Debatten går het i Svenskfinland. Vad ska få kallas litteratur? Vad är kvalitet? Vår rikssvenska kritiker Anna Remmets går in med ett välbehövligt utifrånperspektiv på ämnet och resonerar kring Ulrika Nielsens och Fredrik Hertzbergs nya texter. Det handlar om elitism, folklighet och om när trauma blir pengar, men också om vem som ska få skriva vad.

Jag hamnade för en tid sedan i en diskussion om ljudböcker i en litteraturgrupp på Facebook. Det slutade med att jag blev kallad elitist (och eventuellt också funkofob) eftersom jag hävdade att lyssnande är något annat (men inte nödvändigtvis bättre eller sämre) än läsande. Jag dristade mig även till att påstå att ljudboksmarknadens inflytande på sikt kan påverka vilken litteratur som ges ut och till och med skrivs, till förmån för en mer intritrigdriven och därmed mindre komplex och experimentell dito.

I Vad är litteratur och vad ska man ha den till? plockar författaren och förläggaren Ulrika Nielsen förtjänstfullt och kärnfullt isär de försåtliga argument om ”elitism” som hörs ibland när någon ventilerar oro över litteraturens marginalisering.

Med denna bok och litteraturdocenten Fredrik Hertzbergs ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde fortsätter förlaget Ellips sin utgivning av små tunna böcker, nästan häften, som mellan sina mjuka pärmar hittills har bjudit på bland annat spännande introduktioner till nya zeeländsk och kanarisk poesi. Och nu alltså essä och litteraturdebatt.

Nielsens och Hertzbergs inlägg kommer i en tid då det på var och varannan kultursida diskuteras om AI inom kort kommer ersätta såväl författaren som kritikern. Den rikssvenska Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström orsakade debatt när han deklarerade att Aftonbladet ska lägga om sin litteraturbevakning till att i högre grad omfatta genre- och populärlitteratur.

Och i sambanden med bokmässan i Helsingfors har just Nielsen och Hertzberg startat en livlig debatt i finlandssvensk media om huruvida alla böcker på bokmässan faktiskt bör kallas litteratur.

Författaren Ulrika Nielsen. Foto Judith Nielsen.

Vem ska få skriva vad?

Ulrika Nielsen, som tidigare har gett ut poesi, romaner och essäer kritiserar i Vad är litteratur… en litteratur och litterär offentlighet som enligt henne alltmer följer marknadens logik. Förutom att lättviktig och kommersiellt gångbar litteratur tar oproportionerligt stor plats menar hon också att vi ser en likriktning av litteraturfältet i stort. Hon skriver:

”Ibland när jag öppnar en mainstreamroman, och det gäller allt oftare för romaner som uppmärksammats stort och har väckt stora förväntningar hos mig – det är som om något slags anpassning pågår på bred front, som om mainstreamifieringen infiltrerar det landskap där litteraturen fortfarande lever – slås jag av bristen på ansträngning i språkhanteringen. Skildringen är opersonlig och platt, och språket liknar i allt väsentligt språket i journalistiska texter /…/ Hur jag än försöker kan jag inte förnimma något outtryckbart inneslutet i det uttryckta som skulle ladda texten /…/”

Valerie Kyeyune Backström är inne på något liknande i sin kommentar i Expressen om nomineringarna till årets Augustpris. De nominerade verken, skriver hon, är stabila men förväntade. Poesin lyser med sin frånvaro.

Det kan låta kategoriskt, men i stort sätter Nielsen fingret på något som borde oroa alla som bryr sig om litteratur.

Det kan låta kategoriskt, men i stort sätter Nielsen fingret på något som borde oroa alla som bryr sig om litteratur. Detta oavsett om man ser fenomenet som nytt eller inte.

När Nielsen kritiserar vad hon menar på ”senare tid” blivit en utbredd uppfattning om att författare helst inte ska ”skriva om något hen inte har personlig erfarenhet av vilket, om man drar det till sin spets, resulterar i att hen bara kan skriva om sig själv” undrar jag dock, även om jag i grunden håller med om att vem som helst kan skriva om vad som helst, om inte också okunskap och ett utifrånperspektiv ibland resulterar i de språkliga klyschor som Nielsen vänder sig mot i mainstreamlitteraturen?

Därav de otaliga löjeväckande beskrivningarna av kvinnor som betraktar sina egna bröst av i övrigt skickliga manliga författare? Detta är inte samma sak som att säga att vissa författare inte skulle ”få” skriva om vissa ämnen, även om den vulgärtolkningen förekommer. Däremot blir litteraturen begränsad när vissa kunskaper (vilket absolut inte behöver vara detsamma som egna erfarenheter) saknas som ett resultat av att bara vissa traditionellt givits möjlighet att skriva, ges ut, och bli lästa.

 

Elitism och folklighet

Det är lätt att förstå att det kan uppfattas som elitistiskt att som Ulrika Nielsen (och undertecknad!) förfasa sig över att den litteratur som säljer, och därför måste vara omtyckt av många, dominerar fältet. Eller över ljudbokens utbredning: ett format som gör det möjligt för många som av olika anledningar har svårt, eller bara svårt att hitta tid och ro, att läsa ”vanliga” böcker nu får uppleva litteratur.

…när nätjätten Adlibris bokstavligt talat tapetserade hela sin förstasida med Camilla Läckbergs…

Men anklagelsen om elitism vilar på grovt förenklade föreställningar om det ”folkliga”. Den litteratur som så aggressivt saluförs av de stora kommersiella förlagen och andra aktörer i bokbranschen (kommer ni ihåg när nätjätten Adlibris bokstavligt talat tapetserade hela sin förstasida med Camilla Läckbergs senaste bok?) är nämligen, vilket Nielsen sammanfattar väl, sådan litteratur som reproducerar status quo och därmed stryker makten medhårs.

Detta behöver inte nödvändigtvis ske på något explicit sätt, på samma sätt som tydligt plakatpolitisk litteratur inte alls behöver vara subversiv. Men, precis som Nielsen argumenterar för, kan en litteratur som med sitt språk inte på något sätt osäkrar verkligheten och inte öppnar upp nya lager och dimensioner, aldrig heller rubba någon ordning.

 

När trauma blir hårdvaluta

Nielsen beskriver skoningslöst men träffsäkert vad hon kallar ”en avveckling av litteraturen till förmån för böcker som skrivs, eller snarare skräddarsys, med tanke på en bred läsekrets på en harmlös lättsmält normalprosa, ett kvasispråk, med syftet att slå sig fram på en marknad, att sälja, alltså bekräfta den rådande ordningen och tjäna den.”

Detta samtidigt som, vilket Nielsen dock inte går in specifikt på, kommersiellt gångbar litteratur ofta marknadsförs för sin förmåga att väcka starka känslor. Dessa antas dock inte väckas av litteraturens egen förmåga, utan av närheten till ”verkliga” trauman, tragedier och ”livsresor”. Men så har ju trauman och känslor blivit säljbara varor inte bara inom litteraturen utan i offentligheten i stort där mer eller mindre kända personer tävlar om att visa sig ”sårbara” och i högt uppskruvade känslolägen dela med sig av sina trauman.

Vilken typ av värde talar vi om när vi talar om litteratur?

Att tala om helt och hållet marknadstillvänd dussinlitteratur som pumpas ut av marknadens jättar som ”folklig” i bemärkelsen i någon slags opposition mot en tänkt ”elit” är därför skrattretande.

Med det sagt är det lätt också för oss som i en känsla av kris rider ut till försvar för det vi ser som litterära värden att hamna snett och själva börja tala i den typ av banala klyschor som Nielsen menar kännetecknar mycket av dagens litteratur. För vad är egentligen litterärt värde? Vilken typ av värde talar vi om när vi talar om litteratur?

 

Vad är värde?

Det försöker Fredrik Hertzberg, författare till bland annat en biografi om Gunnar Björling, svara på i ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde. Citatet i titeln skulle också ha kunnat vara titeln på Nielsens bok, som ju delar den citerade skribentens uppfattning om att litteraturen befinner sig i förfall. Orden yttrades apropå ett förlag som valt att ge ut en idrottsstjärnas (enligt skribenten undermåliga) diktsamling.

Men Hertzberg förhåller sig mer prövande än både den skribenten och Nielsen och försöker alltså gå till botten med vad det är för värde vi talar om när vi säger att det litterära värdet håller på att urholkas. Han är också mer inriktad på kritiken och receptionen än själva produktionen.

Men även han är kritisk mot en utveckling han ser som handlar om att ”Uppfattningen om vad estetiska omdömen är och varför de är viktiga har försvagats bland kritiker, föreställningen om estetisk sakkunskap och sensibilitet är ytterst vag, litteratur har blivit allt mindre viktigt.”

Att Hertzberg inte kommer fram till något entydigt svar på frågan om vad litterärt värde faktiskt är, är knappast konstigt. Frågan är ju om det ens är möjligt, även om det inte finns någon brist på försök. Hertzberg avfärdar i alla fall delvis både de som talar om textens inneboende komplexitet som ett nödvändigt kriterium och de som vill avmystifiera det ”litterära” värdet och menar att det skapas på samma sätt som andra varors värden.

 

Boken i skyltfönstret

Hans argument är intressanta och lätta att följa men ibland har han en tendens att själv komma med tvärsäkra och ganska kategoriska uttalanden efter att ha avfärdat andras. Som påståendet ”Skrivande handlar om att bygga något som inte faller samman.”

På något ställe tycker jag också att han läser andra tänkare ogint och bygger halmgubbar av deras argument. Samtidigt blir det ofta rätt vagt, men det får nog tillskrivas ämnet: många av begreppen, som ”värde”, ”hantverk” och ”komplexitet” skulle i sig behöva egna böcker.

Men Hertzberg hade gärna fått dröja kvar lite längre i sin kritik av den amerikanska litteraturvetaren Barbara Herrnstein Smiths syn på litterärt värde som ett marknadsstyrt produktvärde bland andra.

Till exempel invänder han mot att bokhandlares skyltning skulle vara en värderande handling. Men det är ju just vad det är?

Till exempel invänder han mot att bokhandlares skyltning skulle vara en värderande handling. Men det är ju just vad det är? När boken står i en bokhandel är den en del av den litterära marknaden där den värderas utifrån sin förmåga att inbringa pengar. Det är precis det Ulrika Nielsen beskriver som hotet mot litteraturen. Att gå med på en sådan beskrivning behöver inte vara detsamma som att bejaka denna marknadslogik.

När Hertzberg ifrågasätter den beskrivningen tycks det vara för att han anser att litteraturens egentliga värde finns någon annanstans, vilket många av oss säkerligen skriver under på.

Men om vi för den skull inte erkänner marknadens enorma inflytande på värdeskapande riskerar vi att stranda i idealism i stället för att faktiskt formulera en kritik mot rådande ordning.

Det är lite som när någon tröstande säger: ”Var inte ledsen, du är inte mindre värd för att du fick sparken” trots att det är just vad personen i fråga är enligt den kapitalistiska logik som värderar människor utifrån deras förmåga att producera. Om vi ska förkasta ett sådant samhälle och skapa andra värden måste vi först se hur värde skapas i det samhälle vi lever i idag, och inte hur vi önskade att det skapades.

På samma sätt tangerar Nielsen det idealistiska när hon skriver att litteratur är ”anti-vara”.

På samma sätt tangerar Nielsen det idealistiska när hon skriver att litteratur är ”anti-vara”. Jag tror som sagt att vi är många som håller med om att så borde vara fallet och som dessutom skulle hävda att det finns något i litteraturens väsen som undandrar den varans logik även när den ingår i marknadsekonomin. Men då behöver vi gå ännu djupare in på vad detta något består i. Om inte är det lätt att ”vi” som försvarar litteraturen är hänvisade till mystifierande, romantiska klichéer som våra enda vapen.

Å andra sidan kanske en viss grad av mystifiering är ofrånkomlig eftersom det som riktigt bra litteratur (vad det nu är) kan göra med oss och för oss är något svårgripbart som inte lätt låter sig beskrivas?

 

Den uppbyggliga litteraturen

En intressant sak som Fredrik Hertzberg tar upp är hur många som vill framhäva litteraturens värde som just något annat än marknadsvärde istället framhäver dess uppbyggliga egenskaper. Litteratur främjar demokrati och andra önskvärda värden, hör vi ofta. En sådan syn på litteratur är dock instrumentell, vilket den svenska litteraturvetaren och skribenten Sven Anders Johansson skrev om i sin bok från 2021 med den olycksbådande titeln Litteraturens slut.

När Nielsen och andra önskar sig en litteratur som till skillnad från mainstreamlitteraturen inte bekräftar den rådande ordningen kan det förvisso också uppfattas som en instrumentell syn. Litteraturens uppgift blir då att vara ”oppositionell” och subversiv. Fast som redan nämnts behöver enligt Nielsen det subversiva inte nödvändigtvis finnas i textens handling eller ämne. Det finns snarare att finna i det som Johansson i sin bok kallar litteraturens autonomi. Eller i det Nielsen kallar ”något outtryckbart”.

Till sist uppskattar jag att Nielsen lyfter fram folkbildningen

Till sist uppskattar jag att Nielsen lyfter fram folkbildningen. ”Folkbildning” är nämligen ett ord som numera ibland förknippas med just uppbygglighet, uppfostran, och att köra ner en viss typ av litteratur i halsen på ”folket”. Men i själva verket handlade det om att arbetarklassen skulle bilda sig själv och om att kultur skulle tillgängliggöras för alla. Det är inte elitism att säga att Camilla Läckbergs böcker är dålig litteratur eller att ljudboksmarknaden riskerar att tränga undan kvalitetslitteratur till förmån för det intrigdrivna, simpla och kommersiella. Däremot är det elitism att underfinansiera bibliotek.

Det är lätt att rygga undan för anklagelser om elitism och att vilja släta över och backa. Därför känns det, vissa invändningar till trots, som att öppna ett fönster och få in en fläkt av frisk luft att läsa Fredrik Hertzberg, men framför allt Ulrika Nielsen.

Av att döma av den debatt som uppstått är litteraturen trots allt viktig för somliga.

 

Bilderna i texten och collaget är hämtade från förlaget Ellips hemsida.

Anna Remmets är litteraturkritiker och redaktör för kulturtidskriften Horisont. Hon bor i Stockholm.