brukar heta, för den som uppskattar lyrik eller vem som helst som överväldigats av myllret nere på mässhallsgolvet och behöver vila sina fötter en stund. Här medverkar poeter gärna för på denna scen står dikten i centrum; läsningen känns inte som ett avbräck i det vanliga programmet.

Massläsningen i Helsingfors presenteras som en vitamininjektion, som om diktens uppgift var att fungera som ett litterärt näringstillskott utanför den egentliga måltiden.

Man kan förstås ändå tröttna en smula på att poesins roll alltid blir att stå för lagom diffusa mjuka värden i motsats till mainstreamlitteraturen som underkastas marknadens krassa villkor. Dikten ska bjuda på lugn och tröst, vara en självhjälpsresurs i ungefär samma kategori som wellness, mindfulness och motsvarande trender som är inriktade på att skapa personlig balans i en alltmer stressig och kravfylld tillvaro. Massläsningen i Helsingfors presenteras som en vitamininjektion, som om diktens uppgift var att fungera som ett litterärt näringstillskott utanför den egentliga måltiden.

Litteraturbegrepp och elitism

Poesin marginaliseras alltmer i sammanhang där fokus ligger på boken som konsumtionsvara. Kanske är det så att litteraturen i sig håller på att marginaliseras och ersättas av textprodukter som smidigt kan anpassas till olika format och översättas till andra språk.

Begreppet litteratur är inte längre relevant på de stora förlagen, brukar den svenske förläggaren och författaren Gunnar Nirstedt hävda, det konnoterar i för hög grad elitism, bakåtsträvande och bristande försäljningspotential. Nu är det berättelsen som gäller, skräddarsydd enligt konsumenternas behov.

Man förstår vad som gäller, man vet sin plats.

I Svenskfinland släpar vi vanligen efter en smula i utvecklingen jämfört med i Sverige, men tendensen är ändå densamma. I Förlagets vårkatalog finns ingen diktbok och, detta är mer uppseendeväckande, bara en roman. Schildts & Söderströms ger ut en diktsamling, Carina Karlssons Marconirummet, och har flera titlar som kategoriseras som romaner. Nischen för lyriken blir allt trängre och de poeter som fortfarande har möjlighet att komma ut på ett av dessa förlag är införstådda med att de inte är med på samma premisser som de säljande prosanamnen. Det är inget som upprör heller. Man förstår vad som gäller, man vet sin plats.

Poetens paradoxer

Som poet förväntas man träda till försvar för sin genre, motivera dess existensberättigande, och då är det märkligt lätt att hemfalla åt plattityder och halvsanningar. För någonting ska man säga, men allt man tänker är inte lämpligt att avslöja i varje situation. Det är sällan strategiskt att vara helt uppriktig, i den mån det ens är möjligt att vara det, för ingen har fullkomlig insikt i de egna motiven och drivkrafterna.

Krafsar man på ytan i skrivakten blottlägger man paradoxer, inte minst hos poeter: rörelser och motrörelser, attraktion och repulsion, aporier i spiraler utan slut som det inte är lönt att försöka klämma in i svar på frågor om varför man skriver eller vad vi ska ha dikt till. Själv anpassar jag responsen efter den som frågar, exempelvis en litteraturredaktör, en poesiintresserad person i mässpubliken eller en poesiogillande elev på någon av mina svenskkurser i gymnasiet.

Ifall du är den som ställer frågan bemöter jag ditt spörsmål så här: varje dikt jag skriver är ett sätt att formulera ett svar, men jag misslyckas naturligtvis med detta varenda gång.

Resonemang:

Isabella Nilssons En bok för alla

Isabella Nilssons En bok för Ingen, med den symptomatiska undertiteln Brev från en underpresterande övermänniska, var ett av de verk som nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2023. Priset gick till den andra svenska kandidaten, Joanna Rubin Drangers Ihågkom oss till liv.

Både Drangers grafiska roman och Nilssons egensinniga essäsamling vittnar om ett litteraturbegrepp som håller på att vidgas; det är inte bara mer traditionella verk som kan prisbelönas i prestigefyllda sammanhang.

Undertiteln på Nilssons bok synliggör de troper som dominerar i texten, paradoxen och den överraskande vändningen. Med Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen som utgångspunkt författar Nilsson 275 ”brev” som kan bestå av allt från lekfulla aforismer, utlämnande självbiografiska passager och tankeväckande utläggningar om skrivande och allt som omger det. Gemensamt för texterna är att samtliga har ett citat ur Nietzsches verk som rubrik.

Rätt ofta kombineras rubrik och text på ett effektivt sätt men någon gång får man känslan att det är grepp som författaren har valt och därför är tvungen att hålla sig till också då hopparningen inte blir så klockren.

Skriver för att det skaver

Men det hör till att allt inte ska vara perfekt i en sådan här textskapelse; det får de verkligt starka inslagen att glimra ännu mer i det som sammantaget är en oerhört inspirerande och infallsrik bok. Nilsson borrar envetet i den olöslighet som författarskap kan innebära och problematiserar samtidigt många av de argument som slentrianmässigt brukar anföras till konstens försvar.

Apropå Jonna Bornemarks kritik av ”pedanternas världsherravälde” i boken Det omätbaras renässans noterar Nilsson att det inte är givet att konstnärerna står i opposition till den rådande ordningen eller erbjuder alternativ. De kan rentav föredra en till det yttre kringskuren tillvaro så länge de fortfarande har möjligt fly in i sina egna världar. Poeterna behöver inte alls vara några omstörtare och revoltörer.

Det är mer sällan som någon söker sig till dikten för att hen är tillfreds med alla aspekter av sitt liv och vilar i sig själv.

Men det betyder naturligtvis inte heller att de trivs i kulturen. Det är mer sällan som någon söker sig till dikten för att hen är tillfreds med alla aspekter av sitt liv och vilar i sig själv. Tumregeln är väl att man börjar skriva för att någonting skaver även om man inte kan säga exakt vad.

Absurda ord som slår över

Litteraturens ekologi, slår det mig när jag läser Nilssons elegant dekonstruerande analyser, handlar i hög grad om att upprätthålla väsentliga språkliga rum, se till att de förblir öppna, särskilt då det finns krafter som direkt eller indirekt vill stänga dem. Ett sådant stängningsförsök representeras av den alltmer likriktade bokmarknaden där det som inte passar in trängs undan, inte genom våld eller censur utan helt enkelt genom att man nonchalerar allt som inte genererar tillräckligt med klick eller profit.

En truism: litteratur handlar om språk. Detta förutsätter att man som skribent eller läsare utvecklar sin känsla för språkets möjligheter och begränsningar, dess spångar och fallgropar. Nilsson ger ett belysande exempel på hur orden approprieras för syften som vinklar orden på ett förrädiskt sätt och ibland slår över i absurditet.

Ta ett uttryck som ”att brinna för någonting”, vad betyder det idag? ”Jobbannons efter jobbannons efterfrågar sökande som ’brinner för lokalvård’ och ’älskar att göra kunden nöjd’.” I en sådan kontext är det enda vettiga att sluta ”brinna”, sluta ”älska”, att hitta andra uttryck, eller alternativt att försöka återerövra orden genom poetisk list.

Digital spårning

Titeln på Nilssons bok, visst låter den koketterande, och säkert avsiktligt så, En bok för Ingen, av en författare som inte har behov av läsare överhuvudtaget. Men det är knappast en sådan inbilsk självtillräcklighet som avses. Tanken leds vidare till En bok för alla, ”ett svenskt bokförlag som startades 1976 för att med statligt stöd ge ut kvalitetslitteratur till lågt pris” (Wikipedia), och klassikerserien Everyman’s Library, vars namn och motto hämtades ur en medeltida pjäs: ”Everyman,/ I will go with thee,/ and be thy guide,/ In thy most need/ to go by thy side.”

Bildningsidealism av den art som En bok för alla och Everyman’s Library representerade börjar vara ett minne blott. Om någon följer oss idag är det snarast algoritmerna och den digitala spårningen som försöker ringa in och manipulera oss. Att skriva för Ingen kan vara ett sätt att bedriva motstånd, symboliskt om inte annat. Eller så får Ingen bli en platshållare för det som vi aldrig slutligt kommer åt, varken hos sändaren, texten eller mottagaren.

Någonstans här hittas kanske till och med utrymme för ett ord som älska – det dyker upp i dedikationen i Nilssons bok: ”Till Ingen (jag älskar dig)”.