När ingen vill betala för att folk ska tänka

Den rosade Kritikbyrån som alla tycker att är bra men som ingen vill betala för upphör i dagarna att existera i sin nuvarande form. Samtidigt pågår Yles granskning av hur de finlandssvenska stiftelserna förvaltar sina miljarder. Lysmaskens redaktör Camilla Lindberg ger sig in i debatten som också handlar om klick och tyckande på bekostnad av hjärnor som tänker.

Får man kritisera kritiken? Ja, visst. I alla fall nagelfara den. Och det är precis det som görs just nu då Svenska kulturfondens treåriga projekt Kritikbyrån avslutas. Yles litteraturredaktör Marit Lindqvist anlitades nyligen för att göra en undersökning om hur väl projektet lyckats i att lyfta kulturkritiken i Svenskfinland.

Hon tilldelar hela projektet vitsordet mer än godkänt i sin slutliga rapport. Men det hjälper inte mycket. Projektet avslutas som planerat i sin nuvarande form.

Fondernas injektioner

Kritikbyrån har satsat på utbildningar och publika samtal, men i första hand har man satsat på att betala ut en extra ersättning till frilanskritiker som är medlemmar i Kritikbyrån.

I vardagen arbetar jag med skribenter som gör sitt yttersta för att leverera bra texter. Till dem har jag kunnat erbjuda en ersättning som efter skatt motsvarar några tior i handen för många timmars högkvalitativt arbete. Skribenterna har i regel en hög utbildning och lång erfarenhet. Då har det här tillskottet betytt väldigt mycket.

Dessa injektionssprutor som de finlandssvenska stiftelserna levererar kommer lite på samma sätt som covid-vaccinet.

Men underbart är kort, och alltid har vetskapen funnit där i bakgrunden om att det här är någonting som förunnas oss i ett begränsat tidsrum. En annan har varit med tidigare om man säger så. Dessa injektionssprutor som de finlandssvenska stiftelserna levererar kommer lite på samma sätt som covid-vaccinet. De kommer som tacknämlig akuthjälp i svåra situationer och just då vet man inte till sig av tacksamhet. Men i förlängningen blir alla ändå lite sjuka.

Syftet med det här treåriga projektet var att förbättra villkoren för frilanskritiker och höja nivån på den finlandssvenska konstkritiken. Projektet som initierats av Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker erhöll för det här ändamålet 380 000 euro i stöd.

Ingen ville ta emot pengar

För många år sedan fick jag uppleva samma generositet då jag arbetade som kulturredaktör på Västra Nyland. Också den gången fanns Svenska kulturfonden där och erbjöd en furstlig summa pengar som skulle vikas direkt för kulturkritik under det året. Den redaktionella ledningen och jag tackade efter noggrant övervägande ja. Många andra redaktioner var anti-förespråkare och valde att tacka nej till pengarna.

Varför då? Jo, för att man inte ville att fonderna skulle komma in och styra prioriteringarna på en redaktion. Jag såg aldrig det här som ett problem.

Från Svenska kulturfondens sida fanns ingen styrning av texter, genre, innehåll eller form. Det man önskade var att pengarna skulle vikas för kulturkritik på ett eller annat sätt. Det var ett önskemål som inte på något sätt stred mot min egen ambition. Hade jag haft mera pengar hade jag satsat ännu mera på kritiken. Nu fick vi pengar.

Vi kände i det fallet ändå en viss förpliktelse mot fonden och pengarna vi tagit emot.

Men också den här gången handlade det om en begränsad tidsperiod då vi kunde erbjuda fler texter till läsarna och något högre arvoden till skribenterna. De höjda arvodena bestod också efter att projektpengarna tagit slut, så där lyckades fonden i sin ambition. Det är något som nuvarande projekt tyvärr inte verkar ha uppnått enligt rapporten. Vi kände i det fallet ändå en viss förpliktelse mot fonden och pengarna vi tagit emot.

Kritiken erbjuder transparens

I den uppföljande intervjun som Yle låtit göra i anslutning till rapporten säger Mathilda Larsson som är kritikombud för Kritikbyrån följande: ”Kritiken är jätteviktig för det offentliga samtalet. Förutom konsumentupplysning behövs någon som objektivt kan kontextualisera, analysera och granska kulturen kritiskt.”

Också här kan man kanske kasta in en hänvisning till stiftelserna och fonderna som ger bidrag till kultur. Indirekt främjar förekomsten av god kritik även att deras kanalisering av pengar kommer rätt. I den omfattande processen ingår olika handplockade sakkunniga. Men där ingår, eller borde åtminstone ingå, att de som beslutar om penningflödet, även är insatta i det pågående samtalen kring verken och konstutövarna som sker i dagspressen och andra forum för kritik.

Det samtalet är transparent, något som åtminstone Svenska kulturfonden offentligt ger uttryck för att de vill eftersträva.

Men utan offentlig kritik finns det väldigt lite analytiskt transparent och objektivt samtal att ta del av.

Jag menar inte att de konstutövare som erhåller god kritik per automatik skulle vara berättigade till pengar. Eller tvärtom. Kritiken är betydligt bredare än så, och en kritiker ska inte vara och är inte heller någon som enbart sätter vitsord på en färdig produkt utifrån en vitsordsskala man själv ställt upp kriterierna för.

Men om man sitter och förvaltar stora summor pengar som ska kanaliseras vidare in i kulturen, behöver man aktivt ta del av det samtal som pågår. Det här behöver inte ens diskuteras tycker jag. Men utan offentlig kritik finns det väldigt lite analytiskt transparent och objektivt samtal att ta del av.

De finlandssvenska stiftelserna och fonderna förvaltar cirka 4.5 miljarder euro.

Här talar vi om verkligt stora summor pengar. I en färsk utredning som svensk Yle just nu publicerar, framgår det att de finlandssvenska stiftelserna och fonderna förvaltar cirka 4.5 miljarder euro. Ungefär en miljard av pengarna hör till konst- och kultursektorn.

Det är nyttigt att tänka ibland

Det allmänna tyckandet som utgår från någon form av allmänt brus kanske inte upphör även om kritiken förminskas. På sociala medier uttalar sig människor gärna och ofta, till och med om verk som de kanske aldrig själva tagit del av. Men de är dåliga vägvisare när det kommer an på verkens kvalitet, deras betydelse mitt i samtiden och gärna också betraktade ur ett historiskt perspektiv.

Kritik bygger inte i första hand på människor som tycker, utan på människor som tänker.

Djuplodande kritik, det goda samtalet som kritiken i sin bästa form kan vara och ge upphov till, bygger inte i första hand på människor som tycker, utan på människor som tänker. Det är en stor skillnad, men det är inte alltid man uppfattar den skillnaden om man inte själv är van att tänka och analysera. Där kan man behöva hjälp på traven.

Inte bara en gång i historien har fria konstutövare och kulturkritiker visat sig utgöra en form av samhällsprofeter som innehaft förmågan att se längre än de flesta, varthän det håller på att barka. Knappast är vår samtid mindre betjänta av sådan kunskap i dag än då.

Vi stöder om ni hittar nya former

I samma intervju för Yle uttrycker Svenska kulturfondens vd Sören Lillkung en tanke man ofta hör sägas. Det är att kultur- och konstkritiken behöver hitta nya former i samtiden och för framtiden. Det är alldeles riktigt. Men det är faktiskt inte där som diskussionen ska börja. Den börjar ett steg tidigare, där all gedigen journalistik börjar. Det handlar om själva syftet. Formen är underordnad syftet och kommer faktiskt i andra hand. För om man inte tror på själva syftet, så gör man inte heller så mycket med de nya formerna hur bra de än är.

Låt oss ta ett exempel från nyhetsjournalistiken. Under det senaste decenniet har man diskuterat just formen till lust och leda. Saker förändras, ny teknik erbjuder nya möjligheter. Framtiden kommer sannolikt att erbjuda former vi inte i vår vildaste fantasi kan tänka oss i dag. Så har det alltid varit.

Allt bygger på att någon är villig att betala? För också journalister dör om de inte har råd att äta.

Men den traditionella journalistiken handlar i sin grovt förenklade form om att något händer som någon sakkunnig reagerar objektivt på inför en större publik. Här ingår också mod att kritiskt granska det som sägs och görs. Det handlar om att bearbeta, reflektera och till slut beskriva vad som händer och sker så att vanligt folk som undrar förstår lite mera och får hjälp i sin egen tankeprocess. Formen för hur den här yttrande journalistiken tar sig i uttryck kan variera över tid.

Journalistiken finns så länge det finns människor som tycker att det är viktigt att det här kittet som journalisterna utgör finns. Allt bygger på att någon är villig att betala? För också journalister dör om de inte har råd att äta.

Är det dags att kasta in handduken?

På samma sätt förhåller det sig med kritiken. Tycker vi att det är viktigt att någon sakkunnig reagerar på ett genomtänkt sätt på de verk som skapas och ställs ut till allmänt beskådande? Vill vi ha reaktioner som bygger på ovannämnda kriterier, och som vi kan gå i dialog med på olika sätt?

Det kan handla om verk som kanske indirekt finansieras med våra skattepengar eller pengar som på annat sätt kan räknas höra oss till. Jag tänker på stiftelserna, föreningarnas och fondernas pengar. Om vi tycker så, hittar vi säkert också formerna. Om vi inte tycker så, hjälper ingen form i världen. Och det är kanske här som den brännande punkten finns. Även för kritikerna.

Här finns frågor vi måste våga ställa oss. Att det kanske är så att vi helt enkelt lever i en tid då kritik och analys inte är viktiga saker längre? Kanske hederliga kritikerforum som Lysmasken inte längre behövs i vår samtid? Insikten kan smärta.

…vad kommer vi att få i stället i det tomrum som uppstår då vi slutar tänka, analysera och djupsamtala för att i stället syssla med att tycka, klicka, slicka

Det här är frågor som jag ställt mig många gånger under den senaste tiden. Att även om jag själv inte kan tänka mig ett samhälle utan god kritik och analys, kanske jag ändå måste börja kapitulera för det faktum att jag lever i ett samhälle där majoriteten tycker på annat sätt, och att de kanske har rätt. Och jag fel. Eller om de inte har rätt, så är de i alla fall så dominerande att min ork inte räcker till för att förhindra dess framfart.

Men innan jag kastar in handduken vill jag ändå ställa mig frågan, att vad kommer vi att få i stället i det tomrum som uppstår då vi slutar tänka, analysera och djupsamtala för att i stället syssla med att tycka, klicka, slicka. Kritik handlar nämligen också om att våga vara obekväm och inte enbart smeka medhårs.

Vad får vi för ett samhälle då?

Vill jag sedan på riktigt leva i det samhället? Nej, inte så gärna tror jag. Vill du?

Epidemin gjorde vårt gamla arkiv hett

Samtidigt visar historien att saker kan ändra över en natt. En epidemi kan lamslå en hel värld inom loppet av enbart några nätter och plötsligt börjar världen gå i en helt annan riktning.

Här på Lysmasken märkte vi förändringen över en natt kan man säga. Det var en positiv trend i kölvattnet av en annars deprimerande tid. Vår upplevelse gick i samklang med rapporter från stora världen.

Plötsligt började människor intressera sig för klassiker. Det var ett internationellt fenomen som även förlagen märkte av. Lysmasken såg det här som kraftigt ökade klick in på sidor där gamla recensioner av goda klassiker gömde sig.

Då är det bra att inte ha kastat all proviant över bord när folk plötsligt blir hungriga efter mer mättande föda.

Det kändes fint att den rika kulturskatt i form av ett arkiv med tusentals recensioner plötsligt blivit populärt igen. Vi hade inte hittat en ny form för vår kritik. Det var världens form som plötsligt förändrats. Den hade helt enkelt blivit för trång med alla sina isolerade pandemibubblor. Den gamla goda formen var det som mitt i en förvildad och osäker tid plötsligt hittade sin plats igen.

Så kan det också gå. Då är det bra att inte ha kastat all proviant över bord när folk plötsligt blir hungriga efter mer mättande föda.

Just då var vi också glada över att vår förnyade webbsida gjorde texterna mer tillgängliga för den här kategorin av människor. Det var en förnyelse vi kunnat göra med hjälp av externa finansiärer som trott på vårt arbete.

Vi hade inte hittat en ny form för vår kritik. Det var världens form som plötsligt förändrats.

Vi var också glada att texterna inte låg bakom betalmur. Och här kan vi rikta ett tack till de fonder och stiftelser, inklusive Svenska kulturfonden, som kontinuerligt hjälper till att trygga Lysmaskens existens och stöder oss i processen där vi kan säkerställa att det finns ett utbud av texter som erbjuds alla oavsett ekonomi. Att det finns analytiska gratistexter av hög kvalitet är en demokratifråga, men också demokratin är som bekant hotad i vår samtid.

Det finns ett liv utanför alla klick

Givetvis funderar vi här på Kiiltomato-Lysmasken precis som alla andra i branschen på nya former för kulturkritik, och i sanning måste sägas att det är utmanande. Inte vet jag.

Jag har i alla situationer alltid velat se mig själv som en förespråkare för innovationer och nya lösningar, men vet inte riktigt nu med säkerhet vad de ”nya formerna” för kritik och goda samtal skulle vara som alla ropar efter genast det blir tal om pengar och siffror. Men vi letar, trevar, prövar och söker. Samtidigt försöker vi att hela tiden hålla vårt fokus på själva syftet.

Det jag vet och värdesätter är alla de samtal som sker i kulisserna. De som inte mäts i klick utan kan gömma sig i vardagens många epost-meddelanden som arbetet med Lysmasken ger upphov till. Men den är en annan berättelse jag gärna återkommer till en annan gång. För nu har den här texten redan blivit för lång, vilket retar upp algoritmerna. Och sådant slår tillbaka. Arga algoritmer betyder i förlängningen mindre pengar och i värsta fall ingen kritik.