Den litterära diskussionen i Finland utgår nuförtiden från enheten bokår. Hänvisande till det karaktäriserar man, framför allt om höstarna vid tiden för Finlandiapriset, litteraturens tillstånd. Då gräver man än en gång fram bristerna i litteraturens och trender man klassat som icke önskvärda. Till exempel kritiken av deckariseringen av intrigprosan har för all del varit värd att diskutera, fastän den i sin generalisering givetvis förbigår alla motsatta tendenser.

I höstas nådde den här sortens diskussion nya höjder. Letandet efter fel övergick i ren sadomasochistisk piskning i artikeln ”Romaani sairastaa” (Romanen är sjuk) i Suomen Kuvalehti (43/2013). Där klandrades samtidsromanen för sin kraftlösa och begränsade motivkrets, bristen på samhällelig diskussion, för fixering vid 30-årskriser, för ensidighet och brist på litterär lekfullhet, för endimensionell humor, för sin amerikanisering och för sin slutenhet, för sitt skrivkursaktiga grepp, för att ha stelnat i ett realistiskt eller ett modernistiskt berättande, osv. Redaktören Riitta Kyläpääs provokativa genomgång av den finska romanens alla synder är lång och sövande i sin uppräkning av allt som är klandervärt, det mest klichéaktiga inkluderat.

En del av kritiken är givetvis berättigad. Klyftan mellan god och dålig litteratur kan ha vuxit. Finns bristerna hos förlagsredaktörerna, som man redan på många håll har påstått i kulisserna? Det är också säkert bara bra att kräva eller uppmuntra författarna att ta sig an större ämnen, att sträcka sig mot det okända. Och skrivutbildningarna kan naturligtvis producera såväl välskriven tyngre litteratur som fingerfärdiga men intetsägande texter.

Men förvisso är det väl så, att finns det tillräckligt av det förra slaget, är det senare egentligen till förfång bara för den som läser mycket i sitt arbete. Är det inte bra att många får försöka?

Ungefär en tredjedel av artikelns klander riktar sig i själva verket mot den litterära offentligheten, den personscentrerade underhållningsvärlden, tidningskritikens förtvining i brist på utrymme, och så vidare. Allt detta är betydande faktorer som bevisligen finns. Men på vilka grunder blir de bevis för romanens sjukdomstillstånd? Artikeln har en aggressivt negativ ton.  Liksom för att berättiga den har de intervjuades ofta nog ganska balanserade tankegångar använts för att gynna det generaliserande ytliga resonemanget.

Hur ter sig vår litteratur med en fördröjning på dryga tjugo år?

I det nya verket Suomen nykykirjallisuus 1-2 (red. Hallila, Hosiasluoma, Karkulehto, Kirstinä & Ojajärvi, red. sekr. Leppihalme) granskas sakernas tillstånd inte med en eller två års fördröjning utan med ett par decenniers eftersläpning. Den fortsätter ungefär där Suomen kirjallisuushistoria 1-3 (huvudred. Yrjö Varpio) slutade. Verket ger en helhetsbild av genrerna och de olika litterära gestaltningsformerna och diskuterar hur samhällelig förändring syns i de litterära motivkretsarna och i den litterära institutionen.

Ett femtital artikelförfattare medverkar och i deras granskning framstår inte samtidslitteraturen som en kedja bristfälligheter eller glas som bara är halvfulla, utan den visar sig vara ett särdeles mångfacetterat och betydelsedigert fält.

Trettiåringarnas identitetskriser likaväl som äldre generationernas erfarenheter hittar sin plats i samtidslitteraturen. Juhani Niemi poängterar redan i inledningsartikeln hur fler ålderskategorier än någonsin opererar parallellt i samtidslitterarturen: den omspänner allt från dem som började sin bana på 1930-talet till dem som debuterat på det nya årtusendet. Till exempel Aila Meriluoto har publicerat verk under alla decennier sedan 1940-talet och Pirkko Arhippa har skrivit sina deckare under sex årtionden. Kontakten över generationsgränserna innehåller också en influensernas historia, som man kan avläsa i ”Meren pojat ja tyttäret” (Meris söner och döttrar) eller Kari Aronpuros Paavo Haavikkos och Mirkka Rekolas inflytande på den unga generationen inom poesin.

Romanen karaktäriseras inte av platthet eller enformighet, man hittar lätt många lager och nyanser. Vår prosa, som ofta skälls för att vara alltför realistisk, har sannerligen bibehållit sin kärna av verklighetsgranskning och nytänkande. Men dess uttryckssätt har sträckt sig i många riktningar: mot en ny muntlighet eller fantastik, den har relaterat till mikrohistoria och parodi, tagit till sig postmodernistiska verkningsmedel bortom den militanta postmodernismen. Det modernistiska arvet å sin sida verkar på nya sätt i humoristiska genrer, i medvetandegestaltningen och i biografins mörkare nyanser. Metafiktionen som framhävdes i postmodernismen har levt sitt eget liv, men också inkluderats in huvudströmningarna.

Metafiktionen som framhävdes i postmodernismen har levt sitt eget liv, men också inkluderats in huvudströmningarna.

Genrelitteraturen har fått erkänsla och dess olika läsekretsar är förtjusta. Den ganska nya företeelsen New Weird är en blandning av fantastik och realism. Barn- och ungdomslittetraturen är snabb på att ta sig an sin tid, och den hittar verkningsmedel i fantastiken och ironin och i ett tilltal som riktar sig till en dubbel publik och som sätter all klassificering i gungning. Novellen och kortprosan mår tämligen bra.

Den som man allra mest hänvisar till i de två volymerna är Kari Hotakainen. Varför? Därför att han på sitt sätt är inkarnationen av prosans olika gestaltningar, i alla dess mångfald. Hans stora produktion anknyter bland annat till veijomerianismen, till metafiktionen, till biografiboomen och parodin, till humorn med allvarlig klangbotten, till mannens kris, kapitalismens problematik till filmadaptioner och barnlitteraturen – för att inte tala om olika fenomen i offentligheten, som litterära priser och varumärkesfixeringen. Andra som också behandlas kontinuerligt och utförligt är Rosa Liksom, Sofi Oksanen, Leena Krohn, Jari Tervo, Anja Snellman, Hannu Raittila, Monika Fagerholm, Kjell Westö, Vilja-Tuulia Huotarinen, Saila Susiluoto och Arto Salminen.

Av centrala fenomen inom lyriken under de senaste 20 åren finns alltför många för att kunna listas här: diktens förgreningar till scener och urbant liv, de nya poesirörelserna och förlagen, dialektdikten, prosalyriken, språklyriken, sökmaskinlyriken, den samhälleliga och ekokritiska dikten, aforismens återkomst … I t ex Outi Ojas och Yrjö Hosiasluomas översikter får man en bild av en förbluffande livlighet i poesifältet, särskilt om man relaterar till utgångspunkterna i det tidiga 1990-talets depression.

Suomen nykykirjallisuus för kraftfullt in också de mångspråkiga eller -etniska infallsvinklarna – vid sidan av det finlandssvenska också den samiska och romska litteraturen och invandralitteraturen – och påminner om att man, när man dryftar den finländska litteraturens ”tillstånd” också borde tänka på den litteratur som helt eller delvis är utanför den dominerande litterära kulturen. Dessutom opererar många genrer allmänt över gränserna för olika konstinriktningar eller medier: serier, poplyrik, filmadaptioner, webblitteratur – något som kan ses som ytterligare bevis för skriftkulturens mångfald i dag.

Litteraturens samhälle

Andra delen av Suomen nykykirjallisuus fördjupar sig i förhållandet mellan litteratur och samhälle och i den litterära institutionens olika fält. Det nya där är bl a en aldrig tidigare skådad anknytning till marknaden, omstruktureringen i förlagsvärlden, ett ökat avstånd till det höglitterära, nya genrers och nya läskulturers intåg. Litteraturkritiken har råkat i svårigheter, men vid millennieskiftet föddes också helt nya plattformer och arenor för litterär diskussion.

Det skrivna ordet betraktar nationella berättelser, landskap och karaktärer med nya ögon – parodiska hos Juha Seppälä, mikrohistoriska med Sirpa Kähkönen, och till exempel globala ögon i Veronica Pimenoffs verk. När nationalismen visade upp sitt nationallandskap i panoramavyer, högt och högtravande, såg redan på 1800-talet de mest realistiska visionärerna till att plocka mer glorian från höjderna.  På randen till 2000-talet beskriver Jari Järvelä nationallandskapet som ett buskage.

Litteraturen har alltså de- och rekonstruerat den nationella gemenskapen och dess plats. Samtidigt avspeglar den ett Finland som är mer mångkulturellt än tidigare. Den ökande invandringen sätter sina spår i gränsöverskridningar både inom författarkåren och i de litterära ämnesvalen. Nya kulturella dialoger föds – sakta ibland, men säkert. Både infödda och nyfinländare har sett det som en nödvändighet att ta upp rasismen. Invandring som ett nytt fenomen avspeglas i infödda författares verk i en delvis ganska distanserad, någon enstaka gång som en rent xenofobisk bild av invandrarna.

Ekologiska motiv förekommer rätt mycket i scifi-litteraturen och i deckarna men också i barn- och ungdomslitteraturen och i lyriken. Sexualitet och kön har också behandlats i en uttryckligen samhällelig kontext. Å ena sidan är det rätten att förverkliga sin sexualitet större och mer mångfacetterade än tidigare, å andra sidan dryftas sexualiteten som föremål för maktutövning, som styrs med hjälp av reklambilder och en kommersialisering av sexualiteten som liksom omärkligt smyger sig på en.

Prosa och dramatik med motiv från klassamhället och kapitalismens praktik finns det gott om. Man har skildrat dramaturgin i omvälvningarna i produktionen, nedgången i arbetslivet – dess korta historia – man har parodierat det nyliberala sättet att tala och tänka och satiriserat dess människosyn. Varumärkestänkandet inom litteraturen har upplevts som problematiskt.  Den marknadskapitalistiska maktens strukturer har skildrats i dystopier. 1990-talets upplevelse av regression har fått sina realistiska tolkningar.  Klasskillnaderna har återkommit som problemställning i litteraturen. I litteraturens kritiska granskning farmstår kapitalismen inte bara som ekonomi; utöver varor producerar den ideologi, mentalitet, kollisioner – till och med lik.

Gemenskap – ett stort ämne

1980-talets litteratur – och ännu på 1990-talet – dryftade framför allt den enskildes identitetsproblem, där man som värst helt tappade kontakten till andra (jfr den så kallade ”pahan koulukunta”, med inriktning på det onda, ondskan), men i slutet av 1990-talet sökte man nya gemenskaper. Både i Leena Kirstinäs och Risto Turunens prosaöversikt och i Erkki Sevänens karaktäristik av litteraturens ramverk hänvisas till samfundsfrågornas återkomst. Enligt Kirstinä och Turunen representeras samfundsorienteringen främst av fokus på familjeproblem med det övergivna barnet som en särskild motivkrets – man nåt ett slags kulminationspunkt, där man till slut måste vända sig mot en större gemenskap och en samhällelig omsorg (jfr också Saija Isomaas artikel i verket Kiviaholinna, 2013).

Hanna Suutela å sin sida konstaterar i sin översikt av dramalitteraturen att det samfundsdramat är en av huvudströmningarna och hänvisar t ex till dokumentärteatern och Sirkku Peltola. Det nya samfundstänkandet konstrueras också av det mikrohistoriska greppet i prosaberättandet: man berättar om de små människorna, de bortglömda grupperna, i stället för hjältar, och i de fall man berättar om nationella hjältar lyfts med hjälp av varierande litterära metoder från sina piedestaler ner till de andra. Dessutom har de mångkulturella motivens insteg från och med 2000-talet och gränsöverskridningarna inom författarkåren dragit med sig många nya gemenskapsfrågor.

I själva verket är återkomsten till och längtan efter gemenskap ett fenomen man kan följa genom de två volymerna. Ibland bara skymtar de fram, så som ofta är fallet i god litteratur. Tänk bara på mosaikromanen som såg dagens ljus i början av 2000-talet förkroppsligad av Riku Korhonens Kahden ja yhden yön tarinoita (2003) och som senare representeras av Turkka Hautalas Salo (2009). Den här formen placerar sig på ett spännande sätt i skarven mellan individualiseringstendensen och efterfrågan på samhälleliga frågor. Berättandets utgångspunkt är en begränsad individuell synvinkel, men läsaren kan gestalta ett samband mellan detaljerna som flimrar förbi i bakgrunden.

Den mosaikartade romanen fungerar alltså pedagogiskt så att den uppmanar oss att se det samhälleliga nätet bakom de individuella synvinklarna. Den här romanformen påminner en aning om kortprosan Liksom lanserade på 1980-talet, men med en annan riktning, mot en gemenskap, mot ett centrum.

Längtan efter gemenskap glimtar fram också i tematik och personkonstellationer.

Längtan efter gemenskap glimtar fram också i tematik och personkonstellationer.  Särskilt tydlig blir den i hos Mikko Rimminen, i vars Pussikaljaromaani (2004) finns ett minisamhälle bestående at tre ”bröder”. Det fungerar både internt lojalt och

utåtriktat, i slutet av berättelsen stannar man upp för att hjälpa andra som behöver det – och för att visa hur man under vandringen kan visa ”olika former av engagemang”, som berättaren formulerar det. I Rimminens roman Nenäpäivä (2010) är längtan efter tillhörighet och gemenskap den alltöverskuggande önskningen hos den stolliga huvudpersonen. I Pölkky (2007) finns en narrator som i princip står utanför berättelsen, men som sänker sig till samma nivå som berättelsens personer och lever sig in i dem så till den grad att då deras synfält invaderas av en tät dimma blir också berättarens synfält reducerat. Rimminens romaner präglas av ett trevande efter solidaritet – en öppen, medkännande känsla av gemenskap.

Vad kan man säga eller inte säga?

Vad skulle man kort och kraftigt kunna säga om den inhemska samtidslitteraturen? Säkert är att det i vår samtidslitteratur frodas disparata tendenser, och som ett resultat av detta får vi en litteratur som blomstrar rikare än någonsin i en palett av genrer. Vi har en litteratur med ett rotsystem som struntar i gränsdragningar och en livaktig institutionell undervegetation.

Och vad skulle man inte kunna påstå med Suomen nykykirjallisuus 1-2 som referens? Att romanen är sjuk, till exempel, som Suomen Kuvalehti påstod? På basis av den undersökta tidsperioden – ca 1990-2012 – skulle det vara en väldigt överdriven slutsats. Det känns odramatiskt att säga, men romanen ser helt frisk ut i forskarnas ögon.

Om man mer specifikt tar sig an påståendena om att ämnesområdena förflackats att berättandet präglas av amerikanisering och underhållning, finner man att de är grova generaliseringar – baserade på en delvis motiverad fruktan, men det handlar inte om någon utveckling i stor skala. Och kanske ni också tycker, efter att ni läst vårt verk, att det äntligen vore hög tid att avsluta det eviga gnället om den finska prosans ensidiga realism?

Den mångfacetterade samtidslitteraturen kan inte ringas in med generaliserande plattityder.

I den litterära offentligheten finns dock många problematiska punkter – de reder verkets institutionella del ut ganska grundligt – och många linser som förvränger litteraturens egenart, sensationella rubriker är exempel på en sådan. Men litteraturen själv, från lyriken till dramatiken och prosan, mår väldigt mycket bättre än den mer lättsamma biten av den litterära offentligheten.

Jussi Ojajärvi
Skribenten är universitetslektor i litteratur vid Uleåborgs universitet, docent i inhemsk litteratur vid Åbo universitet, redaktörerna och skribent i Suomen nykykirjallisuus 1–2.