Om den nordliga dimensionen och fattigdomen i norr

”Ett samhälle som förtrycker upplever sjuka, gamla och de som bebor glesbygden som störande element. Det som i förtryckarsamhället går under namnet helhetsplanering, innebär bara ett mer systematiskt och mer överlagt förtryck. När man talar om regionplanering betyder det att man organiserat förtrycket regionalt så att lokal expertis kan bidra till det ännu mer effektivt.”

För Europa innebär den nordliga dimensionen att man effektivare kan utnyttja naturresurserna i ett stort område. För Europas gemensamma bästa. Också om det förverkligas med fredliga medel innebär det att man låter den regionala befolkningens egna krav och önskningar förbli ohörda. Det innebär ett beslutsfattande som Reino Rinne beskrev så här i Ultimassa (I Ultima, Pohjoiset Kirjailijat 1962): ”Folket i syd får nog från norr allt vad de vill och när de vill: det är bara att utfärda en förordning så verkställer man den. En anhållan från norr bör formuleras så att den är lättare att avslå än hörsamma. Detta gäller framför allt för de nordliga kulturarbetarna.”

Ur kulturens utvecklingshistoria

Man talar om globaliseringen och dess framtid och är säker på att den ska fortgå, man försöker bara skyla över skadorna. Nordkalottens historia är ett gott exempel på vad globaliseringen betyder för mindre områden. Nordkalottens ödemarker, dess naturrikedomar och livet i dess vattendrag har man alltid haft ett gott öga till på högre ort: mången liten människa har under generationernas gång fått märka att det varit ett misstag att uppfatta sin hembygds jord som om den tillhörde en. Landet tillhör ju också den stat som ligger någonstans i söder, en främmande beskattare. Så har det varit i norr och så kommer det alltid att vara.

Under seklernas gång har staterna dragit sina gränser precis som de velat med hjälp av tjänstemän och lantmätare, utan att man någonsin tillfrågat den ursprungliga befolkningen. Utöver de statliga gränserna har man utvecklat andra begränsningar dikterade av de krav förvaltningen uppställt för ögonblicket.

Timo K. Mukka beskrev i nyssnämnda skrift hur förtrycket utövas i olika positioner, han jämför det med bilderna i guider för samlagsställningar: “… en är skattedirektören med sin omsättningsskatt, en arbetsgivaren med uppsägningshotat, en är arbetslösheten, en bristen på utbildning. Allt förtryck har ett mål och det är människans skapande produktiva arbete. ”

I norr har man lärt sig av bitter erfarenhet vad ord som stat, kyrka armé, krig – och fred – betyder, oberoende av vilket modersmål man uttalar dem på. Man har grundligt fått lära sig vad globaliseringen innebär, man har lärt känna dess historia.

Kan kulturen bevaras?

Lappland, det nordliga Finland, har kulturellt alltid visat upp en mångfald. Där har vi Tornedalen som på ett så inspirerandesätt klyver statsgränsen och som visar upp berättare som Bengt Pohjanen på tornedalsfinska, Mikael Niemi med sin Vittula-succé och Gunnar Kieri på svenska, alla ger på sitt speciella sätt det litterära uttrycket ett lyft. Man har de olika samiska traditionerna kombinerade med modernt kunnande. Man har närheten till den östra gränsen med dess bryska begränsning av kontakterna till vänner och släktingar, man har runosång och östliga latituden, man har den nordbottniska jordbrukskulturen med sina särskilda sedvänjor kring Kemi älv och dess mynning. Det är en mångspråkig kultur, den äger den kraft och visdom som ligger i språk och gränsöverskridande samarbete och i en lokalkännedom vuxen ur hårda erfarenheter.

En sådan här kultur har svårt att bestå som sådan. En av dess egenskaper är också en slitstark förmåga till adaption till makthavarnas planer och krav. Öppen revolt önskar man inte, det har inga goda återverkningar. Utan att buga sig alltför mycket i någon riktning böjer man sig så mycket att livet kan fortsätta, så att självkänslan kan bevaras – nätt och jämt, men ändå.

Jag ber att få citera Timo. K Mukka, den för tidigt bortgångne visionären, en gång till: I Finland och i finska Lappland liknar kulturen lungsoten: kyrkan, kommunen och församlingen försöker utrota den. Om lungsoten först tar slut blir sanatorieplatser lediga för konstnärerna, om kulturen först tar slut behövs inga sanatoriesängar.”

Nya självständiga initiativ

Också på kulturens område förstod man i norr att trots alla begränsningar agera tillsammans. Människor samlas i regionerna för att utbyta information och erfarenheter, för att lära av varandra, eller bara för att träffas. Den traditionen forstsätter, också utan större understöd.

På en del kulturområden återverkar ändå avstånden i norr ändå så mycket att sammanträffanden inte så lätt kan ordnas utan rikares hjälp. Kulturarbetarnas resor i på Nordkalotten är hundratals kilometer, de förkortas inte av telefoner eller Internet. Bibliotekspersonal, vetenskapsidkare, författare, musikfolk, konstnärer och andra kulturarbetare träffas redan nu, när man kommit över de första svårigheterna, regelbundet i Finland, Sverige, Norge, Ryssland. Man har en tro på att kulturen kan bevaras.

Det gladde mig storligen att i Hufvudstadsbladet den 20.9.få läsa Elisabeth Nordgrens referat från Tromsö, där man i samarbete med PEN-klubben ordnat en Ordkalotten-kongress med temat ”Minoritetsspråk och litteratur i fokus”. I Helsingin Sanomat kunde man inte läsa något om händelsen, inte ens Lapin Kansa hade noterat den. Den nordliga dimensionen definierades rätt vidsträckt också där om man tolkar mötet rätt: Från Finland deltog Pirjo Hassinen och Ralf Andtbacka. Rauni Magga Lukkari och Bente Imerslund var de enda jag kände (säkert fanns flera deltagare från norr). Där presenterades den första kvänspråkiga romanen, ett verk av Alf Börsskog. Den skulle jag vilja se och läsa, för kvänernas språk har kommit i skuggan av tornedalsfinskan (som fått officiell ställning) – en av finskans nutida förgreningar vid sidan av karelskan. Ska dessa utlöpare betraktas som dialekter eller språk, det är akademiskt hårklyveri. Språket lever, alltså lever kulturen.