Just nu skrivs det mer än någonsin: mejl och sms, chat och twitter, facebook och allehanda bloggar. En stor del av den elektroniska skriften försvinner, men utgivningen på eget förlag ökar år efter år. Det är lätt att bli sin egen förläggare: man arrangerar egna – eller andras – dikter, berättelser eller minnen inom pärmar eller lägger ut dem på nätet.

I dag är det kanske svårt att leva sig in i en situation där en ”vanlig” skrivande människa var en sällsynthet. Av Jukolas sju bröder lärde sig alla läsa, men bara den yngste lärde sig skriva. I sista kapitlet av Aleksis Kivis Sju bröder berättas hur Eero, som valts till socknens skallfogde, om söndagarna studerade tidningen eller själv skrev ner nyheter från socknen och tankar om gemensamma angelägenheter. ”Och redaktionen plägade villigt taga emot hans sända alster, vilkas innehåll var av saklig vikt, framställningen kärnfull och klar, ja, ofta snillrik.” (Övers. Thomas Warburton.)

Med tiden grep allt fler finländare efter pennan, men skrivkunnigheten blev allmän först en bit in på 1900-talet, när folkskolan etablerat sig. Utan alla dessa Eero från Jukola skulle Finland aldrig ha blivit det utbildningssamhälle som stolt ligger i toppen på PISA-statistiken och som har en levande litterär institution. Men Finland tar i dag också emot invandrare som inte vuxit upp i en skrivande kultur. Var och en kan föreställa sig hur det skulle vara ett leva en dag i en urban miljö utan att kunna lära eller skriva.

Ida och Israel

När jag letade bakgrundsinformation kring sömmerskan Ida Digerts dagbok, som ingår i min bok Kadonnut kangas (Det försvunna tyget) stötte jag på skrivande män och kvinnor av folket hos oss på 1800-talet. Min uppmärksamhet drogs till Israels Hembergs komprimerade självbiografi som publicerades i en hembygdstidning i Koski Åbo län, och som författats på 1860-talet på ett språk som påminde om Agricolas finska.

Hemberg föddes i Åbo som son till en fabriksarbetare, men han hade kommit upp sig och blivit jordbrukare och handelsman och sin bys stöttepelare. Det är intressant att ta del av hur han på gamla dagar ångrade att han låtit sin skrivkunnighet rosta: ”ja vielä tuli muistoni häpiäl että olin kynän käytännön jättänyt ja sitten vimein hitaudnen unesta rupesin sihengin (–)” (med skam mindes jag att jag lämnat pennans bruk och till slut vaknade jag ur tröghetens sömn och tog tag i den). Hemberg var nöjd med vad han åstadkommit: ”ja olen joxikin itte mielestäni ollut esimerkinä monelle ihmiselle sekä ahkerudel että myös vältä juopoutta ja keräjän käyndiä ollut myös hyväl terveydel Jumalan kitos että olen taitanut toimitta omat ja muidengin asioi” (jag har enligt min egen åsikt varit ett tämligen gott exempel för andra vad flit beträffar och jag har undvikit dryckenskap och tinget haft en god hälsa Gud vare tack och skött mina egna och andras åligganden)

Utvikningen till Israel Hemberg ledde vidare till nya upptäcktsfärder i arkiven och utmynnade till slut i antologin Karheita kertomuksia (Kärva historier) där jag samlat självbiografiska historier av självlärda skribenter i 1800-talets Finland. Hur man lärde sig skriva beskrivs i flera av berättelserna. Man hade fördomar att övervinna – allmogen behövde ju inte skrivkunnighet, det var den allmänna uppfattningen – och man måste vara uppfinningsrik: i brist på papper och bläck kunde man skriva med en pinne i snön, med kol på trä eller med en fjäder på näver.

Vilppu Jeremiaanpoika, sadelmakaren från Joutsa som slutade som sockenhjon, ristade sina annotationer på långsmala bräder som hängdes på väggen. Vilppu ville, liksom 2000-talets bloggare, att något av hans liv och verk skulle bevaras:

”TÄMÄ LAUTA ON 1 ENSINMÄINEN KYMMENLUKU LAUTA TÄHÄN SAMAN LAUTAN WILPU JPELSONKA KIRIOTTI KIRIA PUSTAWILLA OMA NIME OMA SANA MISTÄ TIETÄ OMA KIRIOTT OMASTA PUSTAWISTA TIETÄ OMA OLOSA OMA TYÖSÄ (–).” (Denna bräda är den 1:a av tio och här präntade Wilpu J Pesonka med bokstäver eget namn eget ord så vet man egen skrivning från egna bokstäver vet man sin egen tillvaro sitt eget arbete…)

Den befriande skriften

Dagboksantologin Työta ja rakkautta (Arbete och kärlek) som redigerats av Kaisa Kauranen och utkom i fjol, innehåller dagboksanteckningar av män ur finska allmogen från 1830-talet till 1930-talet. Där kan man läsa bl. a. Tahvo Huttunens redogörelse av de skakande händelserna under hungeråret, Juho Kaksolas fängslande beskrivning av de känslor hans egen bröllopsdag väckte, och arbetaren Antti Korhonens hjärtskärande anteckningar efter hustruns död. Fastän allmogedagböckerna tiger om mycket avslöjar de ändå samma terapeutiska behov som man kan se i moderna människors självbiografiska anteckningar.

Man har ofta sagt att män inte brukar visa känslor i självbiografierna. Työtä ja rakkautta visar på motsatsen hos finska män av folket: det privata var ofta viktigare än det gemensamma eller allmänna. Så här utgjuter sig Aleksander Vallin i sin dagbok den 21.11 1881:

”voi minä itkin sen rakkaulen tählen rakas Mandani jonka olen sinulta löynny ja jota paitsi en ilman voi olla [- -] oi kuinka oli ne muistot suloset kun ajattelin sitä aikaa kun Jaakkolan ja meilän haan väli aitaa olimme tekemässä oi ne oli vietoman ensi lempemme kohtavuksia oi sinä ihanani sinä olet omani, ilman en rauhaa saa, oi on pääni kipee ikävästä”. (o hur jag grät över denna kärlek min kära Manda som jag har funnit hos dig och utan vilken jag inte kan leva [- -] o hur ljuvt att minnas när jag tänker på tiden när vi byggde gärdesgården mellan Jaakkolas och vår hage o det var vår oskyldiga kärleks första möten o du min ljuvliga du är min, utan dig får jag ingen ro, o mitt huvud är sjukt av längtan)

För vem skrev de här männen ur folkets djupa led? ”Aikomukseni ei ole uletuttaa kertomustani kuin ainoasti omaisilleni, eikä elämäni ole ollu sen arvoistakan että se ansaitsisi mitään jälkimuistoja vaan kuin lapseni ovat minulle rakkaita hee ehkä eivät ota pahaksi jos heitille jätän nämät rivit kertomaan elämäni tärkeimpiä hetkiä sillä nee kertoovat silloinkin vielä samalla tutulla Isän äänellä kuin jo itse olen aikaa maannu turpeen alla.” (Min avsikt är inte att rikta min berättelse till fler än mina närmaste, och mitt liv är inte heller värt att minnas för andra än mina barn de är mig kära och de misstycker kanske inte om jag lämnar dem dessa rader om de viktigaste ögonblicken i mitt liv för i dem skall man ännu höra den bekanta Fadersrösten när jag själv sedan länge legat under torvan)

Så här lägger torparen Kustaa Kallio ut texten i sin självbiografi 1897. Han hade insett att det skrivna hade kraften att befria en från tidens och rummets begränsningar. Internet har mångfaldigat de här möjligheterna – tusenfalt: en bloggare kan i dag nå en publik så månghövdad att Vilppu Jeremiaanpoika med de räknekunskaper han hade aldrig skulle ha kunnat överblicka den.

Anna Kuismin
äldre forskare vid Koneen Säätiö, Helsingfors universitets forskarkollegium