Böckerna och litteraturen är viktiga för det inre livet, för sinnesstämningen och den mentala hälsan. Det har varje bokälskare lagt märke till, och säkert också många andra. Böckerna tröstar och ger vägledning, de blir ens kamrater och hjälper en att glömma och att minnas – kort sagt, de delar våra liv och ger oss synpunkter och överblick. Konsten som helhet, och litteraturen som en del av den, beskriver förbluffande precist företeelser i tiden, tänkesätt och ideologier och sociala och samhälleliga strukturer och de förändringar de genomgår.

Litteraturen tycks också kunna ana det kommande. Med det menar jag inte att den kan spå framtiden, utan förmågan att känna av och förutsäga tankar, stämningar och idéer. Litteraturen kan på ett oförklarligt sätt ge en känsla av det kommande. Den här känsligheten tycks finnas i all konst. Tänk bara på Sibelius Finlandia som komponerades 1899. Eller på Jules Verne.

Litteraturen beskriver förbluffande precist företeelser i tiden.

Litteraturens kontakt med den mentala hälsan speglas ofta i författarens belägenhet. Många författare som nationen lyft fram på hedersplats har varit patienter på mentalsjukhus, allt från smärre skribenter till stora skildare av människan och samhället.

Alla vet att Aleksis Kivi var intagen på Lappviken. Psykiatern och professorn Kalle Achté har analyserat både Kivis och Uuno Kailas psykiska hälsa och sjukdom på ett intresseväckande sätt.

Författarna är säkert mer känsliga för störningar i den mentala hälsan är befolkningen i medeltal. De iakttar sitt eget och andras beteende och samhällets atmosfär och sociala relationer på ett sätt som säkert är mer skarpsynt och empatiskt än människors i allmänhet. Kanske de just därför lättare blir ångestfyllda och deprimerade. Jag vet inte.

Den mentala hälsan och störningar i den berör oss alla lika. När det gäller oss andra kanske den inte lyfts fram lika mycket. Men orsakerna till insjuknande torde ändå vara likartade.

Sensitivitet, benägenhet att råka i vissa situationer, ens eget förhållningssätt och den psykiska konstitutionen definierar i stor utsträckning den psykiska orienteringen. Vi relaterar också på ett annat sätt till psykiska sammanbrott än till somatiska sjukdomar.

Vår inställning är ofta stigmatiserande. Den sjuka döljer ofta sin sjukdom och fruktar att den ska avslöjas, anhöriga tiger och omvärlden kanske inte låtsas om något. Om en bruten arm eller om sin cancer kan man berätta för alla. Men medkänsla och hjälp skulle vara viktigt också för den som insjuknat psykiskt.

Ett relevantare förhållningssätt kunde vara att se det betingade: en kan vara känsligare för påfrestningar antingen i psyket eller i kroppen, en annan hamnar i ogynnsamma omständigheter som leder till sjukdom. Om resultatet är snuva eller depression kan gå på ett ut. Varför skulle man bemöta dem olika?

Litteratur är bildning och bildning skapar hopp.

Föreningen för mental hälsa i Finland fyller 120 år i år. Tema för jubileumsåret är hopp, glädje, kraft. Ett sätt att fira är att lyfta fram litteraturens kontaktyta till den mentala hälsan. Kanske bidrar också det faktum att den 10 oktober inte bara är den finska litteraturens dag utan också av WHO har utsetts till världsomfattande dag för mental hälsa. En koppling till Finlands hundraåriga självständighet finns också, och till bildningens betydelse som nations- och samhällsbyggare.

Hoppet har i dag en tydlig samhällelig beställning – och där spelar litteraturen en betydande roll. Litteratur är bildning och bildning skapar hopp. Hoppet är själva virket när man timrar en bättre värld, ett bättre Finland, ett bättre samhälle.

Biblioteken har låg tröskel och är viktiga för oss alla. Vår litterära turné innefattar 36 bibliotek i Helsingfors stad, 36 gäster och 36 böcker som håller hoppet högt. Höjdpunkten blir kampanjen Kymppikymppi, som infaller den 10 oktober på Världsdagen för psykisk hälsa och den finska litteraturens dag, och firas på olika håll i Finland.

På turnéns öppningstillställning frågade man mig hurudan en hoppingivande bok riktigt är. Det är en knepig fråga, för vilken bok som helst kan var det. Också den mest deprimerande bok kan vara det genom beskrivningen av ett särskilt problem. Och fastän den inte kommer med någon lösning kan den bli utgångspunkten för att leta efter en.

Dikten kan ofta komprimera sitt budskap. Här hittade jag en verklig pärla som hoppfullt pekar mot framtiden. Allt vi gör lämnar ett spår, och vi bestämmer själva hur betydelsefullt det blir. Våra efterkommande kan dra nytta av det. I Arvo Turtiainens, Stadin Arskas, diktsamling Palasin kotiin (Jag återvände hem) finns dikten ”Hajamietteitä” (Spridda tankar). Det är en stram tredelad dikt.  I första delen frågar sig diktaren om allt är ändå är förgäves. I den andra noterar diktaren tidens gång, den ofrånkomliga. I del tre låter det som följer:

Mutta kuka voittaa työn tekijän?
Hän kaivaa ojan, se säilyy
hänen kuolemansa jälkeen.
Hän rakentaa talon, siinä se seisoo
tuulta ja taivasta vasten.
Hän ajattelee ajatuksen, sanoo sanan.
Ne ovat virta olevasta tulevaan.
Ne ovat viitta ja kulmakivi.
(Men vem besegrar arbetaren?/ Han gräver diket, det består/ när han är död./ Han bygger hus, där står det/ mot vind och väder./ Han tänker en tanke, uttalar ett ord./ De är en ström från nuet till det kommande./ De är vägvisare och hörnsten.)

Pentti Arajärvi
Skribenten är ordförande för Föreningen för mental hälsa i Finland