Så många språk som möjligt!

I en tid när AI och digitalisering hotar språkliga nyanser, står översättaren Robin Valtiala som en försvarare av språkets mångfald. I den här personliga essän tar han tar oss med på en utmanande färd genom översättningens konst där han hyllar språkets själ och de osynliga trådar som binder oss samman. Han funderar också mycket på hur dagens unga påverkas av den digitala eran och ger en glimt från klassrummet.

Först i 50-årsåldern insåg jag att det skönlitterära översättandet från början kunde ha blivit ett fantastiskt parallellt yrke för mig. I översättningsprocessen, som av den orsaken nu också känns smärtsam, finns alla de viktiga trådarna i mitt liv samlade. Det är både författande (av en måltext) till hundra procent och lingvistik till hundra procent. Man får fundera på och analysera språkvårdens regler och fundera ut intressanta sätt att bryta mot dem, på de ställen som källtexten vill det.

Eftersom jag ändå också är författare, öppnar sig en subgenre som heter skrivande om översättning(ar). Under sommaren 24 skriver jag med hjälp av ett projektstipendium från TAIKE på en bok om ämnet, med titeln Kära nyanser.

Asterix visar vägen

Kära nyanser är en essäbok, men den blir samtidigt som en språksjälvbiografi. Översättningarna jag analyserar är i de flesta fall från romanska språk, och dessa har levt med mig sedan jag var 14. Fröet till intresset för de kulturerna uppstod säkert några år tidigare, genom Asterix. Jag som inte insett att jag tycker om språk tyckte plötsligt det var roligt att kunna latinska uttryck. Efter att först ha trott att Gallien var ett ställe där de hängde varandra, förklarade mina föräldrar för mig att det är Frankrike. Jag hade inte träffat någon fransman, men bland annat i det mästerliga albumet Gallien runt fick man se många krokar av landet och många lite olikartade mentaliteter som fick mig att tänka att jag gärna skulle vistas där. Speciellt tyckte jag om boules-spelarna i Marseille som bara genom sitt sätt att vara avslappnade, både fysiskt och mentalt blir ett gatuhinder för romarna. Här föddes kanske en lust hos mig att gå över kulturgränser, som ganska länge förblev omedveten.

Jag som inte insett att jag tycker om språk tyckte plötsligt det var roligt att kunna latinska uttryck.

Man är som 50++ inte för gammal för att bli översättare; men det samhälle där förlagen ivrigt publicerade skönlitterära översättningar finns inte längre. Så det enda jag hittills har lyckats publicera av allt det material jag själv har översatt är antologin med avantgardediktare från Teneriffa Glada och hemska lekar (Ellips).

Orsaken till att det är svårare att få förlag intresserade av ett översatt manus än ett eget, lär vara att de i det fallet har svårare att få statsstöd. Detta samtidigt som mångkulturalismen åtminstone för tillfället ger vika på alla fronter i samhället. Hur översättning värderas verkar spegla hur människor från andra kulturer värderas. Och aldrig har det varit så lätt att vifta bort de språkliga nyanserna som det är nu i och med digitaliseringen, och dess begåvade men obehagliga barn robotifieringen. Den senare lär skolbarn att de slipper tänka och minnas själva. Och är man tillräckligt trött, som växande barn brukar vara, tar man vara på en sådan möjlighet, hur mycket man än senare kanske ångrar sig.

Språknyanserna dör i dagens skola

Efter att läsåret 2023–24 ha jobbat som högstadielärare, har jag sett vad skärmarna gör med barn, särskilt pojkar. Jag uppfattar under lektionerna en svada från telefonerna av huvudsakligen engelska ord, ljud på frekvenser som ger mig och säkert många andra migrän (av de analoga ljuden kunde man bara få ont i öronen), och sedan något som är som en kombination av ord och andra slags ljud. Och en liknande halvbegriplig ström hör jag ofta komma ur pojkarna.

Jag hör en invändning: många pojkar har en ADHD-diagnos. Jag har förstått hur man då brukar fungera, och vill betona att jag inte talar om de eleverna.

När jag gick i skolan pratade vi också mycket strunt, men skillnaden var att om en lärare argumenterade med oss så kunde vi bemöta det verbalt.

Om det här fragmenterade sättet att uttrycka sig var ett mode skulle allt vara bra. När jag gick i skolan pratade vi också mycket strunt, men skillnaden var att om en lärare argumenterade med oss så kunde vi bemöta det verbalt. Vi hade fått verktyg för det, bland annat från skolan, trots att vi när vi fick dem ofta tänkte att vi hade tråkigt. Nu gör den tjocka mattan av skräpljud i klassen dessutom att det är svårt att ens inleda någon diskussion. När jag vid ett tillfälle sa till eleverna att det är deras minne som ska jobba med språket, inte en maskin, så var jag ”retarded”.

Det var ju inte vad de flesta sa, de flesta ungdomar är artiga. Mycket artigare än vad vi var. De kan använda fraser, också trevliga sådana. Men de håller på att förlora förmågan att använda språket analytiskt, och jag är säker på att det finns några i kulisserna av utvecklingen som vill just det. Vilken framtid de planerar för ungdomarna är inte trevligt att tänka på.

Om en lärare när jag gick i högstadiet skulle ha frågat oss om vi tycker att språket behöver en själ, skulle de flesta ha tyckt att hen hade en skruv lös. Precis som majoriteten av eleverna skulle tycka nu. Men vi kunde ta språkets själ för given.

Den dag jag blir gammal

De språkliga nyanserna är mig kära, och den kärleken hoppas jag att jag har kunnat förmedla till några tonåringar. Jag föreställer mig under nätterna ibland en tid när jag är gammal, böckerna och språket över allt i samhället är urvattnat och styrt av algoritmer. Pennor och häften får inte finnas; den uttalade orsaken är att man sparar naturen, men den verkliga är att en person som har tillgång till sådana kan använda orden på ett sätt som står utanför myndigheternas och affärskorporationernas kontroll. Om det ser ut så här om några årtionden, vilket inte är helt långsökt att tänka sig, tänker jag forma orden, minnas dem och skriva med dem i mitt huvud.

Där jag kanske ligger på rygg och ingen byter på mig, tänker jag minnas hur jag som 7-åring…

Där jag kanske ligger på rygg och ingen byter på mig, tänker jag minnas hur jag som 7-åring efter att ha kommit fram till att förfluten tid av verb i svenska ska ha ändelse, jag hoppade istället för jag hoppa, försökte komma fram till om man också ska skriva jag kakide och jag kiside. Hur jag tänkte att förtälja är något helt annat än att bara vanligt berätta. Hur jag i högstadiet började med ett system av ordlistor där jag täckte den utländska spalten och prickade för de ord jag kunde.  Hur jag den dag vår skola öppnat sitt mysrum kurade ihop mig på en av madrasserna med min nyinköpta Teach Yourself Arabic. Hur den som berättade för mig att spanskan är enormt uttrycksfull, var Ernest Hemingway. Hur jag i medelåldern blev hänförd av de baskiska hjälpverben. Jag tycker om att så många språk som möjligt finns där jag är, runt mig, i pappren framför mig eller bara i mitt huvud.

En översatt text är sin egen värld

När det gäller mänskor som har sagt kloka saker, kommer jag ofta inte ihåg deras namn. Som till exempel den person som sa att om man är en författare som tycker om att ha någon som står bakom ens stol när man äter, så syns det i texten. Det anser jag att det gör, och samma sak gäller för en översättare. Det är en av orsakerna till att man inte borde låta AI översätta skönlitteratur.

En översättning av en text kan hos läsaren framkalla känslor och bilder, som en annan som kan vara på sitt sätt lika skickligt gjord inte gör.

Min pro gradu i spansk filologi vid HU skrev jag år 1999, om översättningarna till svenska av två romaner av mexikanen Carlos Fuentes, Artemio Cruz död och Där luften är klarast. Honom valde jag säkert för att han så friskt blandar stilnivåerna, här finns många valmöjligheter för översättaren, och mycket att säga om de enskilda valen. Artemio Cruz är en av böckerna jag tar upp i Kära nyanser.

Ett avsnitt handlar om mitt eget översättande av katalansk poesi.

Don Quijote återkommer jag gång på gång till. Liksom Mercè Rodoredas Diamanttorget från 1962, den mest berömda av alla romaner som har skrivits på katalanska.

Ett avsnitt handlar om mitt eget översättande av katalansk poesi. Bland annat Jordi Vintrós dikt Insuficiencia mitral (Mitral insufficiens), som upptar en hel bok och där stroferna rimmar parvis. Det mest intressanta med den är att den har parallelltext på katalanska och spanska, och att innehållet är delvis olika på ett sätt som speglar karaktären av minoritets- respektive majoritetsspråk, med allt det innebär i det före detta imperiet Spanien. Diktaren har ivrigt uppmanat mig att på motsvarande sätt låta översättningen spegla Finland och Norden, och jag har ivrigt gjort så.

De här raderna går från Medelhavet till ett Helsingfors som kanske snarast är den enkulturella stad jag var ung i (och boken är trots allt från 1990-talet):

det finns oräkneliga polyper

som kramar vatten, vidgas, krymper, kryper,

fler än popcornen på Kinopalatsi

men vi får jaga dem som paparazzi

om vi vill få äta dem här i stan

där det är fint att ha sett en japan

Grötrim finns i originalet också, de är en del av idén med en poesi som både är på allvar och skojar med sig själv.

Översättarna visar sina själsnyanser

När man läser författare från olika tider kan man ibland tycka att man känner hurdana de är (var) som personer. Deras språkliga nyanser visar deras själsnyanser, och deras rytm i texten berättar om rytmen i deras kropp och rörelser. Men när man läser översättares versioner, kan den här spökbilden bli ännu starkare; orsaken är att man ser den översatta texten i kontrast till ett original och ofta också till andra översättningar. Översättarna får tydliga konturer och blir som en närvaro. De finns eller har funnits, men jag känner dem inte annat än genom deras översatta texter. Jag har på det här sättet träffat en samvetsgrann och aningen styv Jan Sjögren, en charmerande och någon gång överspontan Margareta Konkka, en finurlig Jyrki Lappi-Seppälä. Ett känt namn som Jens Nordenhök som jag förvånansvärt ofta kommer till att gör texten i Diamanttorget plattare än den skulle behöva vara.

Översättare som emellanåt gör ett styvt intryck är paradoxalt nog ofta de som är erfarna, som har en lång lista på översatta titlar under sitt namn. Det är de som har tvingats ha mest bråttom, inte alltid har hunnit bli kära i nyanserna.

Indirekt censur av texten

Jag är intresserad av översättningsstrategierna, och det innefattar processerna när översättarens hjärna lurar sig själv. Som det är intressant att jämföra med den egna översättarhjärnans sätt att göra samma sak. Jag är också intresserad av hur det omgivande samhället delvis styr de val översättaren gör. Av tidslagren. I Margareta Konkkas finska översättning av Artemio Cruz från 1967, ser jag gång på gång hur hon överför vändningar vars tema är machism till egna som är fulla av en glädje över en sexualitet som är så fri och jämlik som den alltid borde ha varit. Samtidigt ser man hur hon eliminerar ord man inte fick trycka i Finland på den tiden. Till exempel hur det mycket mexikanska ordet chingar, som genom att det täcker både sexuella och icke-sexuella betydelser motsvarar engelskans fuck, hos henne har blivit tappaa (döda).

Jag började studera där 1986 och minns henne inte men var med kännedom om hurdan jag var säkert förtjust i henne.

När jag googlar inser jag att jag måste ha träffat en av översättarna, Ulla-Kaarina Jokinen (1921–2009), som arbetade på institutionen för romansk filologi vid Helsingfors universitet fram till 1988. Jag började studera där 1986 och minns henne inte men var med kännedom om hurdan jag var säkert förtjust i henne. Det är jag i alla fall nu, i hennes serena och nyanserade finska som är full av ganska bortglömda ord och uttryck, och som jag är säker på att många tycker är för skriftspråklig.

Översättarens respektfullhet kan slå fel

Min progradu heter El uniforme del traductor, syftande på att översättaren i stället för poetens kappa ofta tar på sig en pliktskyldig, stel uniform på grund av någon känsla av att inte kunna tillåta sig det diktaren kan. Det är emellertid enligt mig just det som översättaren ska: använda all sin fantasi, inom de ramar originalet ger. Inte använda mer försiktiga uttryck än författaren, och bevara de mångtydiga vändningarna även om de för någon läsare ser pretentiösa ut. I de översättningar jag jämför ser jag hela tiden exempel på båda slagen av strategier.

Viljan att vara explikativ är en sorts omtanke om läsaren, vare sig den fungerar eller inte. Den får ibland en översättare att uttala det outtalade, det hen uppfattar att finns mellan raderna i källtexten. Att explicit uttala vad man hittar där kan emellertid begränsa läsningen för mottagaren. Det är som om översättaren vill säga sista ordet om känslostämningen i ett avsnitt, i en bok vars bärande kraft kanske just är att man hela tiden anar vad personerna känner men inte kan sätta fingret på det. Ett exempel på den sådan bok är Diamanttorget.

Viljan att ändra originalet

Ibland är det som om översättaren vill att det ska stå något annat i originalet än det står. Eller vill få konstellationerna mellan personerna att följa ett mer vedertaget mönster än de gör. Eller rentav tror att författaren har gjort ett tankefel, som översättaren nu vill räta ut. Mercè Rodoreda är inte en författare man ska vänta sig att någonsin är konventionell. Nordenhök verkar i en rekommendation huvudpersonen Natàlia får inför sitt bröllop ha läst in den vanliga stereotypen av förälskat ungt par mot kontrollerande och illvillig svärmor.:

Och hon sa att jag skulle se upp noga med Quimets mor och framför allt inte låta henne veta exakt vad jag tänkte, för hon var en sån som bara var ute efter att ställa till besvär och då var det bättre att hon inte visste mina svaga punkter. (Diamanttorget, Norstedts, 2014, s. 60)

Alla som har läst boken vet att den mest kontrollerande av alla personerna är just Quimet.

Alla som har läst boken vet att den mest kontrollerande av alla personerna är just Quimet. Och grammatiken är entydig: det är han (ell) som inte borde få veta vad hans blivande hustru tänker. Som ofta hos författaren förflyttar sig perspektivet inom samma mening. Det här borde stå är: Och hon sa att jag skulle se upp noga med Quimets mor och framför allt inte låta honom veta exakt vad jag tänkte,

I em va dir que anés amb molt de compte amb la mare d’en Quimet i que, sobretot, a ell no li deixés endevinar mai el que pensava, perquè si era dels que només viuen per molestar, valia més que no em conegués els punts febles.

(La plaça del Diamant, Club Editor Jove, 2005, 58f)

Nu är vi redan inne i boken, så jag ber att få återkomma.

Bild: AI-genererad.