Omslaget kan få boken att se ut som ett tidlöst verk – eller som en engångspryl.

Pärmen kallas bokens ansikte, men den också borde visa bokens själ. Omslaget ses ofta just som enbart omslagspapper, fastän det är en del av  bokens innehåll. På pärmen ser man bokens själ extraherad, och huvudtemat, kanske också budskapet, skickligt kamouflerat. Den ska sporra vetgirigheten och väcka frågor, inte ge förklaringar eller svar. Den väcker uppmärksamhet, skapar ett första intryck och har sin verkan under och efter läsningen. Pärmens tankegång öppnar sig efter hand inom läsaren.

Lista över grafikerns dödssynder räknas formens och innehållets oförenlighet som de värsta.

För att omslaget ska väcka uppmärksamhet och vara intressant och minnesvärt måste bildbudskapet vara  enastående. Pärmens skönhet bedöms ofta subjektivt och separat från innehållet, men bara ett verktroget omslag kan vara vackert. Om boken inte är något särskilt, gör den som designat ett enastående omslag då skyldig till en lögn? På Milton Glasers lista över grafikerns dödssynder räknas formens och innehållets oförenlighet, och dragningen till retro bara av estetiska skäl, som de värsta. Pärmen får inte ljuga, utom i de fall då boken själv gör det. En dålig bok förtjänar inte ett fint omslag, och givetvis inte ens att bli publicerad.

Omslaget som helhet är så mycket mer än bara framsidan. Den narrativa helheten kompletteras av den bakre pärmen, och kan fortsätta på flikarna och till och med på försättsbladen, som på omslaget som Timo Mänttäri gjorde till Jukka Laajasalos bok Kehys (Ramen). Pärmen kan vara en del av  berättelsen både i bilderböcker och romaner. Och man ska inte glömma de dramaturgiska möjligheterna hos bokens mest exponerade del, ryggen. En ambitiös helhet kompletteras med utformningen av streckkoden och andra triviala noteringar som är en del av verkets universum.

Typografi, format, material, proportioner, läsband, foliering, kapitälband, försättsblad, prägling, stansning, laminering, partiell lackering, termodynamiska färger … Pärmen är både visuell berättelse och föremålsdesign. Det unika i innehållet formuleras i kombinationen av variabler och uttrycksmedel som står till buds. När det förenar sig med bokens tematik mer än med robusta försäljningstricks, är formen ett med sitt uppdrag.

Bland de narrativa teknikerna är bilden den viktigaste – den föreställda bilden. Utan att förringa kraften i fotografiet som omslagsbild, kan man påstå att en handgjord illustration är  så mycket mer originell, den är mer framträdande och har en bredare visuell vokabulär. I den syns både hand och tanke. Den frilägger bokens tematik, de underliggande budskapen och betoningarna, den gör kontexten och den inre verkligheten synlig. Med bildsättning kan man visa välbekanta ting ur en intressant vinkel eller i ett nytt sammanhang.

Bildsättningen konkretiserar det abstrakta och gestaltar det konkreta. Där berättas inte bara om det synliga och existerande utan också om det osynliga och icke-existerande och man kan se det förgångna, det nuvarande och framtiden. Bilderna talar samtidigt till intellektet och till känslan. Läsaren upptäcker de kodade betydelserna och blir delaktig i själva budskapet och hur det formas. Det skapar ett minnesspår som går på djupet.

Ett omslag som planeras med inlevelse och engagemang kräver också att förläggaren förstår dess värde. På grund av tidspress och ekonomiska begränsningar, eller för att man bara inte kan bättre, tyr sig många till färdiga bilder. En oföretagsamt gjord pärmbild repeterar bokens titel också där den inkluderar symbolik och visuellt skulle behöva ett mer begreppsligt betraktelsesätt. Jubileumsutgåvan av Jäniksen vuosi (Harens år) har en hare på omslaget, fastän boken ju handlar om hur journalisten Vatanen hittar vägen in i ett nytt liv. Den ytliga och klichémässiga pärmen är värdelös, den lurar läsaren. Om grafikern inte sätter sig in i verket riskerar berättelsens tid och rum och tematik få en förbryllande tolkning, ungefär som när en roman om moderna muslimska invandrare i europeiska storstäder presenteras med ett porträtt av en beduin, hämtat från en bildbank.

Och nu tar jag till nazikortet för att bildbankerna ska bli tillräckligt demoniserade!

Dekorativa ombrytningselement som saknar idé, och som kommit till för att man tänkt mest på stil och teknik, degraderar tryckalstret. Royaltyfria och kulturellt stumma bilder och illustrationer rånar utgivaren på hans eller hennes individuella röst, stjäl levebrödet från grafikern och upplevelsen av något unikt från läsaren. Och nu tar jag till nazikortet för att bildbankerna ska bli tillräckligt demoniserade! Alla bildbankers moder är Hitlers hovfotografs Heinrich Hoffmanns postkortskatalog från år 1938. Den är ordnad uppslagsvis efter ämnesområde, och där fick den allmänt sagt reserverade Führer und Oberster Befehlhaber der Wehrmacht sin image editerad till en mer sympatisk bild. Adolf på katalogsidorna klappade djur, mottog blombuketter av flickebarn och nöp pojkar i kinderna, så de blev alldeles röda på de handkolorerade tablåerna.

Som bäst är den fysiska boken ett magiskt objekt som erbjuder njutning för alla sinnen, den är kamrat på resan till en annan värld. Den är det bästa användargränssnitt som finns om man talar om läsning, och den går på sitt tredje millennium – som en påminnelse om det beständiga i vår slitochslängvärld. Före de industriellt tryckta böckernas tid var bokpärmarna självständiga konstverk men kravet på unicitet står kvar för vår tids bokomslags organiska förhållande till den text de innehåller. Bokgrafikern Chip Kidd konstaterade att en bok med hårda pärmar är lika svår att göra sig av med som en tatuering. För grafikern är den skapad av evigheten, för förläggaren innebär den ett ansvar. Ännu decennier efter förstaintrycket kan ett omslag få boken att se ut som ett tidlöst verk – eller som en engångspryl.

Ville Tietäväinen
Skribenten är grafiker, illustratör och serieskapare