Poesin lever – men för vem och varför?

Marknadskrafter, hybridförlag och en vurm för det lättsmälta. Det finns många hot mot dikten. Men vad behöver vi den till, egentligen? Räcker det att poesin blir en vacker strof på en gravsten? Författaren och förläggaren Ralf Andtbacka går i dialog med andra röster i tiden, men köper inte deras argument rakt av. Vilket värde har poesin om vi kopplar bort alla sekundära tillämpningar? Och var det kanske lättare förr när Runebergs byst blickade ned i skolans festsal.

”Poesin lever.” Detta optimistiska konstaterande inleder presentationen på omslaget till Poesins platser. Om diktens betydelse i perifera och populära rum, en antologi med i huvudsak akademiskt vinklade essäer om olika poetiska praktiker i samtiden. Redaktörernas definition av vad som ska uppfattas som poesi är möjligast bred; det är alltså inte enbart länge etablerade former som avses, exempelvis tryckta diktböcker, utan hela spektret av sammanhang där det poetiska uttrycket aktualiseras: sociala medier, låttexter, terapisamtal, marknadsföring, slagord, muralkonst, dödsannonser och så vidare.

Utgående från ett sådant perspektiv kan man med fog hävda att poesin genomsyrar vår kultur, även om antalet diktläsare är begränsat. Det här resonemanget brukar jag själv följa i min undervisning, som ett sätt att visa hur poetiska uttryck och poetiska grepp är integrerade i språket och kulturen. Det är ett lättfattligt argument och som gymnasielärare anammar jag det gärna för att utmana föreställningen om att poesi bara är ointressanta och gammalmodiga texter som ingen egentligen gillar, en inte helt ovanlig uppfattning hos läsovana ungdomar. Väcker man insikten om att också exempelvis raptexter är en form av dikt har man lagt en grund i klassen för fortsatt diskussion kring vad poesi är och gör.

Mer än språklig lek

Sedan kan man förstås fråga sig om det är rätt att utvidga definitionen på det här sättet, att inkludera allt som låter sig inkluderas. Man kan se det som en form av demokratisering, men samtidigt går något väsentligt förlorat. Ska allt faktiskt uppfattas som poesi bara för att det finns vissa stilmässiga överensstämmelser?

I essän ”Ordkonst till salu – Poesins plats i reklam” hänvisar Carl Jönsson till W.H. Audens definition av poesi, ”minnesvärt tal”, och gör en koppling till copywriterns strävan att formulera reklamtexter och sloganer som stannar i minnet hos mottagarna. Jönsson väljer att se poesi som ”ett slags kommunikativ möjlighet i språket … de språkliga grepp som poeter brukar använda”, exempelvis överraskande metaforer som också kan fungera i en lyckad reklamtext.

Litterär arvslinje

Jag tror inte att det är så många poeter som delar uppfattningen att poesi är detsamma som en uppsättning språkliga grepp; poesin har en etisk och existentiell dimension som är avgörande. Dikten säljer ingenting utan är primärt ett försök att leva upp till sammansatta och ofta motsägelsefulla krav som poeten ställer på sig själv, en prövning av de egna bevekelsegrunderna; utan en sådan kritisk självreflexion är poesin pastisch och efterapning. Det är snarast det sistnämnda som reklammakaren åstadkommer när hen rotar i poetens verktygslåda.

Ja, jag är medveten om att jag tar i så det knakar, det finns många olika sätt att skriva dikt, det ska finnas utrymme för det lekfulla och lättsamma, och för det målinriktade och tillfällespoetiska, men det finns orsak att ifrågasätta försök att reducera poesin till språkliga medel som användas i vitt skilda sammanhang utan att något väsentligt ändras.

När man talar om vad poesi är måste man också beakta den litterära arvslinjen och vad man kunde benämna genrekontinuiteten.

När man talar om vad poesi är måste man också beakta den litterära arvslinjen och vad man kunde benämna genrekontinuiteten. Poesin förnyas och byter gestalt men har samtidigt en levande relation till en rik tradition som påverkar vår förståelse av vad som är poesi och vad som inte är det.

Instagrampoesi

Poesi i ordets utvidgade bemärkelse hittas alltså på många platser i samtiden, men om vi väljer en snävare karakterisering ser det inte lika ljust ut. Avsaknaden av utropstecken i den redaktionella formuleringen om poesins tillstånd låter kanske ana en viss reservation trots allt.

Att genren står inför stora utmaningar var också kontentan av den enkät som Lyrikvännen publicerade i årets första nummer. Lyriken försvinner inte men den marginaliseras, får mindre synlighet i offentligheten och nedprioriteras på förlagen. På så vis får den också allt svårare att nå ut i sina hävdvunna former. Instagrampoesi och motsvarande digitala publiceringstrender i all ära men det är ändå inte helt jämförbart med att ge ut en omsorgsfullt redigerad diktsamling som backas upp av ett etablerat förlag.

Ett försök att rädda

När man läser de olika bidragen i Poesins platser får man både intrycket att den breda genredefinitionen är nödvändig för att det ska finnas ett glatt budskap att förmedla och att det i övrigt mest handlar om ett fortgående räddningsarbete, inte minst i skolorna där man försöker väcka elevernas intresse med satsningar. Ett exempel är diktboken En bro av poesi som på initiativ av Svenska Akademien skänktes till alla sexåringar i Sverige. Jörgen Mattlar, universitetslektor i didaktik vid Uppsala universitet och finlandssvensk poet, redogör tillsammans med forskarkollegerna Olle Nordberg och Maria Wennerström Wohrne för hur antologin tagits emot och tillämpats i de svenska förskolorna.

En annan text med ett liknande anslag och en finlandssvensk anknytning är Heidi Höglunds och Sofia Jusslins granskning av den poesididaktiska potentialen hos den indiska poeten och konstnären Vidha Saumyas installation Reading List. Det är ett verk som under ett par års tid fanns till påseende i universitetscampuset Academill i Vasa.

Att använda dikt i dag

En underliggande fråga i antologin som förblir öppen är vad poesi är till för och bra för. Man kan heller inte förvänta sig några entydiga svar, verket är i huvudsak en situationskartläggning som signalerar att poesin alltjämt äger betydelse men också att den upplever en identitetskris.

En antydan till svar på frågan om genrens existensberättigande finns i de olika bidragen och då tenderar betoningen att bli instrumentell. Poesi behövs för att dess språk kan användas i marknadsföring, i samtalsterapi, för att utveckla den språkliga kompetensen, för att ge angelägna budskap slagkraft, för att öka medvetandet om olika aktuella hotbilder, för att ge utsatta grupper röst.

…anspråken börjar ganska snabbt låta hyperboliska och orealistiska – men vilket värde har poesin i sig, om vi kopplar bort alla sekundära tillämpningar?…

Dikt kan kanske bidra till allt detta – anspråken börjar ganska snabbt låta hyperboliska och orealistiska – men vilket värde har poesin i sig, om vi kopplar bort alla sekundära tillämpningar? Är det ens en fråga som är möjlig att ställa i ett samhälle som alltmer präglas av föreställningen om att värde är detsamma som preciserbar nytta?

Marknadens logik

En underlig språklöshet har brett ut sig när det gäller värdefrågor eftersom marknadens logik får dominera alltmer också i sammanhang där den inte hör hemma. De flesta av oss, vill jag tro, upplever att det finns sådana zoner och relationer i tillvaron; de mest centrala mänskliga erfarenheterna handlar sällan om nyttomaximering.

Marknaden tenderar att tänka kortsiktigt, den förväntar sig resultat med kort varsel, helst idag, senast i morgon. När man har att göra med någonting som eventuellt kan bära frukt långt i framtiden, vilket vanligen det som utmärker bildningsarbete och kulturell odling, tappar den fort intresset och uppfattar aktiviteten som nyttolös och värdelös.

I en recension i Svenska Dagbladet 21.3.2024 avfärdar Henrik Sahl Johansson antologin som ”ett lika tidstypiskt som sorgligt försvar för diktkonsten”. Det som han särskilt ondgör sig över är just den instrumentella synen på dikten, att poesin på olika sätt uppfattas som andra verksamheters hjälpreda.

Det är intressant att läsa om hur dikt figurerar i dödsannonser och vilka skillnader det finns i praxis mellan Sverige och Svenskfinland.

Som jag redan antytt har jag förståelse för den kritiken, men jag upplever samtidigt att han gör antologin orättvisa. I all sin spretighet och definitionsmässiga luddighet ger den en bild av hur poesins språk uppfattas och brukas i samtiden. Det är intressant att läsa om hur dikt figurerar i dödsannonser och vilka skillnader det finns i praxis mellan Sverige och Svenskfinland.

En del av bidragen är dessutom riktigt bra, särskilt fastnade jag för Mats O. Svenssons essä om antropocen poesi, ”Besjung den plats som försvinner”, där den text som ekar i essäsamlingens titel också nämns, Göran Printz-Påhlsons ”Platsens poesi, satsens poesi”, förordet till diktantologin Färdväg (1990).

Bokbranschen stöps om

Sahl Johanssons recension bjuder på följande slutkläm: ”I slutändan kommer poesin inte att lösa klimatfrågan, den kommer inte att bota dig från vilken psykisk åkomma du än må lida av, och den kommer inte att säkerställa demokratins fortlevnad. Den är mycket viktigare än så.”

Det är vackert med patos och tilltro till poesins givna relevans men sådana svepande omdömen ger inte något mer tillfredsställande svar på frågan om varför vi ska ha poesi än essäantologins redaktörer och skribenter bidrar med. Det är helt enkelt så att det inte i kortformat går säga något heltäckande om poesins funktion och betydelse. Frågeställningen bjuder in till en fördjupad begrundan som automatiskt anknyter till våra uppfattningar om litteraturens, kulturens och bildningens värdeskapande och samhällsbyggande roll; svaret är alltid sammansatt och måste få vara så.

Ljudböckerna tar över alltmer vilket generellt innebär sämre villkor för författarna, en underminering av traditionell förlagsverksamhet…

Det är naturligtvis så att de utmaningar som poesin står inför i allt väsentligt är desamma som påverkar litteraturen mer allmänt. Det har redan länge talats om romanens kris, och då avser man fiktionsprosa som vill vara någonting mer än spänning och eskapism. Ljudböckerna tar över alltmer vilket generellt innebär sämre villkor för författarna, en underminering av traditionell förlagsverksamhet och en potentiellt kvävande likriktning där verk som bjuder minsta läsmotstånd rensas bort.

”För att rädda läsningen måste vi överge allt snobberi och bejaka lusten till boken”, hörde jag en företrädare för ett hybridförlag säga vid ett panelsamtal på Österbottens bokmässa i slutet av april.

Hybridförlag ger ut böcker av i princip vem som helst som är beredd att bekosta utgivningen och, i vissa fall, inte alltid, acceptera undermåliga avtal. Tanken att alla blommor ska få blomma låter ju rätt vacker, som en välkommen demokratisering av litteraturen, en rasering av elitismens tyranni, så länge man inte funderar desto mer på vilka konsekvenserna är för den litterära ekologin. I slutändan är det inte mångfalden som gagnas av de förändringar som nu stöper om bokbranschen.

Runebergs byst

Jag är medveten om att jag målar fan på väggen, för att det finns goda skäl att göra det. Samtidigt inser jag ju att ljudboken har sina goda sidor och att det är bättre att man läser någonting än att man inte alls läser böcker.

Men samtidigt är jag av åsikten att litteraturen måste sträva efter någonting mer än följsam marknadsanpassning och då utgår jag inte minst från vad den har betytt och betyder för mig och för många andra. Den är en oumbärlig del av ett sökande och en bildningsresa som har bäring både på existentiella och samhälleliga spörsmål. Vad skulle det innebära att leva i en värld där poesin inte tillmäts något som helst värde? Jag vill inte ens tänka tanken.

Det var lättare förr när Runebergs byst blickade ned på raderna med elever i skolans festsal och bekräftade att poesi är viktigt för att den är en del av Ordningen.

Det är i ett sådant kulturklimat som författare, kritiker och inte minst pedagoger har till uppgift att tala för poesin, hävda dess fortsatta betydelse. Det var lättare förr när Runebergs byst blickade ned på raderna med elever i skolans festsal och bekräftade att poesi är viktigt för att den är en del av Ordningen.

Tillbaka till den paternalistiska eran vill vi inte, men det som skulle behövas är en ökad historiemedvetenhet som också inbegriper större kunskap om hur kulturen format oss och känsla för tidsperspektiv som står i kontrast till konsumismens snäva och självupptagna fokus.

Raptexter kan som sagt vara en bra utgångspunkt för att tala om poesi, fortsätt sedan med att läsa Sapfo och förundras över hennes lyriska röst som bär över en tidsavgrund på flera millennier.

Info

Texten utgår från boken Poesins platser:

Titel: Poesins platser. Om diktens betydelse i perifera och populära rum

Författare: Johan Alfredsson & Julia Pennlert, red.

Omslag: Nils Pennlert

Förlag: Daidalos 2023, 260 s.

Bildcollage. Omslag och bild av Ralf Andtbacka (Förlaget/ fotograf: Niklas Sandström)