Normalt och onormalt i två dagboksromaner

Vinnaren av tävlingen Årets kritiska text, Yasmin Nyqvist, har huggit tag i två finlandssvenska dagboksromaner för barn, samtidigt som hon gör en tillbakablick på Barbro Lindgren. Den ena av böckerna handlar om när ett fyraårigt syskon insjunknar i cancer.

Denna höst har våra stora finlandssvenska förlag berikat barnboksutgivningen med var sin dagboksroman. Dels har vi veteranen Annika Sandelin som på Förlaget M utkommit med den fjärde delen av serien Yokos Nattbok, Hemligt och himla normalt, om nu tolvåriga Yoko.

Dels har vi debutanten Petra Lillsund Botéus som på Schildts & Söderströms presenterar den 11-åriga flickan Julia i Mitt idiotiska liv. Trots de yttre likheterna drar romanerna inspiration ur olika sidor av dagboksgenren, vilket också gör att skildringarnas tyngdpunkt ligger lite olika.

Banbrytaren Barbro Lindgren

Dagboksromanen fick sitt genombrott på 1970-talet då barn- och ungdomslitteraturen tog en mer psykologiserande och socialrealistisk vändning. I samklang med den bekännelselitteratur som då var i ropet bland den vuxna publiken, utvecklade också barnlitteraturen ett intresse för sina karaktärers inre processer, tankar och känslor om världen omkring dem. Dagboksformatet är i det sammanhanget ett utmärkt sätt att komma jag-berättaren nära och hitta plats för identifikation. Barbro Lindgrens självbiografiska dagbokstrilogi om den tioåriga flickan Barbros uppväxt i ett egnahemshus i en förort till Stockholm under 1940- och -50-talen, hennes tankar och känslor om kompisarna, skolan, livet och döden, var banbrytande.

Flera efterträdare har sedan dess tillkommit, inte minst Bert med sina dagböcker (Anders Jacobsson och Sören Olsson) och vinnaren av 2020 års Augustpris, Humlan Hanssons hemligheter (Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson), prisad för sitt sätt att kombinera existentiell smärta och humor.

Med en humoristisk och lekfull grundton skildras här ett vardagsliv som faktiskt är ”himla normalt…”

Hemligheter står för det mesta på spel i dagboksromanen, och kanske alluderar Sandelins titel på Lindgrens första dagbok Jättehemligt (1971). Det vore i sådana fall ingen överraskning, för Sandelin skriver i samma anda som Lindgren. Med en humoristisk och lekfull grundton skildras här ett vardagsliv som faktiskt är ”himla normalt” med kompisar, skolgång och medelklassigt kärnfamiljsliv. Med detta inte sagt att de saker som händer inte skulle vara hur stora som helst i Yokos värld.

För den som läst de tidigare böckerna är persongalleriet välbekant; Yokos liv kretsar fortsättningsvis kring familjen med föräldrarna och de två syskonen Salvador och Frida (i denna familj är alla barn döpta efter kända bildkonstnärer), samt bästisen Anna och de två andra väninnorna i Svettstrumporna-gänget, Belle och Tindra. Vänskapen får en central roll i romanen då Anna och Yoko räddar en liten övergiven fågelunge som får bo hos Yoko tills den växt till sig. Fågelungen Pontus är Annas och Yokos egen hemlighet, ända tills Yoko i obetänksamhet råkar avslöja den inneboendes existens för Tindra. Sveket skapar såklart konflikter i relationen till Anna som är så viktig för Yoko.

Skolvardag och tokiga vuxna

Förälskelse och skolvardag är centrala i dagboken, men också coronapandemin lämnar sitt avtryck i Yokos liv och gör umgänget med klasskamrater och släktingar mer besvärligt än annars. Linda Bondestams enkla men expressiva illustrationer bidrar med mervärde och accentuerar intrigens svängar.

Som i de tidigare Yoko-böckerna är humorn och karaktärsskildringen det som får berättelsen att lysa. Sandelin beskriver den smått neurotiska psykologpappan och den gränslösa och bohemiska konstnärsmamman på kornet, och här finns ett sällsynt välfungerande dubbelt tilltal som gör skildringen av Yokos familj och dess inre dynamik givande för såväl stor som liten.

Flera scener är verkligt underhållande, som när mamman och Yoko råkar ta med sig en påslagen bordsdammsugare till butiken och inte förstår att det är ur den egna kundvagnen brummandet kommer. Eller när mamman initierar en cykelutflykt till banken i snöstorm, då pandemiläget gör att bussen är utesluten. Yokos vardagliga ton i beskrivandet av sin knasiga familj, vars knasighet hon förstås själv inte till fullo förmår se, skapar mycket av komiken.

Som vuxen har man också furstligt roligt åt de inblickar man genom Yokos dagboksanteckningar får i föräldrarnas kamp med uppfostringsuppdraget, inte minst i försöken till hantering av lillasyster Fridas temperament och raseriutbrott.

I en tidigare bok tog pappan hjälp av handdockan ”den pedagogiska nallen” för att få ordning på Fridas humör, men i Hemligt och himla normalt har man tagit steget till familjerådgivningen. Att bli tipsad om att hålla fast vid tydliga rutiner torde klinga välbekant för varje småbarnsförälder av idag, och man kan tycka att mammans icke-politiskt korrekta konstaterande, att Frida nog fötts in i fel familj om det krävs rutiner, är ack så befriande i en tid då det finns rekommendationer för allt, och normativitet belönas både när det gäller hälsa och moral.

Livet med en allvarligt sjuk syster

Utgångsläget för Mitt idiotiska liv, Petra Lillsund Botéus debut, är en annan. Elvaåriga Julia skriver inte dagbok för att livet är så himla normalt, utan just för att det inte är det. Fyraåriga lillasyster Jossan har insjuknat i leukemi, och det råder undantagstillstånd i familjen. Mamman har gett Julia dagboken för att hon ska få skriva av sig. Av naturliga skäl får Jossan mycket uppmärksamhet, och Julia är ofta hänvisad till sin mormor, som hon kallar för gamlingen – det aningen negativt klingande smeknamnet kan tolkas som en fingervisning om att sällskapet inte är självvalt.

Julia tampas med känslor av övergivenhet, samtidigt som hon oroar sig över hur det ska gå för Jossan som har tappat håret och ofta tillbringar långa perioder på sjukhuset.

Föräldrarna är inte sig lika, den förr så välorganiserade mamman gräddar inte längre våfflor på helgerna, utan går omkring i urtvättade mjukiskläder och har slutat sminka sig. Pappa är bara intresserad av sin löpmatta på gymmet, och har rakat sig skallig han också, vilket gör att han ser lika märklig ut som Jossan.

Sitt stöd hittar Julia i sångerskan Lalehs musik och i gosandet med gamlingens katt Janson. Julia jobbar hårt på att bli del av innegänget i skolan som företräds av de malliga bästisarna Alva och Malva, men hennes enda kompis Tea kommer till skolan iklädd barnslig, kycklinggul klänning och har inget intresse av att vara tuff.

Herta Donners illustrationer i serielikt format med pratbubblor som för berättelsen framåt, för in en extra dos humor i skildringen.

En fyraåring får cancer

Dagboksformen är välbeprövad då det gäller att skildra tunga händelser ur ett inifrånperspektiv, och sprida kunskap och förståelse för sådant som alla inte behöver gå igenom. Därigenom kan den även ha en bildande funktion. Detta gäller inte minst publiceringen av autentiska dagböcker i bokformat, med Anne Franks dagbok som främsta exempel, eller Yeva Skalietskas Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok, för att ta ett aktuellt exempel. Att ens lillasyster insjuknar i cancer är någonting som är svårt att förstå. Jossan orkar inte leka som förr, och bredvid hennes säng tornar burkarna med medicin som gör henne ännu mer svag och trött. I fantasin söker Julia sätt att göra allt bra igen: ”Jag visste att gamla personer kan få cancer och till och med dö av det. Det hände Teas mormor. Och min farfar. Han dog av cancer innan jag ens var född.

Men att en fyraåring kunde få cancer hade jag aldrig hört talas om.

Men att en fyraåring kunde få cancer hade jag aldrig hört talas om. Jag började fundera på om det kanske hade blivit ett missförstånd på sjukhuset. Kanske hade Jossans provsvar förväxlats med någon annans? Kanske satt det en 90-årig gubbe någonstans på sjukhuset just nu och var lättad över att han tydligen bara hade fått höstblåsor eller springmask eller något annat lika ofarligt”.

Styrka i Lalehs sånger

Visst kan det tidvis kännas som om Mitt idiotiska livs främsta uppdrag är att förmedla en erfarenhet som inte många delar – livet med ett dödssjukt syskon – vilket är läsning som vidgar horisonten men inte i sig räcker för att det ska bli bra litteratur. Men Botéus lyckas också visa på skrivandets performativa dubbelhet – dagboken förutsätter ärlighet, men ofta är vi allt annat än ärliga då vi skriver.

När Julia käckt skriver om sina försök att med olika klädstilar, smink och hårfärger vinna acceptans av Alva och Malva medan föräldrarna knappt hinner märka hennes utseendeexperiment, eller när hon berättar för dagboken att hon har jättemånga vänner förutom Tea, till exempel Laleh och katten Janson, får man syn på ett ensamt barn. Samtidigt är Julia inte den som accepterar den här ensamheten och den sorgen och rädslan som systerns sjukdom och föräldrarnas upptagenhet med den skapar – hon kämpar, och hittar tröst och styrka i Lalehs sånger och i Tea som till slut inte visar sig vara så dum trots allt.

De två dagbokskribenterna Yoko och Julia är ungefär lika gamla, men nattböckernas komplexitet är på en annan nivå än den enkla stil som Mitt idiotiska liv är skriven i. Skillnaden bottnar i att målgruppen är en annan, Botéus har skrivit för läsare i åldrarna 7–9, det vill säga barn som är yngre än dagboksskrivaren själv. Till exempel kunde den tilltänkta läsaren vara ett litet syskon till ett barn i samma ålder som huvudpersonen.

En dagboksroman med ett sådant perspektiv är nydanande, skriver den jury som nominerat boken Mitt idiotiska liv till priset Runeberg Junior 2024. Och visst är en breddning av genren välkommen, liksom varje ny nattbok om Yoko och hennes tokiga familj.